Det är så härligt när vi kommer till sommartiden i kyrkoåret och i vårt kalenderår. Då får vi möjlighet till att sjunga våra fina sommarpsalmer.

Jag tänker att det är några av de psalmer som de flesta människor känner igen.

Den blomstertid nu kommer (psalm 199), I denna ljuva sommartid (psalm 200) och En vänlig grönskas rika dräkt (psalm 201).

De används i alla olika sammanhang, psalm 199 på skolavslutningar och studenter.

Jag ser att de används i dop, vigslar och begravningar. De talar till oss människor och talar om ljus och värme, vemod och svenska somrar.

Men det finns en psalm som är lite glömd och kanske inte så ofta sjungen. Det är psalm 202, De blomster som i marken bor.

Texten är skriven av Harry Martinsson 1973 och musiken av E.von Koch 1974.

De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma. 
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd 
i vinterns långa själanöd, 
att djupt i minnet skåda Gud 
i evig sommarskrud.

Jag tycker denna psalm beskriver så fint vår sommar. Vi som så väl behöver ljuset och värmen. Vår vackra natur som helar oss och ger oss kraft till att leva.

Jag googlade lite på just den här psalmen och Ingrid Selander, docent i litteraturvetenskap på Lunds universitet har skrivit om psalmen i sin bok ”När tron blir sång”

Psalmen publicerades i Storkyrkobladet år 1972. Hon skriver att Harry Martinsson bar med sig från barndomen den rika psalmskatten och han skriver så här;

”Man skall aldrig vara rädd för traditionens bärande kraft – traditionen kan bli en belamrande tyngd men ger också stöd, den är pelaren som bär upp valven. Nutid – förgånget ska betraktas som kommunicerande kärl. Lyft traditionen mot ljuset, ta den i din famn. Också en liten brytning, accentförskjutning eller ändring av tonläget kan betyda förnyelse. Traditionen är källan.”

Hon skriver också att;

Gudsbilden i Harry Martinsons sommarpsalm får feminina drag, inte minst genom bilden av solen som kosmisk kvinna sömmande ett sängkläde, som en metafor för sommargrönskan. Vintern i naturen är ett själstillstånd, ”själens vinterdagar” och ”vinterns långa själanöd”.

Och jag kan inte annat än att hålla med henne.

För mig är psalmen tröst, att även om det är den mörkaste vinter så kan vi tänka oss bort och komma ihåg sommaren. Det som omsluter och är varmt och tryggt.

Harry Martinsson skriver själv om sommarens äng;

”Blomsterängar illustrerar livets lyckligaste läsarter, medvindgungande blommor som sitt bildspråk och med flyktiga fjärilar som skiljetecken. De upphäver på nytt varje ögonblick med sin flyktighet som i förbifarten plockar undan och tar med sig de påsmygande dödstankarna. Denna lysande upplösningsprocess då melankolierna går under bland de tusen rastlösa solglimtarna som snappa bort dem och förtär dem med små tungor av sol är ett livsspel som helt upptar ögon och öron. De strider om ens sinnen, segrar aldrig, men kastar tusen segerglimtar. Så samlar ängarna åt sinnet lyckliga sommardagar, framställda under minuter, levande under år som minnets blomma.”

Harry Martinson: Ur de tusen dikternas bok

Lyssna gärna på psalmen, det är bara att googla på psalm 202 och vi sjunger den i våra kyrkor.

Jaana P0llari Lindström
präst