Jesu kors är det centrala tecknet för kristen tro. Genom tiderna har det använts för en mängd olika syften. Bland annat som en del i populärkulturen, men ofta används det också som ett rent smycke. Men, förhoppningsvis, i de allra flesta fall som ett tecken för att man vill vara kristen och bejaka Jesu budskap.

Så är det för mig. Trots att jag är lågkyrkligt fostrad gör jag ofta korstecknet på mitt bröst: i samband med mässan men också inför svåra uppgifter eller i tacksamhet för det som blev. Korset ger mig trygghet, stärker mig i min kristna identitet och är en ordlös kommunikation. Jag bär mitt kors med stolthet.

Att vi ska ta avstånd från terrorism i religionens namn är självklart. Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.

Jesu kärlek gäller alla människor oavsett religion, nationalitet, sexuell läggning, bakgrund etc. Den är gränslös. Min bön nu är att hela världen ska omfamnas av korsets armar. Att alla vi sorgsna, oroliga, arga tryggt ska kunna luta oss mot det korset i tider av terrordåd. Jag hoppas att det meningslösa mordet ska kunna vändas till något som enar oss människor mot det onda. Att vi tillsammans, i skuggan av korset, kan komma närmare varandra.

Jag skriver detta blogginlägg då jag inser att mitt inlägg på Facebook har väckt många frågor och reaktioner. Jag kommer aldrig sluta göra korstecken, jag kommer heller aldrig vika från min tro på att korsets armar sträcker sig runt alla människor och utmanar oss att i ord och handling gestalta den kärlek Jesus bar.

Allt fler väljer att aktivt bli medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter antalet medlemmar att minska i långsam takt från forntidens 100%. Idag 6 225 091 medlemmar, 63,2% av befolkningen.

När statistiken presenteras börjar kommentarer på Facebook och Twitter att söka orsaken till minskningen, eller ”tappet” som det av någon oförlöst anledning kallas i media. Årets förslag från ”sverigevänner” och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså. Plus det där som Timbro nyss kastade in från höger: Att man måste rösta vänster för att vara medlem.

He jär båra na vhaller, som farmor hade sagt på pitemål. Det är bara svammel. De tre vanligaste skälen till att man lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt.

Ingenting talar för att Svenska kyrkans respekt för andra religioner och att inte göra skillnad på människor är ett vanligt skäl till utträde. Tvärtom är det ett sannolikt skäl till att man blir medlem. Svenska kyrkan uppfattas som bärare av viktiga värden, främst genom församlingarnas diakonala arbete. Man gör ett schysst jobb helt enkelt, så varför inte stödja det?

Jag minns en studieresa till Hamburg för många år sedan. Vi studerade hur den största kyrkan, St Mikael, reagerat på att massor av hamburgare lämnat kyrkan. De senaste 10 åren hade den tappat 200 000 medlemmar och eftersom den Tyska evangeliska kyrkan, precis som den svenska, är beroende av medlemsavgifter så var läget ganska tungt.

Vi mötte en kedjerökande hauptpastor som med blicken mot kyrktornet berättade om stora satsningar på konserter, företagsgudstjänster, media och riktade insatser mot inflytelserika grupper. Med stolthet berättade han också om den påbörjade renoveringen av kyrktornet. Det skulle göras ännu högre, ännu vackrare, ännu synligare.

Lite omtumlad gick jag ut efter mötet, oklar över om det var en präst eller företagschef jag pratat med. Jag drack vatten ur kyrkans egen designade glasflaska och hörde vinden slå i kyrkans jättebanderoller med texten ”Mein Michel”.

Jag ökade steglängden för att komma undan både pipdoften och ett sorgligt stråk i mitt sinne. Under mina fötter såg jag kyrkans sponsortrappa med sponsorplattor inskruvade i stenbeläggningen. Gustav Mahler, Siemens, Mercedes, Frau Birgitte Kirsch… var och en hade de bidragit med minst 100 000 kronor för att tornet skulle bli högre. Vi räknade till fler än 80 sponsorplattor. Jag suckade och trampade Mahler på hans förnamn.

I Hamburg finns flest miljonärer i Tyskland. Många av dem bor på gräddhyllan, från vilken man kan se två enorma pråmar där flyktingar trängs mellan iskalla plåtväggar. Lite närmare centrum ligger de hemlösa i portuppgångar medan unga tjejer från öst hålls inlåsta och drogade på Reeperbahn.

”Vad gör ni för de fattiga” var det någon som frågade Der Hauptpastor. ”Det ingår inte i vår profil” sa han och återvände med blicken till kyrktornet.

Humbug i Hamburg och svammel i Sverige. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ, sa Jesus. Det gäller också för Svenska kyrkan. Välkommen som medlem, du behövs. Hjälp oss hålla fast och stå emot.

Skapelsens första morgon svepte en gudsvind fram över vattnet. Den finns kvar och fyller allt. Var skulle jag komma undan din närhet, vart skulle jag fly för din blick, frågar kung David i en tacksam utandning 1000 år före Kristus. Jag är med er alla dagar, sa Jesus som en konsekvens av allt detta. Min tro är att Gud är livets källa, oavsett vår tro.

Det betyder isåfall att humanetikernas kamp för att skapa sekulära frizoner utan Gudsnärvaro är hopplös. Om man så ritar in en gudsfri ruta på varje skolgård, så är Gud ändå där. Det betyder också att det inte går att prata om liv och död, människans villkor och skapelsens kondition utan att prata om Gud.

Ändå finns de dem som tycker att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Gud. I debatten kring Timbros rapport, där Svenska kyrkans ledning påstås vara formad inom ett marxistiskt ramverk, anklagas kyrkan för att ägna för mycket tid åt sådant som klimathot, krig och orättvisor. Som om det inte har med Gud att göra. Birger Schlaug, det före detta språkröret för Miljöpartiet, tas som sanningsvittne då han enligt Timbro inte tycker kyrkan ska ägna sig åt miljö. Kyrkan borde ägna sig åt Gud istället, som om Gud kan begränsas till en ritad gudsruta på varje skolgård.

I Människor och tro i P1 fick jag frågan för nån vecka sedan om jag inte har hört kritiken att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Jesus. Den som lyssnade hörde tröttheten i mitt svar… Hallå, välkommen till Svenska kyrkan. Varje dag pratar vi, sjunger, ber, lyssnar, gestaltar, smakar den gudsvind som blivit människa i Jesus Kristus. Det är inte hur många gånger vi säger ordet Jesus som är det viktiga – tänk om det vore så enkelt. Det viktiga är hur vi låter gudsvinden svepa genom våra händer, fötter och hjärtan. Så att ordet blir kött.

Stig-Björn Ljunggren skriver i en krönika i Piteå-tidningen förra veckan att ”kyrkan har droppat Gud för att inte irritera”. Jag vet inte riktigt vad han menar, men mot slutet faller han in i det svepande snacket om att kyrkan och ärkebiskopen inte vågar tala om Gud. Jag tänker att eftersom ”så många” – Schlaug, Stig-Björn, Sturmark och Timbro – lutar åt att kyrkan borde göra nåt annat än hon gör idag så irriterar hon uppenbarligen. Hon låter sig nämligen inte begränsas, lika lite som Gud kan begränsas.

Kyrkans uppdrag är att i varje tid gestalta evangeliet i ord och handling. Det sker ibland genom debattartiklar i riksmedia men framförallt genom dagligt arbete i alla församlingar. Där är sanningens ögonblick, när ”pratet om Jesus och Gud” blir till tröstande samtal med sörjande, en varm soppa till hungrande och en blick till den som ingen ser. Allt hör ihop: i debatt och samhällsengagemang ska kyrkan ge röst åt de svaga och utsatta och värna skapelsen som helhet och mänskligheten som en enda kropp.

Så, välkommen till Svenska kyrkan! Visst, det kan kännas tomt och ihåligt ibland, även irriterande eller meningslöst. Men grejen är att Gud inte ens begränsas av kyrkan. Tillsammans får vi svepas med av gudsvinden för att älska världen tillbaka till Gud. Det behövs. I ord och handling.

För Svenska kyrkan är internationellt arbete och engagemang ingen plusmeny, inget fritt tillval som varje församling kan avstå från. Att vara kyrka är att se längre än sitt eget och bära varandras bördor. Svenska kyrkan är mycket mer än Sverige och att vara kristen är att se skapelsen som en helhet, alla människors samhörighet och lika värde. Kyrka stavas pluralis.

I förra veckan släppte tankesmedjan Timbro en rapport som bl a menade att Svenska kyrkan är partipolitiskt styrd ”med en ideologisk ram formad av marxistisk ideologi”. Som bevis las ett antal pressmeddelanden fram, som tolkades som kyrkoledningens kommunikation med medlemmarna. Pressmeddelandena, bl a kring klimat- och flyktingarbetet, ansågs ha slagsida vänster.

För mig har rapporten ett enda seriöst bidrag; den påminner om vikten av att kyrkan teologiskt motiverar sina ställningstaganden. Vi kan inte förutsätta att människor idag har en given förståelse av kyrkans kontext och uppdrag. Även tankesmedjan Timbro saknar den. Därför kan det som rapporten kallar ”aktivism” ibland uppfattas som ställningstaganden i enskilda frågor utifrån andra utgångspunkter än teologi och kyrkans uppdrag.

Religion är vidare än politik, Gud är större än Marx. En kristen kyrka ska inte tiga inför de brott som sker mot skapelsen och mänskligheten. Inte heller bara stå i ett gathörn och dela ut soppa till de hungriga, den ska också påtala bristerna och formulera orsakerna. Svenska kyrkan är del av en världsvid gemenskap och det är de drabbades röst vi ger ord åt när vi talar om miljöhotet. Och visst, det får politiska konsekvenser. En tro utan gärningar är en död tro, skriver Jakob lakoniskt i Bibeln.

För mig handlar kristen tro om helhet; tro och handling, kropp och själ, mitt eget och andras, Sverige och världen. När Timbro kopplar frågan om partipolitik till tro, då förminskar de trons betydelse och kyrkans uppdrag. Skalan vänster – höger är ointressant i sammanhanget. Självklart kan kristna komma fram till olika uppfattningar om lösningar, alltså skilda partipolitiska val, men grunden är ett bredare perspektiv. Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan styrkan är just att vi kan komma fram till olika slutsatser ur en gemensam grundförståelse och kallelse.

I SvD den 13 mars skriver ärkebiskopen tillsammans med kyrkostyrelsens 1:e och 2:e vice ordförande en debattartikel som riktar kritik mot regeringens förslag att begränsa asylrätten. Lyssna Timbro, det är inte ett uttryck för en vänstervriden kyrka. Det är ett rop från en kyrka som tar sitt uppdrag på allvar, som vågar utmana makten oavsett partibeteckning. Det är ett perspektiv på världen som saknas just nu.

Svenska kyrkan har många olika röster. Det här är min. Och jag är stolt över att tillhöra en kyrka som, trots olika partipolitiska utgångspunkter, höjer rösten och blicken i en tid när människovärdet hotas och murar byggs för att göra skillnad på människor.