Och vi som är äldre kan lätt falla i samma gropar. Att lotsas vara 25 när man är 50 är patetiskt, kroppen åldras ändå. Men man kan lotsas att livet är perfekt. Man kan som 60 åring lotsas att man är lyckad. Att ens barn inte har några problem alls och är – ja, ska man inte säga det rakt ut någon gång? – underbarn. Man kan ju relativt lätt se till att huset har senaste kök och badrum enligt Vi i Villas nyaste nummer. Att möblerna följer senast trenden precis. Att bilen skiner som solen på infarten. Om man har råd… Om banken har råd, och det har den om man har fast anställning. Och så kan man bjuda in sina lika lyckade syskon och vänner, så att de kommer i sina lika skinande bilar och tittar på det fina badrummet. Och sätter sig på de nya sofforna med de nya glasen fyllda med bubblor. De lyckade bilderna av den där lyckade semestern har de redan sett på Insta och Fb. Dem behöver man inte visa. Nu är det inte alls så att jag inte tycker om sköna soffor och fina glas (glasen köper jag på Kyrkornas second handbutik), och fina kök, men jag vill gärna dra in Saligprisningarna i det hela. Ni vet, de där raderna i Matteus kapitel 5. Jag kopierar in dem i min egen version här för säkerhets skull:
När han såg massor med folk som var upptagna med sitt gick han upp på berget, satte sig och undervisade alla som ville lyssna:
Han säger då:
1. Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret – För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet.
2. Du kan lyckönska dem som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem.
3. Lyckönska också de som aldrig hinner fram i tid, eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest i framtiden.
4. Grattis dem som ingen bryr sig om att skaffa rätt, dem som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas till deras vänner.
5. Lyckönska dem som fortfarande har ett varmt hjärta kvar i kroppen, – de ska möta värme.
6. Gratulera även dem som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på skitsnack och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud.
7. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du bär på en likhet med Gud.
8. Du kan skatta dig lycklig om du förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.
Det säger Jesus. Och det betyder att vi visst kan se till det yttre, men att det viktigaste ändå är att ha sitt fokus på andra människor. Att man har sin ev. friska, starka, vältrimmade kropp till inget annat än att göra det som behöver göras: bära kassor, bära och stödja dem som inte själva orkar, utföra ett arbete i Jesu namn. Det betyder också att man inte ska förakta dem som av en eller annan anledning inte har det lyckade utseende du kan åstadkomma. Inse att de kanske i själva verket har ett försprång! Och det betyder att man tillsammans med sina vänner får sitta på soffor och samtala om hur det går för barnen. Men inte vika ut dem. De är egna personer, och deras framgång eller misslyckande hänger på så mycket annat vi överhuvudtaget inte kan påverka. När man kan förmedla vilka svårigheter som möter vilken människa som helst i livet – också dig och dina barn – då kan sådant bli till något att be för, och på de viset kan vi lägga det i Guds hand.
Och man kan också bjuda in någon man aldrig har bjudit in förut, och höra vad den människan har att säga. Bara lyssna, och ställa uppmuntrande frågor. ”Berätta mera”. Det finns nu även spel som vill få oss att berätta mera för varandra. Det som du säger är tryggt hos mig. Det är inte så svårt eller konstigt som det kanske låter. Det gör man ju när man läser en roman, eller ser en bra film. Man får en människas innersta tankar, och ibland är det så att man får veta sådant som man inte ens vet om sina bästa vänner. Det känns oftast mycket bra, och bäst är det när man på ett förtroligt vis kan samtala med andra om det man läst och har fått del av. Det gör vi i bokcirkeln i Marieholm, och i alla andra bokcirklar i stan som pågår.
Vi längtar väl alla efter lycka, för oss och för våra barn, och för de som står oss nära. Men Gud vare tack behöver vi inte vara lyckade för det!

Filmen börjar med en scen på ett tåg (symbolen av industrialismen). Där träffar vi William Blake, en romantiskt kläd kille från Cleveland som åker tåg till Town of Machine. Den första dialogen har William med en maskinist. Maskinisten är en typiskt realist- han pratar om miljön som han är relaterat med och frågar- fördjupar sig i omständigheter. Maskinisten försöker att varna ”romantikern”. William representerar romantiken – en spontan och emotionell människa (åker till ”ingenstans” utan någon försäkring.) Från de här första minuterna jagade mig en känsla att filmen handlar om en konflikt mellan två epoker: romantiken och realismen. Det är väldigt intressant att se hur epoker förändras och jag ska försöka pröva min teori.
William Blakes äventyr fortsätter i Town of Machine. Där finns inget jobb för romantikern och han bara har råd med en liten flaska sprit. Utanför baren träffar han en tjej som säljer pappersrosor. En tjej som står någonstans i mellan romantiker och realister. Senare händelser leder huvudpersonen till förändringar: han fångar ett skott, tjejen dör och William kommer bli jagat av Dickinsson. (Enligt min teori representerar Dickinsson Charles Dickens, en av de mest lysande stjärnorna av realismen. Författare William Blake har aldrig träffat Charles Dickens och tiderna när de skrev stämmer inte riktigt- Dickens första bok tryckes 1836 och Blake dog 1827. Men som realismens symbol stämmer Dickens väldig bra eftersom William Blake och Charles Dickens skrev om London och deras verk går lätt att jämföra.) Dickinsson anställer tre mördare för att döda William. Mördarna påminner mig om artonhundratalets press. T.ex. ”Penny press” i USA- billig press för underklassen som man kan föreställa sig som en fiende av romantikens ideal.
William Blake vaknar och träffar den andra huvudpersonen- en indian som heter Nobody, en man som säger mycket utan att säga något. En man som heter ’Kroppslös’ leder romantikern William. (Indianen är som samvetet, en samling av principer och ideal som leder huvudpersonen till ett mål även om mannen inte uppfattar vad är det.) Nobody förklarar för William att han är död och att William måste lära sig prata med hjälp av skott och hans dikter ska skrivas med blod. William Blakes metamorfos börjas… Han får mer och mer romantikens egenskaper.
Tre jägare i en skog. Jag antar att de representerar ett samhälle på artonhundratalet. Indianen och William träffar dem långt bort från städerna och ”industrialismen” men jägarna drivs av viljan att äga utan att dela med sig. Denna vilja kommer att förstöra dem. Man kan tolka det som en förvarning. Romantikens ideal blev inte fysiska eller materiella värderingar utan bara andliga är värdefulla.
Scenen i en affär är en fortsättning av en kritik av människors koppling till pengar. Kyrkans representant är en rasist och riskerar sitt liv för att få belöningen för William Blakes död. Romantikerna vinner igen.
Blake och Nobody tas bara emot i en indianby. Det är också en tydlig koppling till romantikens karakteristik- en intresse till folkkultur, nationellt och etniskt ursprung.
-Du måste åka iväg nu, säger Nobody.
– Vart? frågar William.
-Ditt William Blake kommer ifrån, ditt där alla andar kommer ifrån, svarade Nobody.
Man kan inte säga att William Blake dör eller försvinner utan han lämnar ett jätte fotspår i litteraturen och romantikens idéer återkommer senare i symbolismens och modernismens epoker. Naturens skönhet, den allmänna uppkomsten av känslor över intelligens, ett försök förstå sig själv och människas personlighet, människans humörs och mentala förmågors förståelse, fokus på hjältars och andra figurers känslor och inre kamp beskriver romantiken och återspeglas i filmen. Tvekampen mellan realister och romantiker är inte så tydligt men det faktum att William Blake inte blev accepterat i den tiden förklarar mycket, tycker jag.
Jag har försökt att samla mina tankar om filmen och koppla dem till litteraturhistorien. Enligt Wikipedia handlar filmen bara om William Blake och poetens verk. Där finns även förklaringar till vilka scener i filmen kopplas till poetens dikter. Men jag har försökt att teckna lite fler paralleller mellan huvudpersonerna och epokens förändringar. Jag får erkänna att jag fortfarande bara har läst några William Blakes dikter och jag kan inte värdera Blakes verk. Men filmen imponerar på mig och den går att tolka på så många olika sätt. Mitt sätt är kanske helt fel men det var så roligt att söka och koppla ihop olika detaljer…

Valdas Siupinis
20 10 2017

Jag ska börja med betyget: ”Vad döljer du för mig?” är värd fem björnbär, tycker jag. Filmen är vackert filmat, visar en vacker miljö, skådespeleriet har övertygat mig, manuset är både roligt och väcker eftertanke. Jag är imponerad av de organiska dialogerna och den tydliga strukturen i filmen- den böljar som havet innan, under och efter en storm.
Willem-Jan vågade inte skriva först, men han har tolkat filmen så som ”vad skulle hända om vännerna hade spelat det här spelet med mobiler”. Tolkningen stämmer nog bra- efter vännerna lämnar lägenheten där hade de haft festen, beter sig som om inget hade hänt. Örhängena som terapeuten, läkarens fru, kastar tillbaka till taxichauffören, dyker plötsligt upp i slutet av filmen som bekräftelse på det inte blev någon lek.

Jag har tänkt lite annorlunda. Jag tycker att antagonisten i filmen är läkarens fru, terapeuten. Hon föreslår leken och börjar ett okontrollerat experiment. Hennes motiv är att annonsera sin skilsmässa på ett överraskande sätt. Hennes romans med taxichauffören kompletterar hennes motiv.
Protagonistens roll tillhör läkaren. Hans samtal med dottern gör alla tysta, inte bara i filmen men i bion också. Läkarens empatiska känsla och pragmatismen låter honom förutse hur leken med hemligheterna skulle kunna sluta om de kommer att fortsätta. -Den svarta lådan, full med hemligheter är inget att leka med, sa läkaren.
Paret, där mannen bytte sin mobil och kvinnan inte hade några trosor på sig, genomlever sin medelålderskris. De båda flirtar och leker konstiga lekar för att uppleva att de fortfarande är önskade, intressanta och roliga. De är trötta på rutiner och på grund av detta letar de efter äventyr.
Mannen som är gay har en mask på sig för att anpassa sig till gänget och i samhället. Han sa att man måste försöka skydda dem som man älskar och att han försöker skydda sin pojkvän, sig själv och sin mamma från problem.
Taxichaufförens fru är den mest intressanta personen för mig. Hon är ny i gänget och försöker att anpassa sig. Hon har inget att dölja men beter sig naivt och opragmatiskt. Hon är en riktig hjältinna, tycker jag, eftersom hon upplever den största falskheten. Stormen lugnar ner sig efter männen bryter sig in i badrummet. Taxichaufförens fru säger sarkastiskt att chaufförens mamma gratulerade henne. Alla som bråkar förändras och åker i väg och låtsas att inget har hänt. Hände något i verkligheten? Blev det bara läkarens pragmatiska föreställande vad som skulle kunna hända, om de kommer att leka leken?

Jag gillar idén att vi brukar tycka synd om oss själva, att vi bara fördjupar oss i våra egna problem och tror att de är störst i världen. Om taxichaufförens fru upplever sådan otrohet i verkligheten och efter samtalet med svärmodern börjar låtsas att det inte hände nånting, då förlorar alla andras upplevelser sin betydelse. Hjältinnan är som en startpunkt- hennes värderingar och beteende är ett exempel för vännerna.
Kanske…

Eller en förvarning- en mobil innebär mer förstörande kraft än man kan tro.

Jag vill avsluta med Leonidas Donskis (en litauisk filosof) citat:
En del av respekten för en person är ett principiellt avståndstagande från att veta allt om personen. Viljan att veta allt är första steget till att förlora respekt och förtroende.

Valdas Siupinis

Det tog lite tid för mig att börja gilla filmen. Ljus i natten är inte en sådan film som går att titta på och bara njuta av, tycker jag. Man måste uppfatta budskapet.
Det tog en timme för mig att sortera detaljerna och komma med en uppfattning- regissören ville vissa oss att det inte finns skillnader mellan finländare och flyktingar. De är alla tysta och uttryckslösa. Finländarna är omoderna och kopplade till sextiotalet, de lever på ett bekvämt, tidskontrollerat sätt. Musik och inredningar förstärker intrycket om finländarnas begränsade tänkande eller motviljan till förändringar.
Flyktingarna visar inte känslor eftersom de är osäkra. De litar inte på främlingar och bygger uttryckslösa ansikten för att skydda sig. Från det här perspektivet ser filmen ganska bra ut och får tre av fem björnbär av mig.
Jag längtar efter lite mer tydligare utveckling av idén. Om filmen handlar om satir då är den för mjuk och behöver mer ”kryddor”. Samtidigt hade regissören kunnat undvika onödiga dialoger. T.ex. nynazisterna skulle lämna ett större intryck och koppla bättre med temat om de inte skulle säga ett ord.
Kinematografin var okej. Om man skulle jämföra med Tarkovskys, Takeshi Kitano, Kim Ki Duk eller Jim Jarmush verk, skulle ”Ljus i natten” cinematografi vara ganska genomsnittlig.
”Ljus i natten” påminner mig Kim KI Duks ”Spring, summer, fall and spring” på något sätt. Filmerna är helt annorlunda och handlar om olika saker men tystnaden, lugnet enar dem.

Valdas Siupinis

21 nov 2012 blogg

Sorg är den känslan som fyller mig, när jag lämnar biografen. Sorg, för att jag vet vad som kommer sedan. Filmens nästan Happy End är bara början på ett blodbad, där grannen står mot grannen, klasskamrat mot klasskamrat, människa mot människa. Det kunde ha gått annorlunda, det gick att undvika. Om det hade funnits andra ledare, om vi hade reagerat tidigare, och starkare. Men det blev som det blev.

Cirkus Columbia är en film från 2010 regisserad av Denis Tanovic, efter en bok med samma titel av Ivica Đikić. Den avspelar sig några veckor under sommaren 1991. Jugoslavien, ett av våra semestermål, har fallit sönder, och fascistiska nationalistiska kroatiska strömmar sveper genom en liten stad i Hercegovina, där alla känner alla.

Scenen är mediterrant vacker, floden sval, de gamla husen har charm, gatuserveringarna inbjudande. Men det händer något. Filmen handlar om en far som återvänder efter 20 år i Bayern. Han har övergett sin fru och son, och möter dem nu igen. Och den delen, kanske den egentliga storyn, är vacker, och slutar på något sätt gott. Sår läks, i alla fall lite. Någon form av framtid finns det för några av de unga. Men det tar inte bort det oerhörda: att se ett krig bryta ut, och ingen gör något, förutom fly, eller ta på sig uniform. Och vi vet var som följer: sprängningen av bron i Mostar, koncentrationsläger som vi aldrig trodde mera skulle finnas, i alla fall inte i Europa. Flyktingströmmarna från Balkan, krypskyttar som dödar alla de kan i Sarajevo, där 1984 de olympiska vinterspelarna hölls. bara 7 år senare krig!

Jag kommer ihåg två unga människor, ett par. De var från Sarajevo, men var serber. De fick lämna allt de hade och hamnade i Töreboda på flytingförläggning, och fick dela lägenhet med några som hatade serber, och säkert hade anledning till det. Men kan man hata alla serber? Läget blev så spänt, att de till slut frågade om de fick bo i församlingshemmet. Det var ingen lösning, men vi sa ändå ja, för några veckor. Sedan fick de en etta i Mariestad, och fick uppehållstillstånd och flyttade till Göteborg. Jag har haft kontakt med dem några gånger, och det har gått dem väl. Men tillbaka kommer de nog inte till Sarajevo, annat än på semester. Tiden går inte att skruva tillbaka. Vissa saker kan aldrig bli ogjort. Eller rättas till. En annan familj träffade jag i Mariestad. De hade redan barn, och fick ett till under tiden i Sverige.  De fick inte uppehållstillstånd, och åkte tillbaka, men har det oerhört svårt. Mannen i den familjen hittade som enda utväg att ta tjänst i Irak, hos ett privat bevakningsföretag som skyddar amerikanska intressen. Bra betalt, men igen med livet som insats. Jag skickar ibland lite meddelanden till honom. Mellan sina arbetspass har han all tid att svara. Men det känns allt för billigt att skriva: Ta hand om dig! Var försiktig! Hoppas du kan åka hem snart till fru och barn! Jag vill inte att han efter mina ord ännu mera längtar hem. Vad ska man skriva? Sånt är livet? Sådant ska inte livet vara! Kan jag skriva att vi i Sverige, i detta lyckligt lottat land, har ett fascistiskt parti i Riksdagen? Som har stöd av mer än var tjugonde svensk? Sista gången jag skrev honom skrev jag att jag ber för honom och familjen, och att jag ber att han lyckas behålla sin mänsklighet i alla lägen, och att han aldrig ska tappa respekten för en annan människa. Och han tackade för det, och skrev att jag inte skulle oroa mig för hans mänsklighet, att han tror på Gud, men att han grät som ett barn när han fick lämna familjen för att åka tillbaka till arbetet i Irak. Och att han fortfarande hoppas på att kunna flytta till Sverige, eftersom det inte finns någon framtid för hans barn i Bosnien.

Allt detta for igenom mig, under filmen och efteråt. Och jag kände sorg.