Jag ska inte nämna alla saker jag känner tacksamhet för, det skulle bli en väldig lång lista. Det är stora saker som huset och trädgården, viktiga saker som familj, små saker som en fin penna med skrin jag fick, kortlivade saker som en Amazonlilja som äntligen blommar. Nej, jag skriver inte mera, det blir en för lång lista. Och ändå känner jag att tacksamhet har en baksida. Det är lätt för mig att känna tacksamhet, att Gud har lånat ut så mycket till mig, men det är ibland svårare att en människa känner tacksamhet mot en annan människa, speciellt mot mig, det tycker jag ofta känns besvärande. För jag tycker att tacksamheten då rikts åt fel håll. Jag har alltid sagt till mina barn att de inte behöver tacka för maten hemma. De får gärna berömma maten – om de tyckte den var god- men att få mat är faktiskt något som jag är skyldig att ge mina barn, och för den delen andra som kommer förbi när vi ska äta eller har bjudit in. Mina vänner vet: hos oss ska man inte tacka för maten. Det är kanske dumt av mig att ha sagt så till mina barn och vänner, men jag känner så.

Jag kommer ihåg en berättelse som jag inte vet om den har hänt i verkligheten, men som ändå är ganska intressant:

En fattig torpare hade ett ärende till prästen, men när han kom hade prästfamiljen just satt sig vid bordet. Han blev tillsagt att vänta och satta sig på en stol vid väggen. Prästen åt i lugn och ro, men menade ändå att han skulle börja ett samtal med torparen under tiden, och frågade hur det var med familjen och djuren. Torparen svarade att suggan just hade fått kultingar. ”Det var väl bra”, sade prästen. ”Ja”, sa torparen, ”men det är bara så att det blev 13 kultingar och hon har bara 12 spenar”. ”Hur går det då?”, frågade prästen. ”Ja, den sista får väl göra som jag, titta på medan de andra äter!” Och så blev han bjuden till bordet och fick mat han med.

I många länder är det en självklarhet att bjuda till bords, och det är konstigt att inte bli bjuden, och inget att tacka för om man blir. Och jag tänker att allt det jag har tillgång till, det som jag skulle kunna kalla mitt, är inte mitt, utan ett lån från Gud, som jag bara förvaltar en stund. Kan jag använda det jag har till att glädja eller hjälpa någon annan, är det inget som den personen behöver tacka för, utan rikta då hellre tacksamheten mot Gud, det är min tanke. Tacksägelsedagen är en mycket viktig dag i kyrkan, och tänk på att temat den dagen inte är tacksamhet, utan lovsång!

Räkna allt upp allt det goda du har fått att förvalta, och rikta din glädje mot Gud, och sjung med i lovsången!