Den svartsjuke och hänsynslöse kungen Herodes som var så paranoid att han till och med dödat egna barn och hustru för att behålla tronen ljög och berättade där för dem att han själv ville hylla den nyfödda kungen som stjärnan berättat om och som Mika profeterat skulle födas i Betlehem.
Stjärntydarna fortsatte sin redan långa resa dit och tänkte sig säkert att de skulle finna den nyfödda kungen hos någon rik familj från en fin släkt, men som så många andra gånger passar inte Guds planer inom våra ramar. Gud själv föddes inte på en bädd av siden utan hö, inte i ett palats utan i en liten by på landet. Vi kan ju inte veta vad stjärntydarna tänkte när de kommit fram till huset där Josef och Maria fick bo men det var antagligen inte som de föreställt sig under resan dit.
När de gick in i fann de ett vanligt ungt par som troligtvis blev mycket förvånade när dessa rika män med sällskap föll ner inför deras barn med gåvor. När stjärntydarna hade besökt Herodes föll de inte ner inför honom men det gjorde de inför Jesus. De förstod att detta inte var ett vanligt barn, kanske såg de som Paulus skriver i episteltexten att Guds härlighet strålade om honom. Trettondedag jul heter sedan gammalt Epifania vilket betyder uppenbarelse och vi firar just detta idag: Guds uppenbarelse genom Jesus, himlens ankomst till jorden.
Det finns ett genomgående tema i evangelierna att judarna är de som får höra om Jesus först då de är Guds särskilt utvalda folk och så är det även i denna berättelse. De fattiga herdarna får vara några av de första som får se Jesusbarnet. Men som en förutsägelse till missionsbefallningen då Jesus säger åt sina efterföljare att göra alla folk till lärjungar oss från kalla norr inkluderat, skickar Gud de utländska stjärntydarna. Han är varken Gud bara för de utvalda eller rika och idag får vi tillsammans med folk från alla möjliga länder och bakgrunder stå inför Jesusbarnet i sällskap med herdarna och stjärntydarna och tacka Jesus för att han möter oss som dem vi är.
De vise männen vars antal faktiskt aldrig nämns i bibeltexten hade med sig tre gåvor vars symbolik genom historien ofta tolkats som guld åt en kung, rökelse åt en överstepräst då detta användes i templet som symbolik för bönen och myrra som en profetia om Jesu död då detta användes till balsamering. Vi får även liksom dem skänka vårt guld, rökelse och myrra. Guldet som är vår tro på att Jesus är kungarnas konung, rökelsen som är våra böner som stiger upp till Gud och myrran som är vårt egna offer och lidande när vi står fasta i tron trots tvivel, motgångar och svårigheter.
Det kan tyckas underligt att de vise männen använde sig av stjärntydning för att hitta fram till Jerusalem. De verktyg som Gud använde sig av för att leda dem till Jesusbarnet var alltså delvis sådana som han själv förbjudit sitt eget folk att använda. Jag tror att Gud gjorde detta eftersom det var ett språk som stjärntydarna förstod sig på och så kan även vi se att de allra underligaste vägar i våra liv leder till Jesus.
Ibland får vi precis som stjärntydarna färdas lång väg innan vi hittar barnet i krubban och ibland är det en kortare sträcka som för herdarna. Men vi kan alltid vila i att Gud tar emot oss med öppna armar som en far eller mor när vi söker honom. Tillsammans med kristna över hela jorden får vi ge våra gåvor till barnet i Betlehem i tacksamhet för vad han en gång gjorde för oss på korset. Låt oss därför på denna trettondedag efter jul påminnas om att Jesus uppenbarelse pågår än idag och han kommer till oss som vi är mitt i det vardagliga och simpla.
Amen.
Erik Gislason
Prästpraktikant
Evangelietexten var hämtad ur Matt 2:1-12 samt Joh 8:12
Predikan framfördes i Klövedals kyrka 6 januari 2019.