Idag är det inte det salta havet och rullandet bland vågor som gör att jag snorar. Tårarna känns befriande. Inte minst för att jag har svårt att vanligtvis har svårt att gråta, så jag passar på när. Låter tårarna rinna en stund. Bryr mig inte ett dugg om vad de andra tror eller tycker. Det är saknaden efter min pappa som gör att jag gråter. Sorgen finns liksom alltid kvar även om det är två år sedan han gick bort.
Sorg och saknad
Jag minns min pappa. Och saknar honom där på brädan, bland vågorna och med blicken mot horisonten. Tänker på hur mycket vi skulle haft att prata om efter mitt äventyr bland vågorna på Sri Lanka. Han som hela sitt liv var en havets man, en stolt och kunnig fiskare, men som sedan två år tillbaka fattas mig. Vi skulle ha pratat om hur vågor bryter, hur olika fenomen påverkar vågor som tex ebb och flod. Och inte minst havsbrisen, som också påminner mig om vårt makrillfiske vid Torna. Brisen som alltid kom när vi låg där och ”hållde”. (I surfkursen ingår även surfteori med bl.a. ”vågkunskap” så jag lärde mig mycket under veckan). Men det här samtalet kommer vi aldrig att ha, pappa och jag. Mina nya kunskaper, och uppfriskande gamla, kommer vi aldrig att dela.
Går upp på stranden
Efter en stund säger jag till min surfinstruktör och de övriga i gruppen att jag går upp. Tänker sätta mig i skuggan en stund. Kämpar mig tillbaka till stranden med min bräda, som känns otympligare och tyngre av sorgen. Kommer upp och pustar ut. Dricker lite vatten och kisar ut mot havet. En liten fiskebåt är på väg mot stranden.
Varje dag har jag sett de avlånga båtarna uppdragna högt upp på sanden. Men aldrig tidigare noterat att det kommit in med fångst. Mest har de sett övergivna ut. Tills nu.
Fyra seniga srilankesiska fiskare och jag
Jag går längs strandkanten med blicken stadigt fäst mot båten. När båten till slut kommer in på riktigt grunt vatten stänger de av utombordsmotorn. De fyra fiskarna hoppar ur och börjar putta båten mot stranden. När jag är helt nära vinkar de till mig och så står jag plötsligt där tillsammans med fyra väderbitna män, alla kortare och senigare än mig, och hjälper till att putta båten allt längre upp på stranden. De hade så klart klarat detta utan min hjälp men för mig är det så stort ögonblick att det nästan inte går att förklara.
Deras fångat är, utifrån mina mått mätt, skral. En större avlång silvrig fisk, kanske 12 smörfiskar och några få fiskar, vad som i mina ögon ser ut sill. Vi pratar på en stund, mest med teckenspråk. Deras engelska är fåordig (och mitt engelska ordförråd kring fiske är också rätt begränsad…) Jag berättar så klart att min pappa varit yrkesfiskare hela 
sitt liv och att jag är uppvuxen på en ö i havet. Jag vet inte om de förstår, men det spelar ingen roll. Jag känner att vi har något gemensamt. Vi hör ihop. Min egen bakgrund är sammanflätad med deras. Förutsättningarna för dem och min pappa som yrkesmän är väsensskilda, men ändå lika och sammanbundna genom kärleken till havet.
Vi möts och delar
Och jag inser att jag inte längre gråter. Mitt ansikte är istället ett enda stort leende. Vi möts och delar, hur olika förutsättningar vi än har, så är vi samtidigt så lika. Vi har förmodligen olika tro och lever i olika kulturer, men när allt kommer omkring så är vi bara människor. Med samma önskningar om livet. Vi tror på kärleken och hoppet, och vill att det ska gå väl för alla dem som står oss nära. Och av deras leenden att döma, så tycker de att det är lika roligt att träffa mig som jag tycker det var att träffa dem. Ett möte som gör skillnad, för mig där och då, men som också finns begrundat i mitt hjärta.
Tina Augustsson
Kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn
Detta var den sista betraktelsen från den här semesterresan. De övriga två delarna hittar du här: Att våga ta sig vatten över huvudet och Om rätten att få välja
Vill du veta hur Svenska kyrkan arbetar internationellt? Läs om Act Svenska kyrkan
Vill du också möta och dela, fast på hemmaplan, här kan du hitta våra olika aktiviteter hos Svenska kyrkan Tjörn