Jag kan inte ha varit mera är 10 år när jag bestämde mig för att inte dricka ett enda glas mjölk till när jag själv fick bestämma. Och det har jag inte gjort heller. Och den där farbrodern som inte hade barn själv, som tyckte det var väldigt viktigt att man hälsade med ’rätt hand’. Fast min ’rätta hand’ var ju vänster. Än idag har jag svårt med höger och vänster. Och Slaget vid Nieuwpoort år 1600 som var så viktigt att kunna på prov. Det är iofs det enda årtalet jag kan utantill. Inte hade jag varit i Nieuwpoort, och inte längtade jag dit heller.

Varför lockade skolan inte med sånt barn har intresse av? Ja, det som intresserade mig fanns också. Berättelser ur bibeln som fröken berättade som om man var med. Jag kommer fortfarande ihåg att hon tittade ut ur klassrummet med handen över ögonen och frågade: ”Vem är det som kommer där? Inte är det väl… Nej, är det Naomi? Och vem har hon med sig?” och så fick vi höra om Rut och Naomi, som blev anmoder till kung David, där det också fanns en del berättelser om. Men också när vi genom skolradion fick höra ljudet av en rördrom. Mycket spännande. Och när vi fick komma till Skolträdgården och se råttor hitta i ett labyrint, och vi fick även tillverka ost! Det var grejor! Och när jag med samma farbror, han med höger hand, besökte hackskogarna där man i århundraden hade odlat pil till flätverk till vallarna och annat. Den utflykten gjorde intryck! Där lärde jag mig mycket som jag ännu idag kommer ihåg. Jag har planterat några sådana pilar vid infarten till vårt hus, och flätar flitigt av grenarna.

Rhoonse grienden, skottskog med pil så länge ögat når…. bara längs stigen blir de träd.

Min mamma sa ibland: ”Man lever inte för nöjes skull!”, när vi inte hade lust att göra en viss sak. Och jag kommer ihåg att jag svarade: ”Jag lever visst för nöjes skull!” Och det gör jag än idag. Med det sagt menar jag inte att man bara ska göra något om det är roligt, men jag menar att lusten är den bästa drivkraften vi har. Att hjälpa till med disken kan visst vara lustfylld: Min pappa sjöng operett och Sara Leander under diskandet när han diskade, min mor Vera Lynn, och vi andra sjöng allt vi kunde och mycket kanon. Rødgrød med fløde paa (jag hade en dansk musiklärare) och Dona Nobis Pacem och mycket annat. Vi sjöng så högljudd ibland, att det syskonet som inte hade sin vecka för disken kom till köket och sjöng med. Och så hade vi varit på katolsk konfirmation av en kusin, där biskopen stänkte vigvatten över församlingen, och det tog vi efter vid diskandet. Diska Är Inte Tråkigt. Inte om man gör det med lust.

Så tycker jag att skolan och kyrkan också ska vara: ta fram det lustfyllda och det som barnen och ungdomarna intresserar. Och om de inte är intresserade: Väcka intresset då! Annars fastnar kunskapen och färdigheterna i alla fall inte. Vi har ’barn och unga’ som utvecklingsområde i vår församlingsinstruktion, och där står det att församlingen hela tiden behöver ta nya tag, så att församlingen svarar på den längtan som finns bland barn och unga av att bearbeta de stora livsfrågorna i samtal och verksamhet, i ett kristet ljus. Ungdomsdiakoni ska utvecklas, och det kan vi göra genom att möta dem ute i samhället på de arenor de befinner sig. Församlingen vill särksikt för och med barn tala tydligt om Jesus i ord och handling.

Detta kan vara lustfylld. Gud gillar när vi gör saker med glädje, det är jag övertygad om.

När en ny handbok kom på tal för några år sedan, vet jag att vår dåvarande biskop starkt reagerade på den korta remisstiden som föreslogs. Han sa då – jag tror under ett biskopskollegiesammanträde – vilket han refererade till stiftets kyrkoherdar: Om det ska vara så kort remisstid, ska i alla fall i Skara stift alla församlingarna vara med! Och så har det blivit. Varje församling bestämmer iofs själv om man ville vara remissförsamling, men den stora majoriteten av Skara stifts församlingar har varit remissförsamling, och provat de olika förslag och lämnat ett remissyttrande. Så också vi i Mariestad. Vi gav vår nyanställda komminister Olle Ohlsson uppdraget att föra oss genom remissarbetet, och vi bestämde oss att prova så mycket som möjligt. Och det har vi verkligen gjort. Och Olle Ohlsson har jobbat hårt med att få fram agendor med de nya förslag, vi har sjungit igenom dem med musikerna, och inte minst provat dem i församlingens gudstjänster. Sedan har vi utvärderat det vi har använt i arbetslaget, med församlingsborna, med kyrkvärdarna, och till slut lämnat ett gemensamt remissvar på ett kyrkorådssammanträde. Våra fyra musiker har varit engagerade i detta arbete, och deras synpunkter har kommit fram. Det som tydligt kom fram från våra musiker var att ’musiken inte var färdig’, och förslaget var att anta orden, med de ändringar vi föreslog, och låta musiken vara fri. Och det är ungefär förslaget som nu har antagits av kyrkomötet. Det bearbetade förslaget är antagen, man jobbar vidare med musiken. Så gott som helt i överensstämmelse med vårt remissvar.
Det som jag är mycket tveksam till i ledaren är alltså detta:
• Svenska akademins kritik har blivit bemött på ett sakligt sätt, och det som vi i Mariestads församling tyckte var för lite poetiskt och för snuttigt har delvis tagits bort, delvis ändrats, eller också har det funnits andra alternativ att använda.
• Att kyrkans musiker till majoritet skulle vara mot förslaget stämmer inte för Skara stift vad jag vet, och säkert inte för Mariestad. Att man som jag skrivit ovan inte tyckte om allt är en annan sak.
• Nog finns det olika riktningar inom teologin, men att Svenska kyrkan är på väg att överge sin tro är lite väl magstark påstående. Den negativa kritiken jag har hört mest är från de som värnar banden med den Romersk katolska kyrkan. De vill inte stöta sig med den. Men är det församlingsbornas intresse på något sätt? Den breda majoriteten som ÄB hänvisar till är inte bara röstsiffrorna, utan även remissarbetet jag har beskrivit ovan. Besluten grundar sig på remissvaren. Dessutom ’finns allt det gamla kvar’ som ett alternativ i den nya handboken. Man kan fira gudstjänst ’som förr’.
• Arbetsprocessen med den nya handboken har fått kritik av ett revisionsföretag. Den kritiken är berättigad, men man kan lika väl säga att trots att tiden har varit för knapp, är resultatet inte så dumt alls. ”Experter har inte tillfrågats”- ja, då får man väl säga vilka experter. De störta experter vi har är de som besöker våra gudstjänster regelbundet. De har tillfrågats. Och diskussionerna har pågått under alla år sedan 2011, om inte tidigare. Mariestads församling var remissförsamling, och våra synpunkter har bevisligen tagits hänsyn till.
• Biskoparnas skulle ha varit tysta(de). Var för man det ifrån? De har tagit upp teologin och liturgin på biskopsmöten, på träffar i sina respektive stift, på präst- och diakonmöten, på bloggar och hemsidor. Att kunna komma överens om något, är det att inte ha en mening eller vara tystad?
• ”Den åldrade besökaren kommer inte att höra orden eller psalmerna han (min kursivering) hörde som konfirmand. ” Handboken uttalar sig överhuvudtaget inte om några psalmer, de finns i psalmboken. Och på vilket sätt skulle det vara bra för någon att fira gudstjänst med orden från säg 60 år tillbaka? Det är nog inte många församlingsbor som vill det, är min uppfattning.
• Skulle handboken få liten auktoritet? Och skulle församlingarna bortse från den och ’köra på som vanligt’? Så länge vi är en episkopal luthersk kyrka så kommer de allra flesta församlingar om inte alla, att utgå från den nya handboken. Om man vill finns de gamla kyrkliga melodier och orden kvar som ett alternativ bland andra. Kyrkan står och faller inte med en handbok. Det är ’bara’ ett redskap när vi formar våra gudstjänster tillsammans med de som deltar.

Allt i kyrkan står inte rätt till, allt vi gör är inte bra, men att måla upp en katastrof där få känner igen sig i, är inte särskilt meningsfullt.