Det finns tre personer vars födelse vi firar under kyrkoåret. Det är först och främst Jesus själv, som vi firar vid jul, det är hans mor Maria vars födelse man kan fira den 8 september (även om vi i vår tradition inte så ofta gör det) och så är det Johannes döparens födelse som vi firar i midsommartid.
Att Johannes räknas som en av dessa tre säger något om hans storhet. Vi vet också att Jesus själv värdesatte Johannes oerhört mycket. Så mycket att Jesus vid ett tillfälle sa; ”ingen av kvinna född är större än Johannes”. Nu kommer hans födelsedag lite i skymundan. Inte så konstigt med tanke på alla våra traditioner så här i midsommartid.
Johannes var ett efterlängtat barn. Både Elisabet och Sakarias hade för länge sedan gett upp hoppet om att få ett barn. Nog hade länge velat ha ett barn. Men åren hade gått och ”båda var till åren”. Men då hände något märkligt. Sackarias hade som präst tjänst i templet i Jerusalem. En dag kom en ängel kom till honom i templet och sa att deras böner skulle höras. En son skulle födas och han skulle ”bli stor inför Herren”.
Sakarias blev bokstavligen förstummad. Detta kunde han bara inte tro. Det var ju inte mänskligt möjligt. För sin otro blir Sakarias stum. ”Du skall inte kunna tala för än det har skett som du nu tvivlar på”, sa ängeln till honom innan han lämnade Sakarias.
Det blir en lång tid av tystnad för Sakarias. Under hela Elisabets graviditet förblev Sakarias stum. Men när sedan Sakarias, på sin sons omskärelsedag, skall offentliggöra hans namn, så får han talförmågan tillbaka och det med besked.
Det är inga trevande, försiktiga ord han försöker sig på efter sin långa tystnad. Nej, det är en jublande lovsång till Gud över vad Gud gjort och vad han nu skall göra genom hans och Elisabets son.
I sin lovsång till Gud får Sakarias profetiskt säga om sin son; Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Det är för storheten i sitt uppdrag som vi kan kalla Johannes för stor. Stor är Johannes därför att hans uppdrag var att gå före Herren och bana väg för honom.
Den som vill vara stor inför Gud har något att lära av Johannes. Inför sin samtid var Johannes inte större än att hans liv slutade i en fängelsehåla. Inför sin tids makthavare hade inget att sätta mot. Men inför Gud var han stor.
Hans storhet låg i att Johannes inte predikade sig själv. Nej, hans uppdrag var att bereda människor att ta emot den Gud sänt. Han skulle bereda väg för Jesus som Guds son. Så var hans uppdrag och kom det att bli.
Därför kan vi säga:
I sin tydliga och nära relation till Jesus är Johannes en förebild för kyrkan och hennes uppdrag. Som kyrka är Johannes döparen ett exempel och en förebild för oss. Vad kan han lära oss?
Jo, för det första att alltid sätta Jesus i centrum och därmed vara vaksam mot allt sådant som hotar att skymma Jesus och den väg han inbjuder oss att gå.
Det kristna livet börjar med dopet. När vi döps får vi, sedan nu ganska så många år tillbaka ett dopljus, en symbol som hjälper oss att förstå att Kristus är ljuset som lyser upp Gud för oss.
Man kan säga: Jesus är den som är sann Gud och därför kan han som ingen annan berättar om Gud för oss. Men han är också sann människa och som sann människa berättar Jesus hur en sann människa är och hur vi i vänskapen med honom kan formas till hans likhet.
Att hjälpa våra barn och unga att lära känna Jesus är bland det allra viktigaste vi kan göra för dem. Att likt Johannes peka på honom som är sann Gud och sann människa och att de genom dopet och gemenskapen med Kristus få växa i tro, hopp och kärlek. Vad kan inte det göra med oss?
Så låt oss berätta om honom. Ur berättande kan sedan en vänskap växa som kan bära, inspirera, hjälpa oss att formas av Kristus.
Säkert berättade Elisabet och Sakarias gång på gång för sin son hur Gud hade gjort det omöjliga möjligt. Mot alla odds i världen hade Johannes blivit till. Ett Guds under vara han i dubbel bemärkelse. Om det berättade de för Johannes under hans uppväxt och det stärkte honom i tron på Gud och hans möjligheter och var en kraft för honom när han som vuxen gick ut i uppdraget att ”bana väg” för Kristus.
Så vänner, får också vi berätta om Kristus för varandra, om livet med honom och hans välsignelser. Då kan vi både ge och ta emot hans välsignelser genom varandra. Så låt oss, med Johannes som förebild, bereda plats för Kristus i våra liv.
Janåke Hansson
präst
Söndagens evangelium:
Luk 1:67-80
67Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:
68”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.
69Han reser för oss frälsningens horn
i sin tjänare Davids släkt,
70så som han för länge sedan lovat
genom sina heliga profeter,
71frälsning från våra fiender och alla som hatar oss.
72Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund,
73den ed han svor vår fader Abraham:
74att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan,
75rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
76Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet,
ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
79en soluppgång för dem som är i mörkret
och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”
80Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.