Det är lite för enkelt att bara säga att det är psykiskt sjuka som begår mord och skjutningar, visst är det sjukt, men det är oftast inte ett infall, även om det också förekommer. Oftast är det planerat mycket lång tid och mycket noga, och ligger det hat bakom dödandet, och religiösa motiveringar. Varför hata någon? Det sägs att hat kommer från rädsla, och kärlek just är avsaknad av rädsla. Det kan jag hålla med om, men hur kan man bli så rädd att man börjar hata och kan tänka sig döda?

Har det något att göra med en perverterad syn på martyrskap? En martyr är någon som visar sig beredd att dö för sin tro/ övertygelse. Men kan det leda till att man beredd att inte bara dö utan även döda för sin övertygelse?

Det är inte sant att Voltaire har sagt: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Han sa aldrig det, utan det var en senare författare som skrev om honom som formulerade det så. Jag är dessutom också mycket tveksam till själva utsagan. Det är att ta i för mycket tycker jag. Verkligen. Vi ska varken dö eller döda pga. idéer, åsikter eller tro, tycker jag. Idéer, livsåskådningar och tro kan guida oss genom livet, ge mening åt det meningslösa som vi råkar ut för, ge en struktur åt livet. Jesus säger att det största man kan göra är att ge sitt liv för en annan människa.

Kap 15 i Johannes evangeliet: vers 9 Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. 10 Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. 11 Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. 12 Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 13 Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. 14 Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.

Han talar om kärlek – dvs. avsaknaden av rädsla – som ett uppdrag, en befallning. Älska som imperativ! ”Släpp er rädsla!” kunde han ha sagt. Låt er inte styras av rädsla, utan älska andra människor istället! Ge sitt liv för sina vänner… och kanske om man växer som människa även för sin ovänner. Men inte för idéer, ideologier eller tro. Nej, det kan inte vara meningen. Det är att slå in på helt fel väg.

Jag upptäckte en bildhuggare, vars statyer jag hade sett, men inte så samlade som nu, i bildträdgården bakom katolska kyrkan i Hoofddorp, Nederländerna.  Karel Gomes, född i Holland i en kristen familj, men med rötterna i judendomen, som så många nederländare. Många av hans statyer är i naturlig storlek, men det fanns också en serie av statyer som var ungefär 30 cm höga, alla med temat ’döden och….’,  t.ex. havande kvinna, gammal kvinna, biskopen, älskande etc.  Döden tittade i formen av ett benrangel till människa över axeln. Personerna verkade vara omedvetna om dödens närhet, så upplevde jag statyerna i alla fall.  Gripande bilder, jag blev berörd. Min mamma hade dessutom dött dagen innan medan jag höll henne i handen. Jag hade själv sett döden i vitögat.

De gamla gravstenarna i Mariestads Domkyrka  är smyckade med dödsskallar, timglas, benknotar. Momento mori, sa man på medeltiden: tänk på att du ska dö. Spegeln på många målningar står för flyktigheten, likaså nyutslagna blommor. På Facebook läste jag en historia om någon ung människa  som hade blivit trött på att äldre alltid sa på bröllop: ”Nästa gång är det din tur!”. Hen hade också börjat med det, skrev hen vidare, men då på begravningar. Nu tror jag iofs att man inte behöver säga så på begravningar, för jag tror att alla tänker tanken ändå… Vem är nästa på tur? Är det jag? Är det en av de mina? Jag hörde någon säga någon gång: ”om jag dör… då vill jag…” Ursäkta bara, OM du dör? När du dör menar du väl?

Min mamma hade ett långt och lyckligt liv bakom sig. Hon visste de senaste månaderna att döden stod hela tiden precis bakom henne, satt bredvid henne när hon var ensam. Döden var inte någon fiende, utan snarare en räddare, som kom med vilan. Dagen innan hon dog frågade min syster vad som hade varit det bästa i hennes liv. Hon hade svårt att svara, men hon visste vad hon svarade: ”Att jag fick barn. Och att jag fick ge det vidare”. Vad var detta ’det’ som hon menade hon hade gett vidare? Bland mycket annat är det först och främst den kristna tron, där en kärleksfull Gud är med sitt folk i nöd och lust. Han dömer ingen, avvisar ingen. Det har alltid varit en självklarhet i hennes tron, och några andra hotfulla bilder av Gud har hon aldrig förmedlat. Och det har mina systrar och jag fått med oss, som en självklarhet, och inte som något som vi fick erövra trots kyrka och bibel. Det hon har lämnat vidare  är också lusten att sjunga. I kyrkan, i körer, medan man diskar, när man hänger tvätt, när man går i skog och mark, när man sitter i bilen. Överallt och alltid. På olika språk. Vi fick lära oss sånger på frisiska, på nederländska, på afrikaans, på papiamento, engelska, tyska, franska, danska, både psalmer och barnvisor, som folkvisor. Men också har hon lämnat vidare lusten att plocka blommor, helst vilda blommor, men några grässtrån bland dem. Inga plast- eller sidenblommor i vår familj. När hon tidigare kunde vara hos oss i Mariestad några veckor under sommaren, så sa hon alltid: ”plocka fram lite vaser från överskåpen, jag når inte, så plockar jag blommor. Och då kom jag hem senare var  huset  fylld med blommor i blandade färger, i buketter med olika blommor i samma färgskala, med rosor och vilda blommor.  Och samtidigt hade hon hunnit plocka alla vissna blommorna i trädgården. Men också har hon lämnat vidare att hushållsarbete inte är tråkigt, om man bara får göra det på sitt eget sätt.  Allt detta kan man som barn ta emot, eller lägga det bredvid sig, men man kan aldrig säga att man inte har fått det. Sedan har jag också fått en massa skräp naturligtvis, men det har jag kastat. Jag har blivit uppfostrat i så där en 18 år, sedan dess har jag behövt 18 år till, till att kasta det jag inte ville ha. Det är gjort nu. Men det sista hon har lämnat till oss får vi ta med oss: dödens närhet är inte så otäck, inte när man har blivit gammal. Man kan bara släppa taget, och då faller man. I Guds hand. Hon släppte och föll som ett lov på hösten, singlade ifrån oss på sin 89:onde födelsedag. Det hade hon tänkt ut själv. Och det var bra.