Jag är en vardagsmänniska. För mej har det alltid varit viktigast att få vardagen att fungera. Betydligt viktigare än helgen eller festen. Det har vi tagit in i kyrkans arbete i södra Thailand. För oss har mässan varannan vecka funnits som en del av pulsen, ett hjärtslag i vardagen.

Sammanlagt har det blivit lite drygt 60 veckomässor hemma hos oss under våra fyra år. Sista två åren har vi på församlingens önskan inlett med en sångstund (’sång- och brumstund’, som en församlingsbo med dåligt sångsjälvförtroende ansåg att vi skulle kalla det ) några timmar tidigare. Och efter mässan har det alltid varit kyrkkaffe. Det är enkelt och det kanske är självklart.

Sista veckomässan var lite speciell. Det är lågsäsong här nere, man vet aldrig hur många som kommer. Vi har varit som mest 35, som minst 7. Nu var det allra sista gången. Trevligt nog var våra efterträdare här på semester. Det blev ett utmärkt tillfälle att få presentera dom. Anders, tillträdande prästen, var med och celebrerade.

Och vi valde faktiskt att testa något nytt. Vi hade en dialogpredikan. Det har vi aldrig haft förut. Men nu diskuterade vi definitioner av begrepp och hur man uppfattar kristen tro. Och så följdes det av den underbara, men korta, tystnaden, syndabekännelsen – och förlåtelsen.

När gudstjänsten var slut avslutade vi med en liten gemensam fundering. Det blev ett sikte på framtiden, en liten sammanfattning och en diskussion om vad kyrkan kan betyda.

Det har varit fyra fantastiska år. Jag är övertygad om att när nu vi lämnar över stafettpinnen till nästa par, har kyrkan alla förutsättningar att utvecklas. Och jag förstår att dom ser fram mot detta uppdrag. Det är spännande, lärorikt, utvecklande och stimulerande. En fantastisk tid i våra liv är snart slut. Inte en dag har vi ångrat att vi gav oss in i detta äventyr!

I god Luthersk ordning (som Göteborgare är man alltid mån om att vara renlärig) välsignar vi inte byggnader, bilar eller skor, enbart människor.

Nu gick vi upp i ottan och åkte ut en bit i tropiska savannen. Familjen är multireligiös, dom har djup kontakt med Sikhism, Buddhism, Kristendom och lever på en ö där alla är muslimer.

Vi ställde naturligtvis inga frågor om varför dom ville ha en kristen välsignelse av hemmet. Efter ett gott samtal enandes vi om att kalla det för ’välsignelse av familjen’.

Det är en märklig känsla att åka den lilla vägen till familjen för kanske sista gången. Vi har träffats ofta och vi har pratat om allt möjligt. Ibland har vi inte kunnat komma pga. vädret, ibland har det varit fantastiskt att få ta bilen ut i den tropiska savannen och fika.

Den här morgonen började vi med att sjunga en psalm. Det fick bli ’Amazing grace’, eftersom pappan inte talar svenska. Sedan genomförde vi en akt som vi kommit överens om, den påminde ganska mycket om en vigsel i Svenska kyrkans ordning. Frågorna omvandlades till en fråga om man vill att Jesus ska välsigna denna familj? Efter jakande svar strök vi familjens pannor med vatten och tecknade ett korstecken i panna på var och en.

Allt avslutades med Vår fader och välsignelsen. Och med tanke på att det kanske tar ett tag innan vi träffas igen, sjöng vi den engelska varianten av psalm 730, ’Må din väg gå dej till mötes’. I original blir det ’May the road rise up to meet you’.

Sedan åt vi frukost till tropiska savannens alla morgonljud. Att jobba i SKUT är en rikedom.

För snart fyra år sedan började vi i södra Thailand. Den första större gudstjänst vi hade då var en adventsgudstjänst på Koh Lanta. Den besöktes av över 200 människor. Jag trodde då att Koh Lanta var det frommast stället på jorden…

Jag stod då precis inför mina ’15 minuters of fame’, som Andy Warhol uttryckte sej, nämligen uppdraget att högtidlighålla minnet av de människor som dog i Tsunamikatastrofen. TV4 var där och intervjuade, så det drog mycket folk.

Så kom den då, dagen vi siktat på i faktiskt nästan ett år.
Vårt jubileum.
Vi hade bjudit in folk från när och fjärran, våra vänner från ambassaden och dom som jobbat här tidigare.
Många slöt upp, vi hade en fantastiskt intressant stund tillsammans.

2008 startades Svenska kyrkan Phuket. Huvudansvaret gick till Per och Gennet Edler.  Nu besöker dom oss för att hjälpa till med jubileet. Historierna är många, liksom skratten och funderingarna. Nu förbereder dom sitt föredrag inför morgondagen.

Vi måste ju visa upp att vi har sjungit i vår sånggrupp! Imorgon är det inte bara vackra psalmer, utan några axplock från dom ’tre stora’ temana vi kämpat med: Taube, Gospel och Gärdestad.

Direkt influgen från Filippinerna! Svenska kyrkans flygande präst Mogens tvättar sin smutstvätt Imorgon hedrar han oss med att besöka oss i samband med jubielumsgudstjänsten.

Imorgon väntar vi också med glädje på att få träffa ambassadörsparet, vicekonsuln och vår chef från Bangkok. Fyller man tio ska man fira!

Men viktigast för oss är naturligtvis våra församlingsbor. Vi som gjort filmerna, träffats på onsdagarna, ätit frukost och diskuterat, människor vi träffat på olika hembesök, gudstjänster och haft en vardag tillsammans. Imorgon är det äntligen dags efter ett par månaders förberedande.

Väl mött!

Det är fantastiskt att få fira mässa. Jag hör till ’mässnördarna’ inom kyrkan. Jag försöker t.ex. alltid införa att konfirmander ska fira många mässor under sin konfirmandperiod, jag vill gärna fira mässa på äldreboenden och jag tycker det är självklart att gå med sockentyg (alltså att fira en enkel mässa hemma hos människor som av någon orsak inte kan komma till en kyrka).

Att få fira mässa på stranden är så nära. Vi är en mobil kyrka, vi har som uppdrag att komma dit människor önskar. Nu var det några personer som önskade en strandmässa på Koh Lanta, vilket vi gärna ställde upp på. Det är enkelt i betydelsen att vi kommer med vårt altare, lägger ut några plastmadrasser, en del besökare hade igår med sej några stolar osv.

Vi är dock inte skonade från vädrets makter. Igår slapp vi regnet och den värsta hettan. Blåsten kom vi inte undan. Dom spedialupptrycka sångbladen flög omkring tillsammans med plastmadrasserna, men vi lyckades hålla koll på oblaterna, eftersom dom fick ligga kvar i sin ask.

22 personer fick ett fint minne. Och vi gör gärna om det!

Idag, dan före Nyårsafton är vi på Koh Lanta för att fira jul och nyårs mässa. Vi har inte resurser att vara här och fira julbön, midnattsmässa, julotta och nyårsböner t.ex. Vi får därför slå samman allt till en gudstjänst, vilket vi alltså kallar Jul- och nyårsmässa.

På en sådan gudstjänst gör vi allt utom att spela.

Det börjar med att vi går tidigt till caféet mittemot och beställer två kaffelatte för att kvickna till. Efter 20 minuter börjar vi bli otåliga. Jag frågar chefen hur det går med våra kaffelatte. Han skriker något på Thai,varpå en ung kvinna i pyjamas kommer. Hon är nyvaken. Uppenbarligen har hon förstår det hela fel och håller fram en räknedosa där det står att hon vill ha 120 Bath av oss. Jag frågar återigen om våra latte. Hon försvinner och kommer med en kaffe och häller i mjölk. Jag säger -Latte?? Aha säger hon och försvinner. Efter en stund ger vi upp och åker utan kaffet.

När vi kommer fram till kyrkan är det låst. 20 minuter för sent kommer vaktmästaren. Hon låser upp ytterdörren och åker meddetsamma. Utan att ha låst upp vare sej toaletter eller förråd, där vi har alla grejor.

Det betyder att Anna helt enkelt får bryta sej in i förrådet. Det går…sådär? Men lyckas till slut.

Sedan är det dags att börja göra i ordning för gudstjänst. Jag öppnar alla fönster och drar igång alla fläktar. På fjärde fläkten ramlar något på mej…

En orm!! Den ringlade iväg och la sej i ett hörn.

Efter att ha borstat ut den (vi undersökte inte om den var farlig, vi bara borstade ut den) genomförde vi gudstjänsten.

Den blev helt fantastisk! Vi sjöng, lyssnade, firade mässa och hade gott kyrkkaffe med pepparkakor från IKEA och lussekatter från grannön. Och ja, vi får vara med om mycket tack vare SKUT. Så här hade det knappast gått till hemma.

Ibland får jag frågan vilken som är den största skillnaden mellan att jobba i Sverige och i SKUT. Ibland får jag en känsla av att det är lättare att hitta skillnader än likheter.

Igår firade vi Lucia för fjärde gången här på Phuket. Vi brukar hålla till på samma svenskrestaurang varje år. Vi är många nationaliteter, sångerna förs fram på ryska, bulgariska, engelska, svenska (eller skandinaviska) tyska alt franska.

I år blev det ändringar i sita stund, vilket gjorde att jag var tvungen att transponera (ändra tonarter) till sångerna. Det kräver en del jobb, och har man bara tjugo minuter på sej, blir det lite ansträngt med tiden. Det fanns dock ingen plats att göra det på, så jag fick hoppa in bakom en bardisk. Så bland spritflaskor, ishinkar, dricksburken, pärmar och luciakronor fick jag lösa problemet.

Sedan övade vi och Luciatåget blev -som vanligt- fantastiskt vackert!

Jag vet inte om det kunnat hända i Sverige, men jag tycker det är fantastiskt stimulerande som kyrka, att alltid vara lösningsinriktad och försöka ställa upp med dom medel vi har

Glad Lucia!

Jag vet inte hur många adventssamlingar jag hållit genom öppen som präst. Märkligt nog är det alltid lika rolig.

På Koh Lanta ordnar vi, i ösregn och 28 graders värme den här gången, först altaret och sedan ljuständningsmöjligheten.

Så kollar vi lite efter vår församling som letar sej upp för backen. 

Och när de flesta ha kommit är det bara skor (nästan) utanför kyrkan.

Då är det dags att öva!

På Koh Lanta bead vi några goda musikanter att repa in lite låtar med barnen som bor där. Det blev en fantastisk gudstjänst!

Nu har vi firat advent på många olika sätt och på många olika platser. Vi har varit på båtar och i skolsalar, vi har hyrt restauranger och faktiskt också varit i en kyrka. På svenskön Koh Lanta finns det en kristen kyrka. Som vi har förstått det skänktes kyrkan av en amerikanska miljonär efter Tsunamin.

Den här gången var det ett väder som är svårt att beskriva på Koh Lanta. Det regnade monsunregn i så gott som en vecka i förväg. Allt var blött, det regnade in i kyrkan. Tyvärr fick vår kyrkorgel (nåja, ett litet el-piano), samt våra telefoner nog. Pianot går nog att laga med hårtork mm, men det ser värre ut för telefonerna. Vi har lagt dom i en påse ris som man rekommenderar på iPhones hemsida, men det verkar inte fungera

Men glädjande och roligt är det att få berätta om Advent för ungefär 90 barn på en av svenskskolorna. Och när vi kom till den andra av dom två grundskolorna tog rektorn mej avsides och frågade om jag ville välsigna eleverna, lärarna och föräldrarna…
Naturligtvis svarade jag ’ja’. Men för säkerhets skull frågade jag en extra gång precis innan Adventssamlingen skulle börja.

-Du vet om att det är ganska kontroversiellt med välsignelser av präster på skolavslutningar, va??
-Det där är ganska mycket Sverige. Vi hade några Buddhistmunkar här som välsignade oss allihop för ett par veckor sedan. Jag tror inte vi for illa av det. Jag tror inte vi far illa av dagens vare sej andakt eller välsignelse. För oss handlar det om att lära oss traditioner och få veta vad och hur religionerna firar.

Det lät både vackert och klokt.