Plötsligt är ljuset annorlunda. Våren är här och värmen har satt fart på grönskan. Det gråbruna filter som annars täcker verkligheten är borta. Klara, starka, ljusa färger sköljer genom tillvaron.

Sköljer genom tillvaron gör också alla pollen. Jag ser inte de små partiklarna trots att ljuset är så klart, men jag känner att de finns precis överallt. Med röda tårfyllda och svullna ögon ser jag på allt det vackra. Jag skymtar genom min grumlade blick vita och röda blommor, limegröna små blad på träden och den alldeles klarblå himlen som blir så otroligt vacker mot den nyutslagna vårängen. Med ett pipande ljud drar jag in den friska luften och utbrister plågsamt: ”vad allt är underbart vackert”.

Jag tänker att aldrig förr har jag kunnat tolka Karin Boyes berömda strof ”Visst gör det ont när knoppar brister” så bokstavligt. Det är märkligt att det vackraste jag kan tänka mig, och som jag längtat så mycket efter hela kalla vintern, också innebär detta lidande.

Det som öppnar och ger liv, det som är sprudlande kan också vara smärtsamt. Precis som passionen. Den är svindlande och omdanande – och den är också plågsam. En passion är som en karusell, fantastisk, överraskande och kittlande, men ganska fruktansvärd om den inte snart slutar eller lugnar sig. Passionen och karusellen skapar distans till omvärlden med yrsel, besatthet och illamående. Ordet passion kommer just från latinets patio som betyder lida.

Kanske är det så att all utveckling innebär smärta i någon grad. Det handlar om knopparna som brister, att något gammalt lämnas och något nytt kommer till. Det är en slags sorg som föregår den verkliga utvecklingen. Och visst gör det ont. Trots att det leder framåt, trots att det kan vara väldigt vackert kan förändringen vara svår. Och det kan bli mycket bra i det nya.

Bön för dagen

Gud, hjälp oss att vila i nåden – att vi mer kan leva av allt vi får, än allt vad vi gör. Vi lever av din nåd och det är ord att lita på. Gud, var med oss i det som är svårt och hjälp oss se de nya möjligheterna. Amen.

Vi går nu in i passionsveckan, eller stilla veckan som den också kallas. Fastetiden djupnar och vi får möjlighet att försöka stilla oss. Ibland kan det vara svårt. Även om jag på alla sätt försöker stanna upp, vara stilla, stänga av allt runtomkring som stör – så känns det i mitt inre som allt annat än stilla.

Oro och rädsla kan riva och tumla omkring, särskilt när allt runt om blir tyst. Tänk att det som kan låta som det allra enklaste: stillheten, icke-presterandet och lugnet – kan vara det svåraste.

Ibland når jag stillhet genom att röra på mig. För dem av oss som har möjlighet att promenera eller jogga, vi vet att det kan hjälpa till att få ro i känslorna och få ordning på tankarna. Tänk att fysisk aktivitet kan vara ett recept på stillhet.

Kristus går med oss. Han går till och med före, så att vi kan känna oss ledda. Den ångest och oro som vi kan känna har Kristus också känt, han har varit där – också i det som är ännu mörkare. I Hebréerbrevet 2:18 står det: Eftersom Kristus själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Jag försöker nu att släppa taget om alla tankar som far och allt som känns i min kropp. Jag vill våga att möta stillheten. Jag vill fokusera på Kristus som går bredvid och som vill hjälpa mig framåt på min väg – på väg mot något nytt som jag ännu inte själv kan se.

Mitt bland alla mina känslor så känner jag också hoppet någonstans i min kropp. Jag ska låta det ta större plats; hopp om fred och frid – hopp om försoning. Hopp om nytt bröd som ska brytas för att ge liv.

Bön för dagen

Tack Gud för att vi får gå in i en stilla vecka. Hjälp oss med att släppa taget om oron och alla tankar som far runt. Tack för möjligheten att fokusera så att vi kan begrunda våra liv. Tack för att du går före och leder oss – särskilt när vägen är svår för oss att se.

Amen.