Men att tända ljus i våra kyrkor och fira ljusmässor har en lång tradition i kyrkan. Tidigt i kyrkans historia kom gudstjänsten på Kyndelsmässodagen att innehålla både ljusprocessioner och välsignelse av ljus. De ljus som man skulle använda under året kom man till kyrkan för att få dem välsignade. Traditionen har sin rötter i Jerusalemförsamlingen där seden var att man på Kyndelsmässodagen samlades utanför kyrkan med otända ljus i sina händer för att i procession gå in i kyrkan och få sina ljus välsignade och tända. När var och en hade fått ett av sina ljus tända lyssnade man på evangeliet om Jesus som ”världens ljus”. Det är ju också så Symeon, inspirerad av den helige Ande, kallar barnet Jesus då han håller honom i sin famn. ”Nu har jag fått se honom, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.

Seden att få med sig ett ljus hem från Kyndelsmässodagen har vi återupplivat på senare tid. På sina håll välsignar man också de dopljus som skall tändas vid dopen under året.

Men vad innebär det att tända ljus i kyrkan? Det är inte första hand ett stämningsskapande inslag i våra gudstjänster, även om den känslan kan vara en välkommen bieffekt. För visst skapar levande ljus stämning. Men ljusen vi tänder är bön och förkunnelse. De berättar om en andlig verklighet och är uttryck för vår längtan efter det ljus som uppenbara Gud för oss.

Men utgångspunkt från den gamla traditionen då man kom med sina otända ljus till kyrkan för att få dem tända vid orden om Kristus som världen ljus, vill jag säga något vad för andlig verklighet den symbolhandlingen vill göra tydlig. Jag gör det under tre rubriker:

• Ingen kan se Gud.
• Gud har uppenbarat sig.
• Alla ska få se Gud.

Ingen kan se Gud.
För det första får vi konstatera. Ingen människa kan se Gud. Det är som vi sjunger i psalm 605: Gud bor i ett ljus, dit ingen kan gå, Gud kan vi inte se och inte förstå. Sådan är människans situation. Vi kan inte se Gud. Människan lever inte längre i den närhet till Gud hon skapades att leva i. Vi lever utanför paradiset. (1Mos. 3:22-24)

Att leva utanför paradiset gör oss dessutom blinda för spåren av Gud. Fastän vi kan se Gud ”på ryggen” genom skapelsen säger vi: ”Gud, vad är du? Finns du? Bryr du dig?” Det är inte konstigt att vi kan hamna där – i mörkret. Vi är ju skapade för att leva med Gud ansikte mot ansikte. Lev i hans ansiktes ljus. Men att leva utanför paradiset gör oss både blinda och glömska för det vi fortfarande kan se av Gud, av det som doftar och smakar Gud. I vårt mörker blir orden om Gud som döda. Vi längtar efter ljuset men klarar inte av att skingra vårt mörker. Pär Lagerkvist, som kallade sig för ”en troende utan tro” säger i en dikt:

Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns? Varför förhåller det sig så? Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför finns ropet?

Ja, varför finns ropet? Kan det vara att det finns ett ljus att längta efter, ett gudomligt ljus att leva i som är människans rätta element? Är det därför vi ropar? Vi ropar för att Gud finns och vill uppenbara sig för oss!

Gud har uppenbarat sig.
De ännu otända ljusen man kom med till kyrkan är en bild för det mörker vi inte kan skingra och som döljer Gud. Men vi söker den Gud som uppenbarat sig. Vi kommer med vår längtan våra böner, våra otända ljus, vi bär dem fram i kyrkan, för vi har hört att han som uppenbarat sig vill möta oss där.

Men vilken grund har vi för att tro att Gud uppenbarat sig och vill möta oss i gudstjänsten? Jo, hur är det vi sjunger fortsättningsvis i psalm 605: Men Gud kommer hit, han vill vara här. Så blir han ett barn, som Maria bär. Gud har uppenbarat sig! Han blev människa i Jesus! Så blir du ett barn, som Maria bär.

Det är när vi i längtan samlas till gudstjänst ljuset från hans ord kan lysa upp i vårt mörker, göra våra ögon seende igen så att vi kan se den väg vi skall.

Kristi ord vill leda oss rätt på vår väg genom livet. Kristi ljus vill förvandlas oss så att vi kan bli de människor vi är skapade att vara. Här får vi våra ljus tända. Första gången tändes de när vi döptes. Men vi får åter och åter igen vända tillbaka för att få våra ljus tända igen.

Men mer än så. Här får vi också förenas med honom. Det sker i nattvardens måltid. I den koptiska kyrkans liturgi tar prästen det välsignade brödet från altaret. Det som sedan följer har sin förklaring berättelsen om Symeons möte med barnet Jesus. Likt Symeon vandrade runt i templet med Jesus, världens ljus, i sin famn, bär prästen i den koptiska kyrkan det välsignade brödet runt altaret. Nattvardens bröd är den inkarnerade Kristus. Världens ljus är också livets bröd. Med Kristus förenas vi när vi tar emot honom. Vi blir ett i honom. Kyrkan görs synlig då vi gemensamt tar emot honom i välsignat bröd och välsignat vin.

Alla ska få se Gud.
Men liksom barnet Jesus inte blev kvar i templet utan Maria och Josef som burit honom dit lämnade templet med honom lämnar vi kyrkan för att bära ut Kristus. Ljuset från honom skall lysa i världen och vi som tagit mot honom i Ordet och nattvardens mysterium sänds med uppdraget att vara ljusbärare för Kristi ljus.

Ljusen man förr kom till kyrkan med för att få dem välsignade, tog man med sig hem för att de skulle lysa där hemma. I vardagens alla sysslor, när man samlades till fest lyste ljusen som en påminnelse om honom, världens ljus, som är vårt ljus och som vill vara allas ljus.

Ljusen man bar hem är en bild för det uppdrag kyrkan har fått förtroendet att äga – att bära ut evangeliet om Jesus Kristus, världens ljus. Kristus själv har anförtrott det uppdraget åt kyrkan. Det gjorde han när han sade:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Janåke Hansson

Präst Svenska kyrkan Tjörn och arbetsledare Rönnängs församling

Predikan hölls ursprungligen på Kyndelsmässodagen.
Psalmer:  478:1-3, 479, 605, (i predikan), 404 (off ps), 37
Körsånger: Psaltarpsalm 27 mellan GT och epistel. Två sånger ef tron. Sångpostludium.

Luk 2:22-40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – [23] det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – [24] och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

[25] I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, [26] och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. [27] Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, [28] tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

[29] ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,

i frid, som du har lovat.

[30] Ty mina ögon har skådat frälsningen

[31] som du har berett åt alla folk,

[32] ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

och härlighet åt ditt folk Israel.”

[33] Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. [34] Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – [35] ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

[36] Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, [37] sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. [38] Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

[39] När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. [40] Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.