Det finns ett uttryck som lyder; ”Döm inte någon annan förrän du gått en mil i hans mockasiner” För det är så lätt att tycka och tänka om andra människor, att döma utan att veta. Att bestämma sig för att den personen är si eller så, utan att ta reda på hur det verkligen är.

Ingen vet hur den andre har det, vad den går och bär på, vilka erfarenheter den gjort i livet. Som faktiskt gjort personen till att bli den, den är idag. Som gör att personen agerar eller säger som den gör.

Vi är alla produkter av vårt sociala arv, det genetiska arvet och val vi gör i livet. En del människor vill verkligen utvecklas och försöker lära sig av sina erfarenheter. Lära sig mer om sig själva och sitt eget psyke.

Andra vill inte, kan inte och som jag tror förmår inte. Av många olika skäl.

Gud gav oss Jesus för att vi skulle förstå vad det är att vara människa. Att finnas här på jorden en kort stund och att ta vara på den stunden.

Att behandla andra som jag själv vill behandlad. Att ta hand om natur och djur och oss själva. Våra kroppar som är vårt heliga tempel.

Men gör vi det? Jag tror att de flesta försöker så gott de förmår och lättast är det med praktiska saker runtomkring.

Men vår kropp då? Vår själ. Vill vi utvecklas och bli goda människor? Vill vi lära oss mer om oss själva?

Jag tror vi måste göra det, för att kunna leva fullt ut och bli bra människor. Vi måste börja tycka om oss själva, kan vi inte det, så kan vi inte heller tycka om någon annan.

Men livet är minsann inte enkelt och det är inte enkelt att vara människa.

Det krävs ödmjukhet inför livet, medmänniskan och oss själva.

Det är svårt att stanna upp, våga se inåt och våga vara ärlig med oss själva.

Det är lättare att ta våra egna brister och slänga dem på andra.

Jag försöker i mitt yrke att få människor att våga säga till mig, när de tycker att något inte är bra. Att komma till mig och säga det ansikte mot ansikte.

Då har jag en chans att svara och förklara och kanske få den människan att förstå hur jag tänker. Att jag själv kan ändra på det jag gjort fel.

Men det blir svårt när det sker anonymt. Jag tänker på hur det är på nätet idag, alla dessa människor som skriver dumma saker på andra människors status, bara för att de inte tycker lika. Men de gör det och de kan göra det i kraft av sin anonymitet.

Men det blir svårt att möta anklagelserna då, när man inte vet vem det är och vad som ligger bakom kritiken.

Svårast tycker jag det är när människor tar sig rätten att ställa sig och råskälla på mig, eller använda sig av härskarteknik. Det går inte att prata med någon som är arg, eftersom den personen inte lyssnar och det är svårt att ta på , människor som använder sig av härskartekniker som trycker ner och är mycket subtila.

Men så är livet, vi finns där alla människor av alla sorter och vi beter oss på olika sätt. Bra och dåliga.

Jag försöker när jag blir irriterad på någon eller reagerar, fundera på vad det är som gör att jag blir det. Vad triggar det igång hos mig? För oftast är det jag, som har problem med något hos mig själv.

Barmhärtighetens Gud, som upprättar och förlåter,

Befria oss från vår lust att döma och fördöma, både oss själva och andra.

Låt nådens ord förvandla våra hjärtan och vår värld.

Amen.

Jaana Pollari Lindström
präst