Bloggpredikan hölls ursprungligen i Klövedals kyrkan den 18 augusti. Evangelietexten som predikan bygger på är hämtat från Lukasevangeliet 12:42-48

Syndafallet kom och sedan följer en lång räcka med Guds profeter och olika försök till försoning mellan Gud och hans folk. Till sist sänder Gud sin egen son, Jesus Kristus, till jorden för att en gång för all återupprätta förbundet mellan sig själv och oss människor. I det förbundet lever vi, eller försöker vi leva, så gott vi kan…

Grupp som individ

Gud slöt förbund med mänskligheten som kollektiv, som grupp. Men i det ingår naturligtvis ett förbund med var och en av oss. Alla grupper består ju av oss som enskilda individer.

Enskilda individer, som var och en har ansvar för att gruppen ska kunna fungera. Det är ju som bekant så att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Vi har fått ansvar, du och jag, alltefter vår förmåga och våra möjligheter – men vi behöver göra detta tillsammans. Vi tillsammans ska vårda Guds skapelse och allt som finns i den. Vi är Guds förvaltare. Om det råder inget tvivel!

—————————————————————————————————————-

Förvaltare heter på grekiska oikonomos. Till det här begreppet kan man också föra ordet oikonomia, som betyder plan. Och friare översatt, i relation till vårt ord ekonomi, så skulle man nog kunna säga budget.

Vi skulle kunna fortsätta vidare och översätta Guds plan, Guds skapelseverk, till olika ekonomiska termer. Men jag tror egentligen inte att det låter sig göras alldeles bra. Jag skulle istället vilja stanna upp här ett tag, vid just ordet oikonomos – förvaltare.

Missbruk av förtroendet

I dag är temat förvaltare och vi har hört den gruvliga berättelse som Jesus återger om vad som händer de som missbrukar det stora förtroendet som förvaltare. Jag vill tro att detta ska ses mer som bilder än som en exakt realitet…? Men tydliga bilder!

Men jag har funderat på om begreppet, förvaltare egentligen är särskilt bra som beteckning för hur vi ska råda över skapelsen. Ordet förvaltare andas juridiska termer, precisa order och, tycker jag, bär i sig en hel del maktanspråk och ett ovanifrånperspektiv.

Förvaltare. Ett ord med maskulina, manliga, nästan patriarkala förtecken. Ett ord som oftast, åtminstone för mig, förknippas med ekonomiska transaktioner, marknad, börsklipp och okänslighet.

Förlorad markkontakt

Ett ord som lätt förlorar markkontakt med verkligheten och snabbt kan tas som förevändning för maximal utdelning och vinst, utan egentlig hänsyn till konsekvenser.

Ändamål helgar medlen. Är det verkligen ett brukbart ord i vårt förhållande till skapelsen? Jag är så inte säker på det.

I skötseln av skapelsen gäller andra regler. Regler med honnörsord som närhet, känslighet, omsorg, lyhördhet och kärlek.

Oikonomos kommer av ordet oikos, som betyder hus. Följaktligen betyder oikonomos också ungefär ”att ta hand om huset”. Det kan förvisso på svenska bli just att förvalta, men det finns alltid fler möjligheter när vi rör oss i språkvärlden.

Att hushålla

En annan översättning, och inte alls långsökt sådan, är ett fantastiskt bra ord i vårt svenska språk, nämligen ordet hushålla!

Hushålla! Det handlade ju om att ta han om huset, inte sant. Vi ska hushålla med Guds skapelse. Begreppet kanske ibland har fått tjäna som liknande ordet förvalta, men de är väsensskilda.

Hushålla är att handla i det lilla sammanhanget. Hushålla handlar inte om att tillgripa olika medel för att föröka tillgångar på andras bekostnad. Man kan inte hushålla med sådant man inte har.

Att hushålla är att leva i balans med sina tillgångar och nödvändigt för överlevnaden. Kanske tangerar det ett annat svenskt begrepp som fått oförskämt mycket hån, nämligen ordet ”lagom”?

En fråga om liv och död

Hushålla, skulle jag påstå, är en feminin term. Det är, nästan alltid, kvinnor som har stått för den delen av livet. Det gäller inte minst i en gammal tid – på gården. Där, då, var hushållandet livsavgörande. Det skulle räcka till alla. Det handlade om, och det handlar om, att fördela det tillgängliga. Det som finns! Varken mer eller mindre.

Ordet hushålla är fast förankrat i verkligheten. I din och min verklighet. Och det är där, i den vardagen, som vi ska handla.

—————————————————————————————————————-

Vi har fått olika gåvor. Vi kan olika saker och lever med olika många förmågor. Gud begär inte att vi ska kunna allt och göra allt på egen hand. Det vore orimligt – men det vi kan ska vi använda till tjänst.

Åt var och en

Och idet förbund som är slutet ingår att vi ska rätt hushålla med det som hela gruppen äger. I stora drag ska vårt liv levas efter devisen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov!”

Jag vet att den finns i olika andra sammanhang – men devisen är brukbar om vi anstränger oss att dela och fördela, ge och ta emot!

Det är ett allvarligt förbund, evangelietexten låter oss inte tvivla på den punkten, men det är samtidigt ett rättvist förbund. Ingen krävs på mer än det han eller hon kan göra. Men på det krävs ett vi.

Inför Gud och inför varandra. Att göra så bra vi kan efter förmåga!

”Av den som fått mycket ska krävas mycket, och den som anförtrotts mycket ska få svara för så mycket mer”

Bilderna i berättelsen skrämmer oss – och det är begripligt. Men frågan är i grunden varför? Varför tror vi med ens, omedelbart när vi hör detta, att vi tillhör de tjänare som stympas och piskas. Varför kan vi inte våga tro att vi faktiskt gör, och har gjort, vårt bästa. Att vi faktiskt hushållar med det som har blivit oss givet?

Vi vet att det finns mycket i förbundet med Gud som inte fungerar som det var tänkt. Vi tar på oss skulden för att det är som det är. Allt som blivit fel! Sant och kanske korrekt, men också destruktivt!

Genom att göra så, förlamas vi och hindrar i förlängningen ofta oss själva från att faktiskt göra något, det lilla, men viktiga, som vi anförtrotts. Vårt uppdrag som del av gruppen, vår del i förbundet!

Visst ska vi bära med oss vetskapen att vi är en del av problemet, för det är sant. Men vi ska, vi får aldrig, glömma att vi också är en del av lösningen. Utan den insikten är risken stor att vi överger hushållandet och övergår till missbruk i uppgivenhetens tecken!

Vi måste lära oss inse att vi är en del av helheten och lära oss be med Alexander Solzjenitsyns ord:

”Jag tackar dig, Herre, för allt jag fått göra för dig. Och det som jag inte kunnat, hunnit eller orkat, det vet jag, Herre, att du bestämt för någon annan.”

Amen.

Johan Ernstson

Kyrkoherde Svenska kyrkan Tjörn

Alexander Solzjenitsyns var en rysk författare, historiker och tidigare sovjetisk dissident. Han fick Nobelpriset i litteratur 1970.

Bloggpredikan hölls ursprungligen i Klövedals kyrkan den 18 augusti. Evangelietexten som predikan bygger på är hämtat från Lukasevangeliet 12:42-48