Jag tror, någonstans, på vemodet som livsbärare. Jag behöver tillvarons mollackord för att bromsa in och fundera. Vemodets vishet ger perspektiv. Vemodet får mig att tänka inåt, minnas och reflektera över saker som passerat. Vemodet påminner mig om att jag lever, just precis därför att jag har levat. Allt det som passerat – av glädje, sorg och vardag – allt det måste processas in i mig. Bli en del av mig och min tillvaro. Där gör vemodet jobbet!

Eftertankens tid
I fastetiden, eftertankens och begrundans tid innan påsken, mår jag gott. I det dova dunklet, där glam och yta lite får vika undan, där när tiden får lov att stanna upp inför livets vidunderlighet och innersida – där känner jag mig hemmastadd. Det blir jordnära, verkligt och konkret – en bra och stadig grund inför det oförklarligt fantastiska i livet självt och i påskens uppståndelse och löfte. Allt det som jag aldrig till fullo kan greppa, men ändå alltid måste brottas med och oupphörligt försöka fånga.

Att läsa jorden
När jag var liten grabb stod vi en kväll, pappa och jag, vid åkerkanten hemma. Pappa böjde sig ner och tog en rejäl näve med jord (han hade stora händer) och kramade den. Sen öppnade han handen och jorden föll ut i hans handflata. Av hur den föll ut kunde han läsa och avgöra jordens beskaffenhet på många vis. En kunskap förvärvad i generationer och utvecklad av lång erfarenhet.

Så tittade han på mig och sa:

Jag kan plöja jorden. Harva och gödsla. Så i rätt tid. Vältra och följa allt som sker. Nu för tiden kan jag till och med vattna om det skulle behövas. Jag kan göra nästan allt för att få en bra skörd. Men, sa han, jag kan inte få fröet att gro. Det kan bara Gud.

Jag lärde mig aldrig att läsa jord, min pappa hann aldrig lära mig det. Men jag tänker ofta på den där vardagskvällen hemma vid åkerkanten med vemodig glädje i mitt inre. Och så tänker jag att vardagen gömmer mysteriet, bara vi letar. Det är för oss att hitta det och vemodet hjälper oss att avtäcka, att se, det där innersta vi ständigt söker.

”Gud har i sin fotografiateljé
ett mörkrum som heter Getsemane.
Där växer det klara bilder fram,
för den som är lugn och allvarsam.”
getsemane”
Getsemare ur samlingen Goggels av Nils Ferlin

Johan Ernstson

Kyrkoherde Svenska kyrkan Tjörn

Texten har tidigare varit publicerad i församlingstidningen Petrus