Att växa är att klä sig i något oavtagbart – det är Tunströmska ord ur den fantastiska boken Ökenbrevet.
Jag önskar att jag – och vi alla – kunde få ikläda oss det oavtagbara, precis som Johannes. Åtminstone lite grann, en bit i taget…
För det skulle innebära att vi, precis som han, inte alltid lyssnade så mycket till vad andra menade och tyckte utan mycket mer och i större utsträckning vågade lita till vår egen inre röst.
Att vi lät den komma till tals någon gång ibland…lite oftare!
Men vad skulle folk säga? Inte kan man väl göra så? Blir oftast istället vårt svar när vi i vårt inre egentligen känner att vi skulle vilja skrika högt över orättvisor eller kanske bara ställa oss att gråta.
Men vi biter ihop och försöker klä på oss den gängse dräkten, en modell som är väl utprovad och som vi kan byta efter behov. Så blir den inre rösten allt svagare och svagare för att till sist helt tystna.
När är vi beredda att bli riktigt upprörda eller till och med heligt vreda? Var går vår gräns för anständighet och tolerans?
Och – än viktigare! – vems anständighet och tolerans är det vi talar om? Vårt eget hjärtas eller den omgivande världens? Konventionen?
Social kontroll kallas det ibland. Och visst kan den helt säkert fungera i ett slags hejdande syfte och ge positiv stabilitet åt ett sammanhang. Men det förblir något konstlat…
…det förblir något konstlat och fenomenet har också andra sidor som är helt oacceptabla. Sidor där fördomar, egoism, skvaller och rädsla grasserar och får sin allra bästa näring till allmänt fördärv.
Jag var på teater i tisdags – Dogville av Lars von Trier på Folkteatern i Göteborg. Kanske har ni sett filmen, kanske har ni sett pjäsen? Om inte – gör det!
Grace kommer på flykt undan hot till den lilla gudsförgätna hålan Dogville vid vägs ände. Efter viss tvekan så får hon skydd och ett gömställe i den lilla staden och hos dess innevånare med alla mänskliga fram och baksidor…och sen är stenen i rullning med alla mänskliga ingredienser av god vilja, rädsla, misstänsamhet, avund, åtrå, gränslöshet, girighet, förnekelse och naivitet.
Berättelsen visar med all önskvärd tydlighet vad som kan hända, vad som händer, när den ”inre rösten” tystnar eller tystas. Den ställer dualismen, dubbelheten, i varandet på sin spets – och hur allt gradvis, sakta och ganska osynligt havererar, trots goda intentioner
————————————————————————————————————————-
Johannes brydde sig inte ett dyft om den sociala kontrollen eller konventionen, han bar ett budskap som var långt mycket viktigare än så. Budskapet om livet. Och han skrädde inte orden i det att han banade väg för sanningen. Han var iklädd det oavtagbara!
Johannes offrade allt som de flesta av oss tycker ger livet värde. Han offrade det i kompromisslös längtan efter just livet. Till slut fick han även offra sitt fysiska liv för den längtan. Ett högt pris och ett pris som de flesta av oss inte kommer i närheten av även om vi skulle lyssna oftare till den inre rösten och inte styras av konventioner.
Offren för oss kanske inte skulle bli så avgörande, men verkligheten skulle se annorlunda ut om vi tog oss tid och lyssnade inåt, det är jag övertygad om och jag tror Johannes på sitt vis håller med.
För vad skulle hända om vi till exempel lyssnade till vårt inre när vi våndas över julens ohämmade konsumtion, när vi inser att till och med detta år! kommer det att slås ”rekord” i julhandeln?
Vad skulle hända om vi verkligen lyssnade till rösten? Jag är tämligen säker på att det skulle betyda en del offer, men samtidigt förhoppningsfull i att det skulle ge något ofantligt mycket större.
Och inte tror jag det skulle det vara så svårt heller, om vi verkligen ville försöka. Vi är inte så långt ifrån evangeliets människor som först förkastar Johannes för sin udda personlighet och asketiska livsstil och sedan också avvisar Jesus som på många sätt är hans motsats, även om han ställer liknande krav och anspråk.
Men här ligger ändå kärnan. Det handlar om vad vi förväntar oss. Helst vill jag ju att det ska hända något som inte rubbar min tillvaro. Eller åtminstone något som stämmer ungefär med min bild av hur och vad som ska ske. Gör det inte det, finns risken att jag blir ett tjurigt barn som inte vill vara med längre! Där jag tror det ligger.
Och faktum är att idag är det inte, om det någonsin varit?, en hållbar strategi. Inte alls då det nu är skarpt läge avseende hela vår livsstil om vi ska ha en planet att vistas på i framtiden.
Våra förväntningar ser olika ut och det första är kanske att kolla av detta, hur de ser ut och kanske börja modifiera dem en aning.
Förväntar jag mig att det inte är möjligt och ser alla misslyckade försök till nya världsordningar runt omkring oss som bevis för detta, då kommer det förmodligen heller inte att gå att göra nytt.
Förväntar jag mig att det ska ske imorgon, i mänsklig tideräkning, då är faran stor att min uthållighet snart sinar.
Förväntar jag mig att klara det helt på egen hand, då blir jag troligen ensam och utarbetad.
Men kanske om jag förväntar mig att lyssna inåt och verkligen ta den rösten på allvar. Låta tystnaden någon gång ibland vara min vän för att ordentligt höra, då kanske rösten förmår tränga igenom och jag kan få kraft också till handling.
Och kanske kan min handling också ge mig ny kraft och öppna dörrar för andra…och så sakta, sakta, sätta saker i rörelse.
Johannes blir en inspiratör, men han kräver inte att vi ska bli som han. Det kan vi heller inte. Men han säger gång på gång att vi ska våga tala det vi innerst tänker. Och låta det bli utgångspunkt för våra handlingar.
Jesus, som Johannes röjer väg för, är än tydligare men säger saker på ett annat sätt. Men icke desto mindre handlar det om sanningar.
————————————————————————————————————————-
Kanske tycker ni att jag nu förstör den goda julstämningen. Och kanske gör jag det också, men det kan inte hjälpas och det är verkligen inte min grundambition. Men jag är i gott sällskap.
Den Kristusförebådande och rättframme Johannes förlorade sitt huvud till Herodes som inte kunde tåla sanningen utan försökte tysta sin inre röst med öronbedövande fester och spektakel.
Den i mörkret mysigt ljusbärande Lucia blev förföljd, torterad och dödad för sin övertygelse att inte svika rösten i sitt inre.
Och Jesus, som i mycket kan sägas ger oss den inre rösten, är den som kommer för att plågas på Golgata för att slutligen övervinna döden, för vår skull.
Han kom inte för att bara vara ett oförargligt och gulligt barn i varje julpyntat hem. Jul är inte primärt en mysig stund med paket och god mat, det är en tid av självrannsakan, eftertanke och lyssnande till oss själva och en värld som lider under ojämlikhet och orättvisor. Och än mer så i spåren av klimatförändringar som blir allt synligare.
————————————————————————————————————————-
Jag tror på en utopi om en rättvisare värld med utraderade klyftor och möjligheter för alla oavsett var du bor eller ser ut. En värld där alla tar ansvar för klimatet. Tillsammans gör vi skillnad!
Till sanningen och verkligheten hör dock att jag inte har någon patentlösning för att förverkliga utopin. Och att inte heller jag kommer att avstå från att fira jul. Det är kanske inte främst där
det ligger heller, även om viss måtta troligen är steg i rätt riktning.
Jag tror, är helt övertygad om, att det är möjligt att förändra den värld vi lever i och jag tror att det kan börja om vi lär oss att lyssna till den inre rösten.
För jag vet att i oss alla bor det en Johannes som bär på sanningar som behöver bli sagda. Om de sanningarna utsägs av tillräckligt många, då blir det också konkreta handlingar och då kan vi alla växa och ikläda oss det oavtagbara så att vi inte bryts ner av den ”gamla” världens och konventionens murbräckor.
Amen.
Johan Ernstson
Kyrkoherde
Svenska kyrkan Tjörn
Bana väg för Herren är hämtat från Matt. 11:12-19, vilket är evangelietext för Tredje söndagen i Advent. Predikan hölls ”live” i Klövedals kyrka 16 dec 2018 av kyrkoherde Johan Ernstson.
Boken Ökenbrevet är skriven av Göran Tunström