Jag läser mycket och har alltid gjort. Under semestern blev det nog minst 30 böcker. Jag läser fort och läser olika saker, både skönlitterärt och facklitteratur.

I böckernas värld så finns allt möjligt och allt är möjligt. En tillflykt från vardagen och en möjlighet för att få lära sig nya saker. Jag gillar när det är duktiga författare som verkligen använder språket, då kan boken om tråkigaste ämnen bli intressant.

Det är precis som med föreläsningar, det mest intressanta ämnet kan falla helt platt till marken om föreläsaren inte är närvarande och inte tror på det hen säger.

Just nu läser jag en bok av Tomas Sjödin, eller rättare sagt, jag har läst den i en längre tid. Jag hittade den strax innan min semester och det har jag skrivit om, den handlar om att vila. ” Det händer när du vilar”

Nu läser jag i den igen, och Tomas Sjödin utgår ifrån Sabbatsvilan, att Gud skapade världen och alla djuren, naturen och människorna på sex dagar, men den sjunde dagen skapade han vilan. Han resonerar kring just vila.

Där hittade jag några rader precis i början som slog an en ton i mig.

-” Att älska är att inte hålla fast, att älska är att öppna sina händer. Att älska är att ge upp och se det hända. Vilan är en bro mot möjligheten. Det som händer när man vilar, händer inte om man underlåter att vila.”

Jag tänker ofta på det, eftersom jag är en människa som har ganska mycket koll, men döljer det i min ganska spontana och livliga framtoning.

Men tanken om att bara släppa taget, att bara låta saker och ting ske. Det var i början mycket otäckt. Hur skulle det gå till? Jag måste ha koll, inte bara på mig själv utan på alla andra.

Men jag har övat mig, sedan har livet övat sig på mig. Livet kommer emellan och stökar till det. Gör det där som inte får ske och ger mig hjälp. Bara jag väntar.

Att stanna kvar, stå still och invänta något som jag inte vet vad det är. Det är svårt. Men erfarenheten har lärt mig, att jag får inte ha för brått. Jag kan inte tvinga fram reaktioner och svar, när de inte finns eller om jag inte är mogen för det. Fast jag tror att jag är det.

Sedan har det också med prokastinering att göra, det vill säga att skjuta fram allting till sista minuten. Jag är bra på det, jag vet att jag lyckas få ihop det som skall göras i alla fall.

Men det här med när jag söker svar, funderar över något. Då har jag lärt mig, att först är jag frustrerad, tänker hur mycket som helst på hur jag skall lösa situationen. Jag hittar ingen lösning.

Men sedan släpper jag taget, eller rättare sagt, jag tänker jag gör det sedan.

Och då, då kommer svaret till mig. När jag stillat mig och väntat in både mig själv och min fråga.

Ofta genom någon annan människa som ger mig lösningen, utan att jag frågat. Eller ibland i något jag läser eller ser.

Eller så bara vet jag en dag hur jag skall göra, men jag måste vänta in mig själv. Ge mig själv tid och plats.

Så är det med kärleken, den kryper in, tar över utan urskillning och du måste ge kärleken fri för att du skall få den. Inte hålla fast.

Jag tänker att det är Gud som hjälper mig, inte när jag själv vill utan när Gud ser att jag behöver hjälpen och när jag behöver den.

Det är som Predikaren skriver; Allting har sin tid…

/Jaana Pollari Lindström
präst