Vattnet gör naturligtvis ingenting i sig…


Orden är hämtade från Martin Luthers lilla katekes som var aktuell ”examensbok” i samband med präst- och diakonexamen i lördags. Det blev ett spännande samtal om katekesens innehåll, luthersk teologi i övrigt och om katekesens betydelse idag. Orden i rubriken handlar om dopet. Dopvattnet är ju vanligt vatten från någon lämplig vattenkran. Ibland kan dopföljet ha med sig eget vatten från någon sjö, från det Heliga Landet eller från Himalaya (jo jag har döpt ett barn i vatten från Ganges källa – rent vatten). Ordet är betydelsefullt för Luther. Vattnet är ett synligt tecken men vatten utan ord är bara ”vanligt vatten” och vinet och brödet utan Ordet är bara vanligt vin och bröd. Ordet är så grundläggande och med Ordet menar jag tre saker: 1) Det lästa Bibelordet såsom det förekommer i vår ordning för dop i Svenska kyrkans sammanhang och i ordning för nattvardsfirande. I det senare fallet är Ordet de instiftelseord som beskriver hur Jesus instiftade nattvarden. Orden i mässan är delvis hämtade från 1 Kor 11:23 och framåt. I dopets sammanhang kallar vi ibland Missionsbefallningen för dopets instiftelseord. ”…Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn…” (Matt 28:18 och framåt). Ordet är så viktigt! Men Ordet med stort O är ju också Kristus. Kristus är närvarande också i nattvardens gåvor. Det är Ordets andra betydelse. Utan Ordet är inte Ordet närvarande skulle man kunna säga. I Svenska kyrkans sammanhang måste en vigd präst läsa instiftelseorden över brödet och vinet liksom en vigd präst är den som, normalt sett, döper i Svenska kyrkans tradition. Undantag gällande dopet kan göras om det råder en krissituation där ingen präst finns tillgänglig. Något sådant undantag finns dock inte, mig veterligen, i Svenska kyrkan gällande nattvarden.

Min tredje tolkning av Ordet är det förkunnade Ordet – predikan som har sin plats i olika sammanhang i kyrkans liv. Och det finns många typer av evangelieförkunnelse. Maria Schottenius skriver i dagens DN en delvis utmärkt artikel om kyrkomusiken och kyrkomusikerna. Hon slår ett slag för kavlitetsmusik väl medveten om att det kan vara fråga om tycke och smak. Hon håller fram vikten av att inte använda CD-spelare i kyrkans sammanhang. Och jag kan bara instämma i detta. Men samtidigt är det viktigt att vara lyhörd. Det finns, inte minst i begravningssammanhang, pastorala skäl att någon gång, efter samtal och överläggning, använda cd-musik vid en begravningsgudstjänst. men den får absolut inte ersätta musik som spelas på orgel och andra instrument ”live”. Det kan också finnas skäl att sjunga, vad jag och andra kan tycka är lite banala solosånger, just för att de ger uttryck för något som var viktigt i den avlidnes liv. Jag begravde en gång en ung person vars favoritsång var ”Tag mig till havet och gör mig till kung”. Organisten frågade om jag kände till texten. När jag tittade på texten såg jag att den innehöll sådant som kan tyckas mindre lämpligt att sjunga i kyrkan. Men på den begravningen blev den sakral.

Prästen Lars Collmar låter Jesus säga till en journalist när de guppar på en dörr i Hammarbykanalen i Stockholm att: ”alla sånger man blir glad av är psalmer”. De orden har gripit tag i mig. Vad är egentligen sakralt och profant? Det finns underbar musik som också fungerar i kyrkans sammanhang och som vi kanske skulle bedöma som profan. Å andra sidan har vi en enorm skatt som också måste hållas fram gällande sakral musik. I Storkyrkan och S:t Jacob har vi underbar musik som våra duktiga musiker framför med körer, orglar, orkestrar och solister. Det är fantastiskt! Men vi behöver både ock vid rätt tillfällen. Här gäller lyhördhet och fingertoppskänsla. Maria Schottenius är bra i sitt inlägg men en aning tillspetsad.

Vidare skriver hon om präster som talar på musikgudstjänster. Hon tycker att det räcker med att prästen läser en text. Vad Maria Schottenius i just denna artikel tycks missa är att vi är en evangelisk Luthersk kyrka där det predikade Ordet står högt i kurs. Hon klagar över präster som predikar ”vänligt, vardagligt om att sätta på ugnen, så att folk känner igen sig och inte tycker det är för distanserat och högtidligt”. Vår uppgift är att predika väl genomtänkt och genomarbetat och förkunna evangeliet på ett sådant sätt, för dem som lyssnar, att de tänker: ”Hit vill jag komma tillbaka”. Det predikade ordet är viktigt. Och är det gudstjänst så är det. Är det konsert, är det konsert. Och konserster kan och ska vi ha i kyrkorna. De kan också predika fast på ett annat sätt. ”Musiken tar vid där orden tystnar”, säger vi ibland. Men låt inte ordets förkunnelse och musikens förkunnelse ställas mot varandra. Låt de komplettera varandra och låta oss som är Verbi Divini Minister – Guds Ords Tjänare – ta vårt uppdrag på djupaste allvar utan att slarva liksom våra kyrkomusiker måste få ta sitt uppdrag på allvar. Tillsammans får vi göra Jesus själv, känd trodd, älskad och efterföljd. Det är ju det som är vårt gemensamma uppdrag och där är Ordet omistligt!

6 kommentarer

Sven Andersson säger
11 januari 2012 – 11:46

För mej är Lars Collmar ofta intressant - men absolut ingen auktoritet. Det samma
gäller Dej Åke. Det är viktigt att påpeka det exlusiva med Kyrkan och det andliga,
det är inget vardagligt och bekant, utan höjt över det vardagliga. Detta innebär att
jag t.ex. vid en begravning inte hör de låtar, jag annars hör. Döden leder till ngt
"ganz anderes" ngt helt annat. Därför bör kyrkomusikerna hävda den riktiga orgel-
musiken och undvika den taffliga underhållningsmusiken, som kan komma vid en
efterföljande "minnesstund", om de sörjande så vill. Men kyrkans akt skall vara höjd
över mänsklig dumhet och stillöshet. Om inte prästerna försöker värna om kyrklig
stil och värdighet, så blir det svårt för kyrkomusikerna, Maria S. och andra att värna
en "värdig hädanfärd" för våra äldre. Allt får inte vara en popularitetsjakt!!!

Åke Bonnier svarar
27 november 2024 – 12:12

Sven,
Jag håller helt med Dig om att vi ska värna en kyrklig stil och värdighet vid begravningar. Det tror jag de flesta göra. Men det finns tillfällen när pastoral vishet gör att präster (och musiker) tillåter sådant som normalt sett inte förekommer men som naturligtvis inte ändrar något i Svenska kyrkans handbok som vi har att följa. Man kan lägga till i någon mån gällande gudstjänstordningen, men man kan inte dra ifrån.

P-A Rudberg svarar
27 november 2024 – 12:12

Sven Andersson,

Det är fascinerande hur kort det historiska minnet är ibland. Det vi idag ser som ”värdig och riktig” kyrkomusik har i väldigt många fall en högst världslig och okyrklig bakgrund. T ex finns det några påskpsalmer som bygger på helt världslig folkmusik. Det finns väckelsesånger med bakgrund i ren populärmusik. Många av Bachs kyrkokantater hämtar musik från ren underhållningsmusik utan någon som helst andlig koppling.

Kan det vara så att Gud kan uppenbaras även i musik och texter som inte är officiellt sanktionerade av kyrkan?

Och kanske det andliga och kyrkliga måste integreras i det som är vardagligt för att vara relevant? För ör det inte just det som Jesus gör i evangelierna – berör oss i det vardagliga? Han tar de mest vardagliga och banala bilder för att beskriva det som ändå inte kan beskrivas. Där har vi en bra förebild tycker jag.

Sven Andersson säger
12 januari 2012 – 10:38

P A Gud kan uppenbaras i det mest banala, det tror jag också. Vill Du därmed
hävda att vi skall FRÄMJA det mest banala? Banaliteten breder ut sig utan vår med-
verkan. Det går alltid att hitta ngt sätt att polimisera, men gagnar det syftet?
I vår tid behöver man mest tala för ett stilmedvetande och mindre för allmän accep-
tans då det gäller musik i vår svenska kyrka.

P-A Rudberg svarar
27 november 2024 – 12:12

Sven Andersson,

Men vems måttstock ska vi använda när vi bedömer vad som är ”rätt stil”?
Jag har genom mina år och mina möten med människor lärt mig att det jag upplever som banalt kan bära viktiga saker för andra människor. Och tvärtom.

Det vi upplever som ”kyrkligt stilrätt” idag har i väldigt många fall varit högst banal musik – långt från andlighet.

Ola Eriksson säger
13 januari 2012 – 11:24

Intressant diskussion med många aspekter. Kulturella och sociala faktorer spelar oerhört stor roll i hur människor upplever en begravning, Som kyrkoherde i anglikanska kyrkan låter jag ofta familjen ha mycket att säga till om vid val av musik. Oavsett hur banalt eller värdigt det än blir så är mina mål att a) familjen skall känna igen varje ord som sägs om den avlidne, b) att varje ord skall präglas av nåd och sanning och c) att överlåtelsen av den avlidna i Guds famn skall ha tyngd och verklighet. De spörsmålen är mer centrala än frågor om stil och värdighet, banalitet och folklighet. Det sanna gudsjänstrummet, dit vi inbjuder de sörjande, är erfarenheten att den enskilda människans liv är viktigt och nu vilar i nådens händer.
Ola Eriksson

P-A Rudberg svarar
27 november 2024 – 12:12

Jag tror inte att det kan uttryckas bättre än så!

Margareta P å Österlen säger
13 januari 2012 – 02:43

Men visst är det väl så, Åke Bonnier, att Ordets förkunnelse först och främst bör vara SANNINGEN! Varför inte ta itu med sanningen om kärleken till vår nästa så som Jesus Kristus själv förkunnar den till efterföljelse bland dem som tror i sanning och helt utan ens underförstådd tillåtelse av avgudadyrkan av Mamon:
- berättelsen om Sackaios omvändelse och inte minst vad den omvändelsen innebar i gärning - Luk 19:1-10
- berättelsen om den barmhärtige samariten - Luk 10:23ff
- poängen i den hoptvinnade kärleksbudet: trohet och kärlek oskiljaktiga i hjärta som i gärning - Matt 22:36ff
Kort sagt, Åke Bonnier, när kommer du som tagit på dig uppgiften att inför dina medmänniskor tjäna Gud att säga sanningen om avgudadyrkan av Mamon - såväl enskilt som i riksdagsbeslut??? Det finns ju uppenbarligen en mängd människor bara i riksdagen som tror att det kan kalla sig kristna, men ägna sig åt att utförsäkra sina allvarligt sjuka och långtidsarbetslösa medmänniskor till en fattigdomsmisär likt Lasaros för egen vinnings skull... När ska Svenska Kyrkans ledning börja sin insats att leta upp och räcka dessa vilsegångna de räddande ord som sanningen om Jesu Kristi förkunnelse innebär?
Margareta Persson, Inge(l)sta å Österlen

P-A Rudberg svarar
27 november 2024 – 12:12

Margareta,

Nu handlade väl detta mest om dopet…
Du skriver i stort sett identiskt samma kommentar i en massa bloggar, oavsett vad ursprungsinlägget handlar om.

I våra kyrkor talas i princip vid varje möjligt tillfälle om det du efterlyser. Evangelium förkunnas med engagemang och tydlighet.
Däremot förs inga partipolitiska ställningstaganden fram från predikstolarna.

Margareta P å Österlen säger
18 januari 2012 – 12:46

Så synd att inte Åke Bonnier väljer att svara själv på varför Svenska Kyrkans företrädare inte säger HELA SANNINGEN OM JESU KRISTI FÖRKUNNELSE, där avgudadyrkan är uttryckligen förbjuden - klart och tydligt så redan i Matt 6:24: "Ni kan inte tjäna både Gud och Mamon"!
HELA SANNINGEN skulle nämligen kunna förhindra att någon enda som med läpparnas bekännelser uppger sig vara kristen, ändå kan gå ut från gudstjänst och i total vilsegångenhet från Guds hoptvinnade kärleksbud i sin dagliga gärning fatta beslut om att riva ner det socialförsäkringssystemsavtal som hittills hindrat att i Sverige en sjuk Lasaros skulle tvingas ligga och dö utfattig och svag utanför den rike mannens port - Luk 16:19-31!

Säkerligen skulle evangelium som förkunnas med engagemang och tydlighet faktiskt visa varför det är en oerhört viktig handling att låta döpa sig i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn, dvs i Jesu Kristi namn, och så FÖLJA det hoptvinnade kärleksbudet av all kraft, av allt hjärta, av allt förstånd varje vaken sekund!

Om det att från predikstolen klargöra vad Jesu Kristi hoptvinnade kärleksbud innebär i praktisk daglig gärning, att alltså varna för att sätta avgudadyrkan av t.ex. Mamon framför kärleken till våra nästa, emellertid skall anses vara ett partipolitiskt ställningstagande, syns det mig som om vissa som hävdar sig kristna tagit sig rätten att censurera Jesu Kristi förkunnelse...!

Vilket i praktiken innebär att alla som felaktigt sätter egen vinning framför medmänniskors väl och ve AKTIVT HINDRAS ATT NÅ FRÄLSNINGEN... lämnas vilsegångna utan tillgång till HELA SANNINGEN...
Sedan när blev det en herdes sak att strunta i vilsegångna får istället för att leta upp dem till deras räddning?
Margareta Persson, Inge(l)sta å Österlen

P-A Rudberg säger
18 januari 2012 – 05:56

Margareta P,

I våra kyrkor predikas inte avgudadyrkan.
I våra kyrkor talas det tydligt mot materialismens otyglade framfart.
Om sedan enskilda människor väljer en annan väg så är det de människornas beslut, det kan du inte lasta kyrkan för.