Jag har i dag varit hela dagen i Stockholm på en informations/utbildningsdag för nyvalda ledamöter i kyrkomötet med den nomineringsgrupp som jag är invald för. Därför var det mest praktiskt att jag sover över på Arlanda för att i morgon kunna ansluta till mina nya vänner och vår gemensamma resa.
I dag har vi talat om hur kyrkomötet fungerar, hur Svenska kyrkan på nationell nivå fungerar, budget, utskott, nämnder, hur man väljs, vad man har för uppgift och allt som en nyvald/omvald ledamot kan behöva förkovra sig med.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet
En av rapporterna som vi fick var från en av ledamöterna som sitter i internationella rådet, det råd som har hand om frågorna för Svenska kyrkans internationella arbete. I rådet har man konstaterat att det är betydligt färre och färre som skänker pengar till Svenska kyrkans internationella arbete. Vad beror det på? Är det för att arbetet inte är känt? För att det är svårt att säga namnet? Eller ens ta in allt arbete som görs?
För det tycker jag är en av de sakerna som jag facinerad av varje gång jag får anledning att gå in på Svenska kyrkans internationella arbetets webbsida, eller läsa om olika projekt. Det händer så otroligt mycket! Och det sker på så många plan och på så många länder.
https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/vart-satt-att-arbeta
Fördelen med att vara en del av en större organisation som Svenska kyrkans internationella arbete är i och med sitt partnerskap i ACT (Acting Churches Together) är ju att vi alla kan bidra med just den specialkunskaper som vi är bra på – tillsammans med andra organisationer och göra en mycket större och betydande insats än att bara finnas som en egen aktör.
Det är jag så otroligt stolt över.
Och när ledamoten berättade om hur svårt det var att berätta om och förklara vad Svenska kyrkans internationella arbete är – då tänkte jag – ”men det där är ju jag en del av! I morgon får jag åka till Sydafrika för att se, höra, känna och lukta på ett land och en del av allt det som Svenska kyrkan är en del av i Sydafrika.”
Jag är ödmjuk och stolt över att få vara en del av allt detta och hoppas att jag kan förmedla det vidare till er som inte är med fysiskt på resan, men som kanske kan få följa med i era tankar.
Carina Etander Rimborg
kommunikatör