När använde du ordet kärlek senast? Eller älska? Tänk efter en stund!
Kanske var det alldeles nyss, kanske var det väldigt länge sedan? Alltför länge sedan? Ordet kärlek är ett viktigt och vackert ord.
Ett svårt ord och ett ord att hantera med största försiktighet och omsorg. Det gäller inte minst i vårt svenska språk som inte har så många synonymer eller liknande ord att ta till. För att tycka om eller gilla är ju inte detsamma som att älska…
Jag upplever att vi slarvar alldeles förfärligt med bruket av orden kärlek och älska. Vi, mig själv inräknad, älskar djur, idrottslag, mat, bilar etc.
Det stämmer till eftertanke då vi egentligen inser att kärlek och att älska har helt andra förtecken. Kärlek är till sitt innersta förknippat med liv!
Ordet kärlek är kraftfullt, kanske det mest kraftfulla vi äger. Och meningsbärande till hela sin existens!
Värsta ordet typ – skulle jag kanske säga om jag var yngre, eller hette Fredrik Lindström. Kärlek är ett värsting-ord, ett ord som rätt använt förmår att gång på gång göra under i vår tillvaro.
Och kärlek i dess djupaste och mest omvälvande form är vad fastetiden handlar om. Den kärlek som för alltid förändrade världen är den som driver Jesus upp till Jerusalem. Kärleken är rubriken för den vandring som vi varje år får göra tillsamman med honom.
Idag, på fastlagssöndagen, är vi vid starten på den vandringen. I början av den tid som handlar om att avstå från något till förmån för något större och viktigare. Att i kärlek och för kärlekens skull, låta livet och tillvarons innersta kärna få vara i centrum. Vi kan göra det genom att fokusera på vandringen och vandringens mål långt där framme.
För att vi ska orka inleds fastlagen med tre dagar av fest och karneval innan vi avstår. Innan den verkliga fastetiden. ”Carneval” betyder ju till exempel ”bort från kött”. Fastlagssöndagen följs av blåmåndag (eller svart och fläskmåndagen) för att sen komma till fettisdag.
Den senare också kallad vita tisdagen då det var sista dagen vi förr fick äta ägg och mjölk innan fastan. Fettisdagen är också, om man ska vara riktigt noga, den enda dag på året då fastlagsbullar ska och kan ätas!
Den riktiga fastan tar så sin början nu på onsdag, askonsdagen.
Askonsdagen inleder botgörningsperioden innan påsken. De som skulle göra bot beströddes med aska på huvudet och drevs sedan symboliskt ut ur gemenskapen fram till påskveckan. På skärtorsdagen skärades de, alltså renades, och inträdde åter i gemenskapen.
Redan idag så är vårt fokus riktat mot den långa och tunga vandringen upp till Jerusalem. Den vandring in mot mörkret som är nödvändig för att en gång för alla nå ljuset. Den vandring längs den utgivande kärlekens väg som är förutsättningen för allt liv!
————————-
Lärjungarna begrep ingenting av det Jesus förutsade om påskens händelser i dagens text…kanske? är det lite lättare för oss som ändå har nån sorts facit. Men jag betvivlar att det egentligen är mer än ytterst marginellt lättare. Vi är varje gång nästan lika villrådiga.
Vandringen och påskens händelser förblir fortsatt så omvälvande att vi varje år måste leva igenom dem igen. Varje år måste se med ”nya” ögon, bli seende på nytt. Precis som mannen vid vägkanten som Jesus möter.
Att bli seende i ordets stora och fulla bemärkelse är det under som världen och vår kyrka alltid väntar på. Är det under som behöver hända igen och igen för att hela och upprätta tillvaron. Kärlek förutsätter syn
Kärlek förutsätter syn. Den sortens syn som möter andra människor utifrån deras egen horisont. Den syn som förmår att möta andra ”ansikte mot ansikte” på samma sätt som vi en gång ska möta Gud.
Den syn som också förmår att acceptera oss själva som dem vi är och verkligen se att vi duger precis sådana med alla brister och förtjänster.
Det var ”hedningarna” som dödade honom står det i texten. Vårt ”facit” ger en annan mer nyanserad bild. Vi vet att också vi och alla troende medverkade i hammarslagen som fäste Jesus vid korset.
Ordet hedning kan lätt få oss att tro att det var ”dom andra”, de okända och onda, som gjorde det. Men det var inte så. Det var alla vi som gjorde det! Alla vi som inte såg – som medverkade.
Vi behöver bli seende igen! Om igen, varje år!, – för att med den blinde vid vägkanten kunna stämma in i vårt credo, vårt bekännelserop, för fastetiden. ”Herre, gör så att jag kan se igen!”
——————-
Kärleksvandringen handlar om att få synen igen och inte blunda för orättvisor och alla, till synes, dolda missförhållanden nära oss själva.
Kärlekens väg handlar också om att tydligt göra upp med alla gamla missuppfattningar. Att kärlek är det samma som snällhet. Att kärlek är att tiga och lida. Att kärlek är att i tid och otid göra rätt och passa in och att kärlek är att aldrig sätta gränser och alltid offra sig.
Snällheten hjälper utan att fråga. Snällheten fixar och donar utan att först fundera över varför och hur. Tänk så behändigt!? Då kan vi göra som vi känner och tänker. Göra det som först passar oss. Då behöver vi inte bli utmanade eller ställda inför det faktum att behoven kanske var några helt andra och ibland mer krävande. Något annat än vi tänkt…
Kärlek är allt annat och snällheten är det som oftast håller kärleken i boja. Jesus frågade mannen: ”Vad vill du jag ska göra med dig?”
Där får vi börja, med den tydliga frågan. Och genom att ha modet att faktiskt ställa den så kan vi också möta den vi har framför oss.
Genom att våga ställa frågan gör vi oss sårbara, öppna och det är först då som kärleken får en chans. Det är först då vi kan se…
Fastan handlar om detta, ATT I KÄRLEK SE. Att i kärlek se – den värld vi lever i och vad vi kan göra för att förnya och förbättra den…för:
Amen.
Johan Ernstson
Kyrkoherde
Svenska kyrkan Tjörn