Denna helg vigs jag till biskop i Svenska kyrkan med huvudsaklig tjänstgöring i Skara stift. Jag gläds så över detta och är tacksam över alla böner som omslutit mig och omsluter mig. Att vara biskop är att gå in i ett brobyggaruppdrag av annat slag än tidigare. Jag hoppas att jag, med Guds Andes hjälp och ledning, ska få vara brobyggare, brobyggare mellan olika trostolkningar, brobyggare mellan olika trostraditioner, brobyggare mellan olika religioner, brobyggare mellan troende och icketroende, brobyggare som kan inkludera snarare än exkludera. Samtidigt som detta är sagt vill jag peka på att alla broar står på pelare i fundament som liksom bär bron. Mina fundament är tron på Gud som möter oss som inkarnerad i Jesus Kristus, som levt, dött och uppstått för vår skull och som i livet, döden och uppståndelsen visat oss på Guds kärlek, den kärlek som ser, bekräftar och upprättar , en kärlek som både är tremendum et fascionosum. Mitt fundament är också tron att Gud verkar idag och att tron på Gud treenig kan uttryckas på många olika sätt – med ’99 språk’.
Min uppgift, som jag ser det två dygn innan biskopsvigningen, är att låta mig fortsätta att bäras av det ovanstående och bära ut det ovanstående i Skara stift och i Svenska kyrkan. Det är säkerligen inget nytt men livsavgörande både på individnivå och kyrkonivå. Nästa lördag predikar jag i mottagningsgudstjänsten i Skara domkyrka kl 11.00. Evangelietexten som jag fått välja är missionsbefallningen som handlar om att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det är inte enbart en biskops uppgift, ett biskopsmötes uppgift, utan varje kristens uppgift. Den uppgiften kan bara fullföljas om vi tillsammans förkroppsligar den ömsesidiga kärleken där vi ser varandra och respekterar varandra för den som han, hon eller hen är. Låt oss göra detta i tro, hopp och kärlek till vår frälsare i varje ögonblick och i varje andetag och på det sättet tillsammans förverkliga biskopsmottot som jag valt: Ge Jesus äran.
När vi i benådade ögonblick lyckas med detta, då är vi med och bygger broar mot en okänd morgondag.
11 kommentarer
Sven Andersson säger
24 augusti 2012 – 10:36En strålande programförklaring! Trots den lilla "hen"slängen.
BLESSINGS!
Timjan säger
24 augusti 2012 – 12:11Lycka till på den nya vägen, Åke!
Brobyggande är ett gott syfte för en biskop, något jag själv ofta tänker på och ber om att kyrkan och världen skall bli bättre på, och rimligen vad en del av din kallelse i Skara och biskopskretsen nu handlar om. Jag hoppas mycket på att det perspektiv på Svenska Kyrkan i dag och genom historien som du kan få genom att nu vara placerad på visst avstånd från kyrkliga och världsliga maktcentra, skall vara till nytta för sökandet efter stödjepunkter för bron till den där okända morgondagen, samt ge dig fri sikt, goda medarbetare, kraft och välsignad ledning för att uppfatta och motarbeta det onda, och inte minst tid, kunskap och insikter i hur du kan hjälpa andra att hitta öppna vägar ut ur trassliga konflikter och rädslans tankefängelser.
Ps 78 "Och han vallade dem med hängivet hjärta och ledde dem med förfaren hand".
B säger
24 augusti 2012 – 12:20Guds rikaste välsignelse till dig Åke. Tack för allt gott du bidragit till här i stiftet. Stort lycka till i Skara!
P-A Rudberg säger
24 augusti 2012 – 09:53En biskop som vill bygga broar gör de med Guds välsignelse. Och med tacksamheten från människor.
P-A Rudberg säger
24 augusti 2012 – 09:57Jag skickar med dig psalm 288 ur den svenska psalmboken som vi sjöng som slutpsalm vid min och min mans vigsel, och som har blivit min följeslagare:
”Gud, från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar
ut i en värld där stora risker väntar.
Ett med din värld, så vill du vi ska leva.
Gud, gör oss djärva!
Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor.
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.
Gud, gör oss fria!
Ge oss din blick för dolda möjligheter.
Ge fantasi att finna nya medel,
Gud, i din tjänst för fred och bröd åt alla.
Gud, gör oss kloka!
Människors krav skall pressa oss, och tvivel,
oro och jäkt skall tynga våra sinnen.
Låt oss då känna att din kärlek bär oss.
Gud, gör oss glada!”
LFL säger
25 augusti 2012 – 12:24Ja, och brobyggare mellan forntid, nutid och framtid, som nattvardens mysterium. Valet av evangelietext är utmärkt. Någon gång under tidigt 800-tal eller sent 700-tal, vandrade en okänd präst på för honom okända vägar i Västergötland, med ett pyttelitet altare, inte större än en handflata, i sin ränsel. Ovansidan av detta altare, som också var ett relikskrin, hittades nyligen vid en arkeologisk utgrävning i Varnhem. En flaska vin måste han väl också ha haft med sig. Det var en präst, som kanske med fara för eget liv, åtlytt Jesu missionsbefallning: "Gå ut och gör alla folkslagen till lärjungar". Och när de första hade omvänt sig till den nya tron, firades den första nattvarden i det som skulle bli Skara stift.
Innan fyndet i Västergötland gjordes, var bara ett enda sådant missionsaltare känt från Sverige. Det har bevarats som bokstöd i Hjärtlanda kyrka i Småland, som kristnades långt senare än Västergötland. Men flera är kända från andra länder.
Genom andra arkeologiska undersökningar i Västergötland har man förstått att den gamla hednareligionen var starkt ifrågasatt av invånarna i Västergötland under 700-talet. Samhället hade genomgått stora förändringar och den gamla religionen dög inte längre som förklaring till den förändrade tillvaron.
Ändå kan hednareligionen ha levt kvar i avlägsna delar av landskapet långt in på 1200-talet, ja ännu längre om man talar om hedniska inslag i den kristna tron, folktron. Jag var ju med, när biskop Lönnemark midsommardagen år 2001 invigde det tredje kapellet i Skaga, vilket hade brunnit ner under nyårsnatten år 2000.
Detta skedde i guden Tis skog vid guden Odens sjö, som biskopen uttryckte det, dvs Tiveden och Unden. Trots att jag uppfattar Ti /Tyr och Oden som avgudar, dvs som icke existerande gudar, har jag svårt att inte tro att striden mellan den gamla och den nya religionen fortfarande pågår i dessa ödsliga trakter, att branden var hednagudarnas hämnd efter 1000 år.
Platsen för Skaga kapell var väl vald, en gammal offerkälla från hednatiden. Och i den offrades flitigt, vilket var orsaken till att det första kapellet på platsen revs i början av 1800-talet, sedan riksdagen debatterat frågan i gott och väl 100 år. Man menade att de, som besökte kapellet, i hemlighet offrade till de gamla hednagudarna.
Det berättas vidare att hela bygden dog ut under digerdöden och att kyrkan i Skaga glömdes bort och återupptäcktes först under 1600-talet. Det var några björnjägare som hade skadskjutit en björn, som försvann in i vad de trodde var ett vanligt björnide. Till sin stora överraskning såg de (hur kunde de se i mörkret?) att björnen föll död ner framför den korsfäste Krisus' fötter. Därför ligger idag en björnfäll framför altaret.
I närheten ligger Skagagården med sina många små byggnader, ursprungligen Göteborgsbiskopen Bo Giertz' sommarställe. Skagården används numera som bl.a. konfirmandläger. Här har tiden stått stilla. Här känns traditionen sedan missionstiden levande. Ett givet utflykts- och övernattningsmål för varje Skara-biskop!
Mina förväntningar på biskop Åke är att han först och främst ska vara en traditionsbevarare med tron på den Gud, som möter oss som inkarnerad i Jesus Kristus, som levt, dött och uppstått för vår skull, som fundament.
nya tant lila säger
25 augusti 2012 – 01:02Åke Bonnier, snart biskop Åke Bonnier, som jag ser som en av de profiler inom Svenska kyrkan som gör det möjligt för alla människor att känna sig delaktiga och välkomna, kommer säkert och förhoppningsvis att ha sin starkaste förankring i vår tid med siktet inställt på en framtid där dialogen mellan människor, också med olika religioner, alltmer tydliggör att Gud finns för alla och han har många namn!
Tror man på en Gud kan det nämligen inte finnas flera!
Vera svarar
25 augusti 2024 – 11:12Det tycker jag var toppen bra skrivigt nya tant lila
P-A Rudberg svarar
26 augusti 2024 – 11:12Klokskap och hopp!
LFL svarar
26 augusti 2024 – 11:12Jesu missionsbefallning, ”Gå ut och gör alla folkslagen till lärjungar” betyder givetvis att alla inom varje folkslag ska göras till lärjungar. Det är i alla fall den ursprungliga och traditionella tolkningen av detta bibielord. Det heter ju dessutom i trosbekännelsen ”Vi tror på en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund”. Allmännelig betyder av och för alla.
De missionärer som kom till Sverige under missionstiden var brobyggare mellan gammalt och nytt, mellan hedendom och kristendom. Man hade överseende med att de nyomvända inte omedelbart helt kunde släppa tron på de gamla gudarna. De grundade inte en elitkyrka, utan en allmännelig kyrka. Men de var stränga mot VISSA hedniska sedvänjor, som att sätta ut oönskade nyfödda barn i skogen för att de skulle dö.
Gud har ALLTID funnits i nuet. Inte bara dett ”nu” som är nu. Han har funnits med vid varje biskopsvigning i det förgångna, och kommer att finnas med vid den biskopsvigning som snart ska ske. Gud är med dig, Åke!
LFL säger
25 augusti 2012 – 01:25I din avskedspredikan i Storkyrkan sa du "Idag när vi är samlade på den plats där reformationen i Sverige tog sin början, är det på sin plats att påminna om Martin Luther."
Så kan du ju inte säga som biskop i Skara stift, eftersom reformationen faktiskt inte började det stiftet. Men du kan säga "Idag när vi är samlade i det stift där den kristna missionen i Sverige tog sin början..."
Men visst kan du tala om Luther. Han ville ju ha en re-formation, alltså en återgång till den ursprungliga kristendomen, i protest mot de förvanskningar som smugit sig i speciellt under senmedeltiden. Men det handlade faktiskt också om inflytandet från den gamla religionen, speciellt med helgonkulten som täckmantel. Och detta att man bar runt monstranser på åkrarna, som man burit omkring de gamla trägudarna, för att få bättre skördar.
Som jag skrivit i tidigare inlägg, så kommer du på platser i Skara stift så nära missionstiden, så att man nästan upplever de gamla gudarna smida planer på revanch. Det är en synd (mot första budet) att känna så, men det gör jag. Det är en synd att tro att gudar som inte finns, ändå på något sätt finns.
Här krävs ett klart ställningstagande för kristendomen - speciellt mot grupper som försöker "stjäla" asatron och dess symboler i politiskt syfte. Vilket även är en skymf mot de människor, som för tusen år sedan faktiskt trodde på asagudarna. Och, i den mån de omvände sig till kristendomen, såg Kristus som en befriare ur rädslan för de gamla gudarna, ty dem var man rädd för.
Åke Bonnier säger
25 augusti 2012 – 09:12Hej Lars,
Tack för Dina intressanta och tankeväckande bloggkommentarer till mitt senaste blogginlägg! Tack Nya tant lila, tack PA, tack B och tack Timjan!
Bengt Olof Dike säger
25 augusti 2012 – 11:24Utmärkt, bäste nyblivne biskop, att Du har valt missionsbefallningen och understryker att det är varje kristens uppgift att "göra alla folk till lärjungar"! Vi har dessbättre religionsfrihet i vårt kära Sverige - till skillnad ifrån vad som är fallet i många andra stater. Men det skadar nog inte efter de senaste årens debatt om religionsdialog att påminna om just missionsbefallningen! Och på allvar ta upp och protestera mot förföljelsen av kristna i flera muslimska stater, där ett stort antal kyrkor också har bränts ned.
Öppen och generös religionsdialog är bra, men den får inte mynna ut i - som tyvärr fallet är ibland - monolog. Vi måste stå upp för vår tro och det mål, som finns i befallningen. Ty den gäller och kan inte "problematiseras", som någon önskade för ett antal månader sedan på en kyrkoblogg!
Gud välsigne Dig i det nya stiftet - en landsbygdskontrast till Stockholms!
Anneli Magnusson säger
25 augusti 2012 – 06:06Hej Åke,
Det var en väldigt fin blogg! Brobyggare behöver vi fler av.
Lycka till i Skara och grattis till dem som får dig!
Anneli