Ett är nödvändigt
Hur många guldkalvar har vi i våra liv? Jag tänker att det är en relevant fråga och jag tänker vidare att vi allesammans har dom! I lite olika skepnad och lite varierande mycket, men vi har dom! Och i ett perspektiv är det vi själva som är guldkalven – i en tid som inte räknar med värst mycket utanför oss själva och i en tid där egocentriskt tunnelseende är utbrett!
Vi är guldkalvar i bemärkelsen att vi alltför sällan orkar eller vill lyfta blicken, ta oss ur ankdammen, se helheter och kompromissa lite med vårt eget. Ge lite för att fler ska få mer och kunna rymmas. Något som är alldeles nödvändigt i samvaro människor emellan, i samhället, i Svenska kyrkan Tjörn, i ett land, i en värld – en global värld där alla måste rymmas!
Att det större perspektivet ofta saknas är bara alltför tydligt alltför ofta.
———————————
Allting är relativt, säger vi ibland. Vi säger det när vi på olika sätt vill sätta in saker i dess rätta sammanhang. Och insatt i ett annat, rätt?, perspektiv blir ofta det vi, det jag, värderat högt lite mindre viktigt. Det vi högljutt diskuterat framstår med tiden, ibland omedelbart, alltmer tydligt som en ”storm i ett vatten glas”. Nästan allting kan ställas mot något annat och blir ofta mindre viktigt i ett längre och mer nyanserat perspektiv.
Generellt har vidgade vyer och öppnare perspektiv med ålder och erfarenhet att göra, men kanske framförallt med mognad och öppenhet. Och ålder är egentligen inget bra mått på varken mognad eller öppenhet, det vet de flesta av oss som sitter här. Och det finns många bra exempel på det, både i vardagens verklighet och i sagans värld…
Jag tänker inte minst på ”Kejsarens nya kläder”. Det lilla barnets ögon är ogrumlade, har inte hunnit få de vuxnas alla raster av uppförande och god ton. Och därmed avslöjas brutalt, kejsaren är naken!!
Allting är relativt, allt är utbytbart har jag nu drivit som tes. Och för det allra mesta skulle jag säga att det är absolut sant. Det mesta i våra vardagliga liv är verkligen relativt i ett större livsperspektiv. Det kan vi nog vara ense om. Det märks också i ett rikt utbud av talesätt och ordspråk med uttryck som: ”Vad gör det om hundra år”…”Det är väl inte livsavgörande”…”det är inte hela livet till låns” Det mesta, nästan allt, i vår verklighet är förgängligt.
Jesus försöker påminna oss om det med uppmaningen att inte samla skatter på jorden. Delvis gör han det för att dessa inte är beständiga, de varar inte och vi får definitivt inte ta med dem en gång när vi lämnar den här världen. Men det är inte det som är Jesus huvudpoäng. Inte på något vis. Poängen kommer sen! Vi ska inte samla skatter på jorden för att då blir vi förblindade. Vi glömmer bort vårt ursprung och vi förlorar alldeles kontakten med verkligheten. Vi tappar perspektivet på tillvaron och ingenting är längre relativt. Allt i vår omedelbara närhet blir i istället i högsta grad viktigast. Världen blir mindre och mindre och ljuset i vårt inre avtar alltmer och till slut sitter vi, som bild, som den gnidne gamle Joakim von Anka och bara bevakar våra surt förvärvade ägodelar. Eller de revir vi har skaffat oss av att såhär är det, bara så! För jag tänker att de också, reviren, är del av mammon, ”idol” och guldkalvarna som vi alltför ofta fastnar vid.
Till oss alla, jag kan inte räkna bort mig själv eller någon enda av oss, vi är alla del i ett stort system som vi behöver hantera klokare. Till oss säger Jesus:
”Vänner, stanna upp ett ögonblick. Lyft blicken en aning och tänk efter. Vad håller ni på med? Samla inte skatter, ägodelar och benhårda övertygelser i drivor runt er. Där dina ”skatter” är, där kommer också ditt hjärta att vara.”
Och de skatterna är inte äkta rikedom – det blir uppenbart om vi ställer dom mot det som är viktigt längst in, det som bär. Och där är vi ju alla också då och då i livet – när allt skalas av och tillvaron blir tydlig och valen självklara!
Det som då bär, är det som alltid finns och är nära hjärtat. Det som ger tillvaron grundton är liv! Fullt, sant, äkta liv – nära Gud och nära medmänniskor.
Liv tror jag, enkelt uttryckt, handlar om att på olika sätt låta kärlek bli det vi samlar på! Låta vara det som är vår skatt. Att våga öppna för att bli älskad, och att älska, och det precis som de vi är. Inte för eller genom något som vi försöker göra oss till eller som vi försöker påstå att vi är. Utan precis äkta!
Den kärlek som ser förbi det ovidkommande, skalar av konventioner och monterar ner allt bergsäkert tyckande. Den kärlek som ser varje enskild individ och omfamnar alla människors lika värde. Och den kärlek som krossar den rädsla som förkrymper oss. Den villkorslösa och öppna kärleken.
I relation till Gud är det redan så – där finns redan denna rikedom på plats. I relation till Gud har det alltid varit så och kommer att förbli så…
Vi är sedda, älskade och av Gud ömt avhållna skapelser, var och en av oss. Ingen är mer, ingen är mindre. Inför Gud som ÄR, så bara ÄR vi också. Det är den skatten, den rikedomen, som det är värt att bära med sig genom livet!
Den rikedomen kan vi aldrig köpa oss eller göra oss förtjänta av, men den finns likafullt redan där. Den är vår – om vi vill se den! Om kroppens lampa, ögat, ser klart och inte skyms av all bråte som vi samlat på oss. Om den lampan får vara ogrumlat, då kan vi ibland få erfara det ljus som bär allt liv. I det arbetet måste vi fatta mod, lyfta oss bortom allt som skymmer av yttre och inre hinder. Vi måste bryta upp ur tröga och trånga vanor och ständigt hitta nya vägar för att kunna gestalta och ge evangelium vidare till en ny tid i en värld som längtar…
En Gudsbild som jag bär nära mitt hjärta är den som Christina Lövestam har tecknat och som ni säkert känner igen – den öppnar för en nära Gud som tål att brottas med och i oändlighet kan hantera nya gestaltningar av sin rikedom!
”Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting blir gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud som kan skratta med mig, som lever med mig när jag dör.”
(Christina Lövestam)
Det är ingen guldkalv – det är vår skatt, vår rikedom. En sanning att utforska och ge vidare. En sanning att tolka in i vårt nu. En sanning att leva och dö på!
Amen.