Jag kan inte ha varit mera är 10 år när jag bestämde mig för att inte dricka ett enda glas mjölk till när jag själv fick bestämma. Och det har jag inte gjort heller. Och den där farbrodern som inte hade barn själv, som tyckte det var väldigt viktigt att man hälsade med ’rätt hand’. Fast min ’rätta hand’ var ju vänster. Än idag har jag svårt med höger och vänster. Och Slaget vid Nieuwpoort år 1600 som var så viktigt att kunna på prov. Det är iofs det enda årtalet jag kan utantill. Inte hade jag varit i Nieuwpoort, och inte längtade jag dit heller.

Varför lockade skolan inte med sånt barn har intresse av? Ja, det som intresserade mig fanns också. Berättelser ur bibeln som fröken berättade som om man var med. Jag kommer fortfarande ihåg att hon tittade ut ur klassrummet med handen över ögonen och frågade: ”Vem är det som kommer där? Inte är det väl… Nej, är det Naomi? Och vem har hon med sig?” och så fick vi höra om Rut och Naomi, som blev anmoder till kung David, där det också fanns en del berättelser om. Men också när vi genom skolradion fick höra ljudet av en rördrom. Mycket spännande. Och när vi fick komma till Skolträdgården och se råttor hitta i ett labyrint, och vi fick även tillverka ost! Det var grejor! Och när jag med samma farbror, han med höger hand, besökte hackskogarna där man i århundraden hade odlat pil till flätverk till vallarna och annat. Den utflykten gjorde intryck! Där lärde jag mig mycket som jag ännu idag kommer ihåg. Jag har planterat några sådana pilar vid infarten till vårt hus, och flätar flitigt av grenarna.

Rhoonse grienden, skottskog med pil så länge ögat når…. bara längs stigen blir de träd.

Min mamma sa ibland: ”Man lever inte för nöjes skull!”, när vi inte hade lust att göra en viss sak. Och jag kommer ihåg att jag svarade: ”Jag lever visst för nöjes skull!” Och det gör jag än idag. Med det sagt menar jag inte att man bara ska göra något om det är roligt, men jag menar att lusten är den bästa drivkraften vi har. Att hjälpa till med disken kan visst vara lustfylld: Min pappa sjöng operett och Sara Leander under diskandet när han diskade, min mor Vera Lynn, och vi andra sjöng allt vi kunde och mycket kanon. Rødgrød med fløde paa (jag hade en dansk musiklärare) och Dona Nobis Pacem och mycket annat. Vi sjöng så högljudd ibland, att det syskonet som inte hade sin vecka för disken kom till köket och sjöng med. Och så hade vi varit på katolsk konfirmation av en kusin, där biskopen stänkte vigvatten över församlingen, och det tog vi efter vid diskandet. Diska Är Inte Tråkigt. Inte om man gör det med lust.

Så tycker jag att skolan och kyrkan också ska vara: ta fram det lustfyllda och det som barnen och ungdomarna intresserar. Och om de inte är intresserade: Väcka intresset då! Annars fastnar kunskapen och färdigheterna i alla fall inte. Vi har ’barn och unga’ som utvecklingsområde i vår församlingsinstruktion, och där står det att församlingen hela tiden behöver ta nya tag, så att församlingen svarar på den längtan som finns bland barn och unga av att bearbeta de stora livsfrågorna i samtal och verksamhet, i ett kristet ljus. Ungdomsdiakoni ska utvecklas, och det kan vi göra genom att möta dem ute i samhället på de arenor de befinner sig. Församlingen vill särksikt för och med barn tala tydligt om Jesus i ord och handling.

Detta kan vara lustfylld. Gud gillar när vi gör saker med glädje, det är jag övertygad om.