Jag tar lunch efter att jag lagt ut nyheten på vår webb om att Livbojen läggs ner. Lokaltidningen STO har det som nyhet i dagens papperstidning och det är den jag refererar till i mitt inlägg. Jag har vetat om det ett tag, att socialnämnden i Tjörns kommun fattat det här beslutet, och vi har pratat om detta hela förmiddagen på pastorsexpeditionen. Svenska kyrkan Tjörn har varit en samarbetspartner i Livbojen, en stolt sådan. Men nu rinner sanden ur timglaset.
Drabbar ingen nära mig
Sedan tänker jag, säkert som en försvarsmekanism, att dessa barn är långt ifrån mig, tack och lov, att jag är lyckligt lottad. Jag har det bra och många med mig. Tills det börjar falla till rätta i min hjärna. Några av mina vänner förlorade en förälder tidigt vilket gjorde att de behövde bli vuxna alltför fort, en annan vän levde under skyddad identitet som barn, ytterligare någon åkte till sin sommarfamilj hela sommarlovet eftersom det var en bättre miljö för henne. Lägg till några komplicerade skilsmässor, alkoholmissbruk och infekterade familjebråk på det. Alla är visserligen personer jag inte kände när de var små, men jag ser deras sår som finns kvar. Men lätt att glömma bort när det trots allt ser så bra ut på ytan idag.
Hur ser det ut inuti?
Och mycket ser väldigt bra ut på Tjörn. De flesta tycks bo i villa och ha eget rum, i alla fall tycks många hus vara stora nog för det även om jag inte vet hur det ser ut inuti. Någon sa att arbetslösheten är låg, och på hemnet finns det nyproducerat att köpa för dyra pengar. Men ingen av oss vet hur det är hemma mellan väggarna, oavsett ifall boendet är stort eller litet, dyrt eller billigt. Bara när jag började fundera bland mina vänner finns det alltför många som under hela eller perioder av sin barn- och ungdomstid hade det tufft. Desto mer jag tänker på det, desto fler historier minns jag att jag mött i livet.
Bara få vara barn
Det finns barn och unga överallt som har det svårt; i alla kommuner, i alla skolor och i allas vår närhet. De behöver extra stöd och trygghet, de behöver andra vuxna omkring sig än vad familj och skolan kan erbjuda eller klara av, och de behöver träffa barn och unga som är i samma situation. För att slippa ensamheten, skammen och kunna få vara de barn de faktiskt är. En verksamhet som Livbojen behövs. Varje dag. Vad kan en kommun eller ett samhälle tjäna på att inte ge barnen den här möjligheten?
Ofta är det ju dessutom vuxna som av olika anledningar inte finns där från början och nu är det återigen vuxna som fattar beslut över deras huvud och drar undan mattan för dem. Vuxna som sviker barn. Hur illa låter inte det?
Det en sorgens dag att behöva sätta rubriken: Livbojen läggs ner.
Tyvärr är det sant.
Tina Augustsson
Kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn
Läs artikeln i dagens Lokaltidning STO
#kämpaförvarendaunge