”Så just nu består vår gemensamma kamp och vårt uttryck av solidaritet i att vi är rädda om varandra och förstås om oss själva” Läs diakon Gunilla Gustafssons personliga och hoppingivande text kring en sjukhusvistelse.
För några månader sedan hamnade jag på sjukhus. Jag hade ett blödande magsår med infektion till följd. Detta resulterade i en vecka på sjukhus med penicillin intravenöst och magsårsmedicin. När jag låg där i min säng bland stönade och suckande rumskamrater och inte fick äta, dricka eller snusa kände jag mig väldigt ensam. Jag kände mig fullständigt utelämnad och i ärlighetens namn så tyckte jag väldigt synd om mig själv.
När jag låg där och vältrade mig i självömkan så var det som om någon plötsligt knuffade till mig på axeln. Jag hoppade till och tittade mig om men det var ju förstås ingen där. I rummet fanns det folk i sängar men ingen som var uppe och gick. Det var tillräckligt för att väcka mig ur mitt ömkliga sinnestillstånd och jag bestämde mig för att titta lite på ett djurprogram på datorn istället. Några timmar senare så var det dags för middag och mina rumskamrater fick brickor fyllda av läckerheter, jag fick vara utan. Återigen vaknade min inre beklagande röst. Ingen hade heller haft tid att komma och hälsa på mig. På jobbet pågick allt som vanligt och familjen var på sina jobb. Jag kände mig bortglömd och isolerad, oviktig och utelämnad.
En knuff på axeln
Tårarna började stiga upp i mina ögon och en klump bildades i bröstet. Då plötsligt var det återigen någon som knuffade till mig på axeln. Även denna gång såg jag mig om för att konstatera att jag var ensam. Nu blev jag övertygad om att det var någon mening med det här, att någon ville säga mig något. Jag låg stilla och lyssnade och funderade, då hörde jag så tydligt hur min granne i sängen bredvid kved och mumlade för sig själv. Hon hade uppenbarligen väldigt ont och kanske bad hon för sig själv?
Jag fortsatte att be och tacka Gud
Jag kände mig fåni, jag hade ju inte så väldigt ont, och här låg jag och tyckte synd om mig själv. Istället borde jag väl vara tacksam för den fantastiska sjukvård vi har här i Sverige. Tacksam över att jag var vid liv och att jag hade människor i mitt liv som jag kunde sakna! Tacksam över att jag var vid liv och med god förhoppning om att snart vara frisk igen! Jag funderade över om det fanns något som jag kunde göra för kvinnan i sängen bredvid som hade det så svårt. Jag knäppte mina händer och bad till Gud att hon snart skulle bli bättre. Jag fortsatte att be och tacka Gud. Jag bestämde mig för att denna tid på sjukhus istället skulle kunna bli en möjlighet. En chans att vila, att liksom starta om systemet, att fundera och be. Ja faktiskt skulle det kunna bli som en retreat, nästan helt gratis! Visserligen inte självvald men faktiskt inte helt ovälkommen när jag tänkte efter. De resterande dagarna på sjukhuset blev helt annorlunda än de första. När jag blev lite bättre var jag uppe och satt vid sidan av sängen hos mina rumskamrater. Jag funderade och bad och vilade mig. Jag kom under min sjukskrivning till många viktiga personliga insikter.
Vi går en framtid till mötes som ingen riktigt vet hur den kommer att se ut. Men egentligen är det ju alltid så, att vi inte vet hur framtiden ter sig.
Okänd verklighet
Nu är det Coronavirus som härjar runt om i världen och det är lätt att känna sig nedstämd, begränsad, rädd och orolig. Det är ju inte alls konstigt. Vi befinner oss nu mitt i en verklighet som ingen av oss känner igen. Vi går en framtid till mötes som ingen riktigt vet hur den kommer att se ut. Men egentligen är det ju alltid så, att vi inte vet hur framtiden ter sig. Vi kan liksom bara vara i det nu som vi har. Så klart att det är trist när allt ställs in och vi inte själva kan välja eller bestämma vad vi ska göra men vad gör vi inte för att skydda utsatta människor runt oss?
Gemensamma kamp och solidaritet
Så just nu består vår gemensamma kamp och vårt uttryck av solidaritet i att vi är rädda om varandra och förstås om oss själva. Vi gör vad vi kan för att förhindra att smitta sprids så att dom som är mer utsatta ska skyddas och så att vården kan hinna med att ta hand om människor som behöver vård. Istället kanske vi kan ta och fundera på om vi har människor i vår närhet som är extra oroliga av olika anledningar och kanske slå dom en signal? Just nu kan ett telefonsamtal vara en avgörande skillnad för någons mående. Vi kan också passa på att gå ut en stund och andas frisk luft och tacka Gud för livet!
Vi fortsätter fira gudstjänster
Även om nu många av våra grupper är inställda så är våra Gudstjänster, andakter och telefoner öppna! På torsdag kväll har vi Spa för själen i Skärhamns Kyrka kl 18:30. Vi tar inte i hand eller kramas men vi ser varandra och möts med leenden! På söndag 22/3 är det Gudstjänst i Skärhamn kl 11. Välkomna!
Gunilla Gustafsson
dikon Stenkyrka församling, Svenska kyrkan Tjörn
Även i våra övriga församlingar fortsätter vi att fira gudstjänster och andakter. Du hittar alla tider genom vår hemsida, klicka på länken.
Välkomna att slå en signal till någon av oss diakoner eller präster i Svenska kyrkan Tjörn. Du hittar våra kontaktuppgifter via länkarna. Alla diakoner och präster har tystnadsplikt.