Det var epitet som vi satte på varandra inom den kristna familjen. Frimiklarna var ”de där” som sjöng onödigt svängiga sånger, som inte hade liturgi i kyrkorna, vars pastorer inte hade rundkrage utan slips och vattenkammat hår och dessutom talade om Jeesussss. När jag var tonåring och aktiv i min församling i Stockholm tyckte jag att frikyrkliga människor var lite ”speciella”, lite ”udda”. Jag uttryckte mig inte så men känslan var den, minns jag. Svenska kyrkan kändes någorlunda hemtamt, i alla fall det som skedde i min församling och i alla fall det som skedde i min Kyrkans Ungdomsgrupp. Katolska kyrkan visste jag inte så mycket om mer än att min mormor, som dog när jag var 16 år, hade tillhört den. I övrigt var den dold i ett töcken av rökelse.
Så fördomsfullt resonerade jag då. I dag vet jag tack och lov bättre! I dag känner jag något mer till några av de olika frikyrkosamfunden och gläds över deras existens. Jag känner också något mer till katolska kyrkan och gläds över dess existens. För just glädjen över den andres väg, den andres sätt att uttrycka sin tro är viktig. Vi får glädjas med varandra och vara stolta över vårt eget. Jag tänker på alla kristna trossamfund, av de mer klassiska snitten, som en kör med många stämmor. I kören sjungs samma sång i alla stämmor men med olika melodier i de olika stämmorna. Vi behöver den ekumeniska kören. Den ljuder vackrare än när bara en stämma sjunger.
Just nu pågår den ekumeniska böneveckan och många har säkert firat ekumenisk gudstjänst. Så ock jag i Forshems kyrka på Kinnekulle. Vi behöver be tilsammans, sjunga tillsammans, läsa Bibeln tillsammans, glädjas över allt det vi har gemensamt och samtidigt inte rygga för det som skiljer oss åt. Jag skulle innerligt önska att vi fördjupade våra ekumeniska relationer, än mer talade teologi, än mer försökte borra i olikheterna, än mer försökte förstå den andre. Vi behöver inte dela allt. Vi kan inte dela allt, tycka lika om allt, vara övertygade om att den andre har rätt i allt. Men vi kan gör allt för att förstå, göra allt för att verkligen ”lyssna in” den andre.
I kyrkornas ekumeniska uppdrag – ett uppdrag givet av Jesus – ligger det att sträva mot enheten. Det är inte en enhet som handlar om att alla måste bli romerska katoliker eller evangliska lutheraner, eller reformerta eller… Det går inte. Vi kommer aldrig att komma fram till den enheten – inte i detta livet. Enheten som vi har att leva i den kristna kyrkofamiljen måste vara en enhet i mångfald, där Du får vara Du och jag får vara jag i glädje över varandra och i stolthet över vårt eget.
Samtal förs idag mellan kyrkosamfund och Sveriges Kristna Råd gör viktiga saker på den ekumeniska resan. Men mycket måste ske lokalt. En gräsrotsekumenik där man möts, samtalar, delar, ber, firar gudstjänster etc. är det allra viktigaste. På sätt och vis är det just där det ”händer”. Samtalen på stiftsnivå och nationell nivå är också viktiga men om inte det lokala finns blir allt annat bara en vacker överbyggnad.
Som biskop i Skara stift, Sveriges äldsta stift, vill jag vara med och inspirera till fler lokala samtal, lokala engagemang av olika slag. Jag hoppas också kunna göra skillnad på något sätt på nationell nivå.
I ett Sverige där religion mer och mer blir en privatsak, där färre och färre är öppet bekännande kristna måste vi som kristna trossamfund än mer tillsammans i vår ”ekumeniska kör” vittna om vår gemensamme Herre. Vi är inte längre frimicklare och svartrockar eller statskyrkliga. Vi är bröder och systrar i fria kyrkor i en och samma världsvid Kyrka som också kallas Kristi kropp. Så tillsammans får vi ge Jesus äran!
21 kommentarer
Magnus Olsson säger
22 januari 2013 – 07:39Vilken utmärkt blogg! Bra att biskopen lyfter fram att biskopen vill medverka till sådana samtal och möjliggöra dem. Med glädje kan man ju också konstatera att biskopens blogg är öppen för också den som inte är medlem i svenska kyrkan. Biskopens ord är klargörande och mycket värdefulla, tack! / Magnus Olsson
Sven Andersson säger
22 januari 2013 – 08:12Instämmer också helt och fullt. Tack!
P-A Rudberg säger
22 januari 2013 – 08:15Jag tror att det handlar mycket om RESPEKT. Att vi respekterar varandras och varandras olika uttryckssätt. Att vi trots olikheterna inser att vi har samma mål. Att vi har olika bakgrund. Att vi har olika gåvor.
Det är lite som i den 150:e psaltarpsalmen. Där står inte att vi enbart ska prisa Gud med harpa, eller enbart med dans.
"Prisa honom med hornstötar,
prisa honom med harpa och lyra,
prisa honom med tamburin och dans,
prisa honom med strängaspel och flöjt,
prisa honom med klingande cymbaler,
prisa honom med jublande cymbaler."
Vi firade en kanonskön ekumenisk mässa i söndags. Visst känner jag mig inte helt hemma i alla uttryckssätt, men jag känner ändå glädjen. Och då är det bra. :-)
Anders Gunnarsson säger
22 januari 2013 – 12:02Ingenting är omöjligt för Gud, inte ens en ENad Kyrka.
Magnus Olsson svarar
3 december 2024 – 02:20Instämmer Anders! Men det förutsätter ett icke budlöst evangelium där det första budet tas på allvar och är främst. / Magnus Olsson
Bengt Olof Dike säger
22 januari 2013 – 12:27Kan vi tolka biskopens avslutande mening som en påminnelse om hur central Missionsbefallningen är för alla kyrkans företrädare: att gå ut och . . .?
En generator om vi skall kunna återbörda flyktade tillhöriga och vinna nya!
Skarabiskopens påminnelse om att vi skall ge Jesus äran är också orden i min favoritpsalm, nr 17 till tonsättning av den fantastiske Händel, mannen bakom det lika fantastiska verket Messias.
BENGT OLOF DIKE
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 02:20Bengt-Olof Dike,
Jag gillar att vi sprider evangelium – i ord, men framför allt i handling. Dvs att vi genom vårt sätt att vara och agera visar på evangeliets konsekvens.
Däremot är jag lite fundersam över att det skulle vara vi som ”återbördar flyktiga tillhöriga och vinner nya”. Som jag ser det så är det Gud som verkar och människan som gör ett val att följa eller inte följa. Vi kan i bästa fall vara exemplet.
LFL säger
22 januari 2013 – 02:34Enhet i mångfald måste rimligen innebära att spännvidden är lika stor i Katolska kyrkan som i Svenska kyrkan. Och varför ska vi då tillhöra olika kyrkor? Enhet under påven i Rom är inget problem för mig, men vi lutheraner har också något att bidra med, en puzzelbit som i stort sett har gått förlorad i Katolska kyrkan. På samma sätt som puzzelbitar har gått förlorade i den lutherska kyrkan. Jag har upprepade gånger "tjatat" på Bonniers blogg om vikten att återupptäcka och föra vidare arvet från medeltidskyrkan (den kyrka som var gemensam för Nord- och Sydeuropa och leddes av påven i Rom).
Jag anser att återföreningen ska ske på den grund som lades av ärkebiskop Nathan Söderblom inför det första av de stora ekumeniska mötena (i Stockholm 1925), men avfärdades av Katolska kyrkan som "grenteologi" (att de olika kristna riktningarna är grenar på samma träd). Ärkebiskopen liknade denna tanke med en återförening av apostlarna Petrus (Katolska kyrkan), Johannes (Ortdodoxa kyrkan) och Paulus (Lutherska kyrkan). Denna "kätterska" åsikt är ursprunget till att katolska lekmän i Sverige har löpt amok mot mig och t.om. hotat mig med inkvisitionen (Finns den fortfarande?).
Jag hade då faktiskt förberett mig i flera år för konversion till katolicismen. Anledningen till att det drog ut på tiden var lång och besvärlig resväg till närmaste katolska församling som hade undervisning för konvertiter.
Sedan den första i studiegruppen hade upptagits som medlem i Katolska kyrkan, vändes alla blickar mot mig, för det var ganska givet att jag skulle bli nummer två. Jag fick frågan om jag hade blivit katolik. Jag svarade, halvt på skämt: "Ja, jag är luthersk katolik". Då sa den katolska prästen (som inte är uppväxt i den svenska sektkatolicismen, utan är invandrare): "Jag hör på dig att du är redo att tas upp som medlem. Jag ska prata med din kyrkoherde". Datum, när ceremonin skulle ske bestämdes till den 16 december. Jag räknade sedan på kostnaderna. Det skulle kräva tre övernattningar och släkten skulle bjudas in. Jag konstaterade att pengarna räckte inte, och ville skjuta fram ceremonin en vecka. Men det kolliderade med julhelgen. Därefter kom nya bestämmelser. Jag måste går ur Svenska kyrkan FÖRE upptagningen, och skulle exempelvis inte ha begravningsrätt i någon kyrka under en övergångstid.
Detta tyckte jag var märkligt. Man har ju inte oförsäkrat en enda sekund, om man byter försäkringsbolag. För mig är kyrkotillhörigheten som en försäkring. Jag försökte diskutera detta på bloggar, i hopp om att felet skulle rättas till, men invisitorerna var omedelbart på mig med påståenden om att Svenska kyrkan inte är någon riktig kyrka, osv.
Jag är luthersk katolik, och det är det många som är i Katolska kyrkan i Tyskland, där Katolska kyrkan ökar och den lutherska kyrkan minskar i medlemsantal. Till skillnad mot i Sverige, har den Katolska kyrkan inget lillebrorskomplex. Man behöver inte avsäga sig sin lutherska tro om man vill gå över till Katolska kyrkan i Tyskland. Men det måste man göra i Sverige, inte formellt, men underförstått.
Det är inte trovärdigt att tala om ekumenik, om inte slutmålet är att alla de kristna "kyrkofamiljerna" ska bli en enda "kropp" - förenas till en enda kyrko-organisation. Inte bara i Himlen, utan också här på jorden. Visserligen inte under min livstid, eftersom det tar tid, och jag har för få år kvar. Därför kan man ifrågasätta värdet av enskildas konversioner. Men det är svårt med Svk, som är så otroligt splittrad och har präster som förkunnar en annan religion är kristendom. Det är ju numera rena lotteriet om det finns en kristen Svk-församling där man bor.
Jag har varit på Östanbäcks kloster. En av de prästvigda bröderna där tog mig åt sidan och berättade vad han ville. Han ville få sin prästvigning i den danska lutherska kyrkan erkänd av Katolska kyrkan. Han ville inte bli "omordinerad". Jag är inte ensam i Sverige om att vara "luthersk katolik".
En präst står inte över lekmännen under Gud. Inte ens ärkebiskopen. Inte ens påven. Rätten att ifrågasätta prästerliga auktoriteter är en högst väsentlig del av luthersk tro. Den puzzelbiten ska vi ta med oss in i det återförenade kyrkan. Även om det svider i skinnet på vissa Svk-präster.
nya tant lila säger
22 januari 2013 – 09:44Men det var väl tur, LFL, att du inte konverterade, så stark kritik som du ofta har mot Katolska kyrkan och mot katoliker i Sverige! Det kunde väl inte ha känts så bra, i så fall!
Anders Gunnarsson svarar
3 december 2024 – 02:20Jag tror det var bra (ärligt o utan baktanke) för både Kyrkan o Lfl att den konversionen uteblev.
Allt gott
nya tant lila svarar
3 december 2024 – 02:20Kana överhuvudtaget inte begripa vad jag skulle ha för intresse av att ge dig en ”käftasmäll” Anders Gunnarsson?
LFL säger
23 januari 2013 – 12:48I den katolska studiegrupp, som jag tillhörde, hade ingen några invändningar mot min syn på Luther, eftersom den stämmer väl med vad Katolska kyrkan står för internationellt efter Andra vatikankonciliet. Jag vill också betona att jag inte har några problem med de katolska invandrarna i Sverige, utan bara med de svenskfödda katolikerna, som tror att de är finare än andra för att de tillhör ett "utländskt" samfund. Jag hade höga tankar om att hela Sverige åter skulle bli katolsk, att Maria åter skulle äras som förr, som det står i den bekanta katolska psalmen. Men en kyrka för kreti och pleti passar inte dem, som anser sig vara bättre än andra, och föredrar att plocka russiner ur kakan (d.v.s Svk).
Bengt Olof Dike säger
23 januari 2013 – 12:06P-A Rudberg,
Din tveksamhet är svårförståelig mot bakgrund av Missionsbefallningens tydliga uppmaning. Menar Du att den uppmaningen inte är central och skall tas på allvar? Det är vår uppgift att stärka kyrkan, återsamla förlorade får och leta upp nya. En starkare, tydligare och mer orädd kyrka än dagens måste vara målet. Det är Din, min och alla andras i Svenska kyrkan verksamma, uppgift.
Tror Du att de flyktade återvänder, om vi sitter med armarna i kors?
Det tror inte jag. Det krävs alltså arbete, arbeta och ännu mer arbete från vår och kyrkans sida för att så skall bli fallet.
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 02:20Bengt Olof Dike,
Jag vill uppmana dig att läsa det jag skrivit.
Då ser du hur jag av hela mitt hjärta sluter upp bakom spridandet av evangelium. Hur jag helhjärtat säger att vi faktiskt ska agera. Och hur jag betonar att vi ska leva evangelium i handling – inte bara genom att predika ord.
Men jag säger (baserat på Bibeln) att det inte är vi som ”återbördar flyktiga tillhöriga och vinner nya”. Det är Gud som verkar. Och vår uppgift är att ställa oss till förfogande för Gud.
Magnus Olsson säger
23 januari 2013 – 02:14Det skulle vara intressant om Olle och Anders utvecklade resonemanget ovan om tro, mer. / Magnus Olsson
Anders Gunnarsson svarar
3 december 2024 – 02:20Magnus
Jag tror som Kyrkan… Jag tror att Luther var mer katolsk än många katoliker på 1500-talet. Jag har skrivit massor om det på AveMarisStella, se bl a http://avemarisstella.blogspot.se/2010/10/rattfardiggorelselaran.html?m=1
Bengt Olof Dike säger
23 januari 2013 – 03:58P-A Rudberg,
Jag trodde att Gud verkar genom oss och att det därför ankommer på oss att - inte minst - åter stärka kyrkan genom det jag betonade. Varför har så många lämnat kyrkan? Beror det, vilket ju är logiken, om Du har rätt, att Gud inte verkat? Eller att vi inte ställt oss till Hans förfogande i tillräcklig grad?
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 02:20Bengt Olof Dike,
Jag tror att minskningen beror på att vi inte alls har ställt oss till Guds förfogande – istället har vi pratat förbi och över huvudet på människor. Vi har inte sett människors behov eftersom vi varit så upptagna med att prata.
nya tant lila svarar
3 december 2024 – 02:20Får jag lägga mig i?
Kyrkan upplevs nog som inte trovärdig på många håll.
Man vill se det man upplever som goda människor inom kyrkan och på alltför många håll är konflikter det som syns mest.
Jag tror att människor tror på Gud, men inte på kyrkan.
Vi får väl hoppas, Bengt-Olof, att Gud inte är inlåst i kyrkan!
LFL säger
23 januari 2013 – 08:09P-A
Du skrev i din kommentar till mig 11.46 idag (23 jan) att du inte är enig med mig i synen på tro och gärning. Vari enigheten skulle bestå, förstår jag inte. Vi kanske talar förbi varandra? Jag har aldrig förnekat att Gud kan använda vem som helst, även ateister, som redska för sin vilja. Varje gång en ateist gör någonting gott, så beror det på Gud. Hur detta går till vet vi inte exakt. Men vi vet från Paulus att "den naturliga lagen" är inskriven i varje människas hjärta.
Vad jag menade var, att enbart lita till det goda handlandet inte räcker som missionsmetod, eftersom förmågan och viljan att göra gott inte är något särdrag, som skiljer kristna från icke-kristna. Å andra sidan borde väl tron i samverkan med nåden, göra något med människan, så att hon åtminstone blir "förbättrad"?
Och det var detta "något" som Bonhoeffer saknade hos de teologer, som valde att göra karriär inom Deutche Cristen, som styrdes av nazistpartiet, och för den skull förvanskade kristendomen i nazistisk anda
Schartau tänkte sig att det finns en speciell "nådens ordning", där Gud och människa samverkar. Trots (eller tack vare?) att han aldrig blev något högre än kyrkoherde är Schartau en av Svenska kyrkan största teologer. Han har kritiserats för att han inte var "purluthersk", och att hans lära om "nådens ordning" var en kompromiss med katolicismen. I sitt tal och sitt yttre var han däremot kärv som Luther. Visserligen tillskrivs en utlänska förebild, men jag tror att han lika mycket påverkades av sin egen församling, av arvet från den svenska medeltidskyrkan, som levde kvar utanför de stora städerna.
http://svkweb.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=676912
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 02:20LFL;
Jag tror att Gud verkar genom både kristna och andra. Det baserar jag på att vi alla är skapade av en och samma Gud.
Du skrev: ”Man kan inte sprida de kristna tron genom att vara ett föredöme för andra.”
Det invänder jag mot eftersom Bibeln lär oss något annat.
Och jag vill inte skrota lärandet som missionsmetod, men jag vill förskjuta fokus mer till att ”leva evangelium” i Jesus efterföljd. Helt i enlighet med Bibelns budskap.
LFL säger
24 januari 2013 – 01:31P-A
Vi är överens om att Gud verkar genom både kristna och andra. Just därför kan man inte sprida den kristna tron (enbart) genom att vara ett föredöme för andra. Du måste läsa det jag skrev i sammanhang: "Man kan inte sprida de kristna tron genom att vara ett föredöme för andra. Kristna är inte bättre föredömen än ateister."
Då kan ju de, som ska påverkas att bli kristna, lika väl bli ateister. Dessutom är ju kristen tro i första hand en tro, och inte en livsstil. Även en ateist kan ju ha en kristen livsstil, och det är inte alls ovanligt i vårt land, som kristnades för ungefär tusen år sedan.
nya tant lila svarar
3 december 2024 – 02:20Vad är en kristen livsstil?
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 02:20LFL,
Jag tillåter mig lita på Guds verkan och närvaro i det goda som görs. Om en ateist i handling bekänner sin ”kristna tro”, men inte gör det i ord så är han/hon en högst sannolik gäst vid det himmelska gästabudet.
Tron är inte vad vi säger – utan vad vi gör.
Karin Johansson säger
24 januari 2013 – 11:38Tack biskop Bonnier för dina fina tankar om ekumenik. I min ungdom på 1950-talet var det ganska "vattentäta skott" mellan olika samfund och Statskyrkan ( inklusive EFS). En episod kan jag delge er här: Det var en EFS-predikant som blev orolig för min religiösa tro, när jag på den folkhögskola jag gick på i en stad utanför Västergötland, Där fanns samtliga frikyrkor och jag passade på att besöka dem flitigt under mina två studieår. En kväll var jag t.ex. i Filadelfiakyrkan, för att en annan dag bevista gudstjänsten i Metodistkyrkan eller hos Frälsningsarmén. Missionsförbundets lokal besökte jag ofta vid de stora väckelsemötena med kända profiler.
Vår EFS-predikant på hemorten fick höra talas om mina "vidlyftiga" bedrifteroch sa till min mor: "Karin går väl aldrig och blir baptist." ( Själv blev han medlem i Pingstkyrkan på äldre dar!!)
Bengt Olof Dike säger
24 januari 2013 – 04:34Tant Lila,
Visst får Du lägga Dig i samtalet; det är ju ett öppet forum.
Nej, Gud är inte inlåst i kyrkan; Han kan inte stängas in, medan många av oss människor ofta är självupptagna och inte inser betydelsen av att ständigt och aktivt verka enligt Missionsbefallningen. Jag har tidigare på denna blogg betonat densamma, men av någon outgrundlig anledning talar inte kyrkans folk så mycket om denna befallning.
Varför är det så? Både Du och P-A Rudberg måste förstå att vår kyrkas framtid kräver ett hårt arbete av oss alla i Missionsbefallningens anda för att inte fortsätta att dräneras på tillhöriga. Verka, arbeta, vittna, sprida evangelium, etc, etc.
Befallningen måste alltså stå i centrum!
Är det så svårt att förstå?
Magnus Olsson svarar
3 december 2024 – 02:20Intressant fråga om varför kyrkans folk inte betonar missionsbefallningen. Det kan ju bero på att den inte förstås till sin helhet. Den är ju inte blott en proklamation av Jesu makt utan ett anspråk på att denna är given. Den är en tydlig betoning på att ” görandet” baseras på detta och att lära sig leva efter buden, det ickebudlösa evangeliet, och med en tydlig sakramental handling: dopet. Därmed påvisas vilka grundförutsättningarna för lärjungeliv är samt att detta absoluta anspråk gäller alla, inte blott vissa. / Magnus Olsson
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 02:20Bengt Olof Dike,
Förlåt att jag säger det, men VARFÖR vägrar du att ta till dig det jag säger?
Gång på gång betonar jag vikten av MER aktivitet i form av att leva evangelium i praktisk, påtaglig och relevant handling. Men du upprepar envist att jag inte vill sprida evangelium. Varför???
För mig är det dubbla kärleksbudet väldigt centralt – men även det resonerar i uppmaningen till ”missionsbefallningen”.
Anders Gunnarsson säger
24 januari 2013 – 09:07PA
Nu vart det du som var oförskämd ovan... (om attityder)!
Du är en rätt trist kålsupare själv. Och fullständigt omöjlig att diskutera med (vilket inte är "ad hominem", utan ett konstaterande av din icke-lyssnande härskarteknik; där du inte kan ta in en annan ståndpunkt.
Jag är dock naturligtvis glad för dina vänner som är bättre samtalspartner - för dig - än mig.
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 02:20Anders G,
Vad exakt i det jag skrev var oförskämt? Ser fram emot att få veta det så att jag kan be om ursäkt eller så att jag kan förtydliga vad jag avsåg.
Jag lyssnar och prövar de argument som jag möter. Jag söker djupare insikt och förståelse genom att möta andras åsikter.
Men det innebär inte alltid att jag håller med om dem.
Men när någon är mer intresserad av att uttrycka sig nedsättande och förolämpande än att presentera sakargument så får jag svårt att se det som seriöst. Det tror jag nog att du förstår?
Ja, under min tid i Frankrike så fick jag kontakter i den romersk-katolska kyrkan som jag fortfarande håller vid liv.
Sven Andersson säger
25 januari 2013 – 11:08Kan vi inte enas om att vi skall låta bli att "käbbla" med varandra, och i st. kommen-
tera Åkes blogg. Det är ju rent sabotage att slåss om andra och ibland helt ovid-
kommande saker. Korta synpunkter (högst 3 st per man) synes mig bäst.
Anders Gunnarsson säger
26 januari 2013 – 12:36PA
Din kommentar är likt förbaskat "off topic" o "ad hominem", hur mycket du står för den...
LFL säger
26 januari 2013 – 05:55Den katolska biskopen borde starta en egen blogg, där våra svenskfödda katoliker kan kräkas upp sitt förakt för Svenska kyrkan. Anders Gunnarsson har gjort det på Bonniers blogg i flera år nu. Det är kanske AG själv, som inte borde ha konverterat? Han är ju katolik, men vill ändå vara med i Svk.
Läste på en katolsk blogg, att AG beklagade sig över den (fortfarande) officiella katolska inställningen, att vi inte har haft någon riktig nattvard i Svk sedan början av 1500-talet. AG kunde där inte förlika sig med tanken att alla de gånger han fått nattvarden i Svk (under tiden före konversionen) inte var någon riktig nattvard, utan ett djävulst bedrägeri iscensatt av br. Luther.
Inför min förestående konversionen kände jag på precis samma sätt, att Svk är en trots allt kristen kyrka, att den kyrka som Jesus grundade "subsidierar" även i Svk, och inte bara i Katolska kyrkan, att vi har riktiga präster i Svk (som är världens enda protestantiska kyrka med bevarad apostolisk succession sedan den katolska tiden), och att man kan få riktig nattvard även i Svk, även av kvinnliga präster (vet inte om AG håller med om det sistnämnda), dock inte alltid. Det räcker naturligtvis inte att det är en manlig präst (vilket jag dock inte kräver) och riktigt vin i kalken, om prästen före har stätt i predikstolen och sagt att han själv inte tror på förvandlingen. Det var denna ovisshet, att man inte kan veta i förväg vad man får i Svk, som gjorde att jag övervägde byte av kyrkotillhörighet. Präster som inte tror på vad de själva säger framför altaret är medvetna lögnare. De befläckar den apostoliska succession, som de fått del av.
Men det är inte i första hand detta, som de katolska sekteristerna anklagar Svk för, utan detta att kreti och pleti är medlemmar i Svk, och inte bara någon elit. Men hur ser de då på Katolska kyrkan i länder, där Katolska kyrkan är den stora folkkyrkan på samma sätt som Svk i Sverige?
Men att vi lutheraner inte skulle ha något alls med i bagaget, om vi konverterar, kan jag inte acceptera. Och det är ju inte heller officiell katolsk lära efter Andra vatikankonciliet, utan en heresi, som svenska katoliker bedriver mot sin egen kyrka. Före Andra vatikankoncieliet måste konvertiter avsäga sig "den lutherska heresin" för att bli upptagna som medlemmar i den Katolska kyrkan.
Andra vatikankonciet beslöt att ändra "Katolska kyrkan är den kyrka som Jesus grundade" till "Den kyrka som Jesus grundade subsidierar i Katolska kyrkan". Detta krångliga uttryck är betydligt svagare än "är". Med det menas ungefär att den kyrka, som Jesus grundade lever vidare i den Katolska kyrkan. Denna formulering utesluter inte (helt) att den kyrka, som Jesus grundade kan leva vidare även i andra samfund, exempelvis Svenska kyrkan. Och det är ju ganska naturligt, eftersom Svk i dag är en "avknoppning"från Katolska kyrkan.
Svk har aldrig begärt utträde ur Katolska kyrkan, och har ej heller blivit utesluten, utan kom att gå olika vägar på grund av de politiska händelserna under 1500-talet, då påvarna med ett enda undantag vägrade att tillsätta de efter befrielsekriget vakanta biskopsttjänsterna i Sverige.Det enda undantaget, vigningen i Rom 1 maj 1524 av en ny biskop för Västerås stift, är ursprunget till den världsunika och alltjämt bevarade apostoliska successionen i Svk - med Åke Bonnier som den senast vigda Svk-biskopen.
Om Bonnier, mot förmodan, skulle vilja bli katolik, borde det räcka att han med ärligt uppsåt säger de för konvertiteer numera enda obligatoriska orden "Allt det som Katolska kyrkan bekänner, tror och lär, det tror och jag" för att han ska erkännas som biskop även i den Katolska kyrkan. Han ska inte omordineras till vanlig präst, innan han eventuellt kan bli katolsk biskop.
Att vi åter skulle få en katolsk biskop i Sveriges äldsta stift (Skara stift) vore en nåd, och välsignelse för hela vårt land, att be Gud om. Jag tror helt och fullt på ärkebiskop Nathan Söderbloms "grenteologi" i inbjudan till det ekumeniska mötet i Stockholm 1925, (Det första "stora" ekumeniska mötet i världen), att de tre olika kristna riktningarna (den katolska, den ortodoxa och den protestantiska) är grenar på samma träd - den kyrka som Jesus grundade.
Katolska kyrkan kan inte rimligen tro på alla dumheter och grymheter, som hon har hittat på och genomfört under årens lopp. Men det tar tid att vända en supertanker, och jag anklagar inte "Rom" för att det tar tid. Men jag anklagar svenska sektkatoliker för deras desinformation om Svenska kyrkan och för deras besser wissermentalitet.
Vi lutheraner ska inte behöva komma tomhänta till återföreningen. Det bästa i Luthers lära var inte det som alla tror, utan rätten att ifrågasätta och kritisera kyrkliga auktoriteter. Att det är en bristvara i Katolska kyrkan bevisas inte minst av alla pedofilskandalerna. Ingen trodde på barnen, eftersom prästerna uppfattades som heliga, som om de vore gudomliga.
Anders Gunnarsson svarar
3 december 2024 – 02:20Lfl
Det är fult att ljuga. Det du påstår jag sagt, stämmer ej…
Jag kan bara beklaga.
Magnus Olsson säger
26 januari 2013 – 06:05Biskop Bonnier! Eftersom det ideligen påstås att romerska katoliker bör söka sig till en katolsk biskops blogg eller i allafall antyds det återkommande, ger det mig anledning att fterfråga biskopens syn på detta!? Indirekt ligger i denna återkommande en underförstådd reglering av vem som må yttra sig på denna blogg, varför jag undrar om detta är en öppen blogg tillhandahållen som ett " offentligt vardagsrum" av H H biskopen av Skara eller om det är ett forum för kommentatorer som anser sig äga den rätten att sålla bland dem som yttrar sig? Vore tacksam för svar / Magnus Olsson
LFL svarar
3 december 2024 – 02:20Magnus Olsson
Det finns ingen som har krävt att bara vissa peroner, eller bara Svk-medlemmar, ska ha rätt att yttra sig på denna blogg. Det är inte ens ”underförstått”. Men det ska inte förekommar ena okvädningar av andra debattörer, vilket jag har drabbats av under flera år. och numera även P-A , från samma håll. Och det är från en katolik, som dessutom ständigt vädrar sitt förakt för Svenska kyrkan, som han har gått ur men ändå vill bestämma över.
Eftersom debattämnet denna gång är ekumenik, ska självfallet medlemmar i andra kristna samfund hälsas välkomna till debatten. Kritik mot Svk ska också vara välkommen. Men ekumenik handlar inte bara om ”dialog” utan även om en strävan till återförening. Att det är målet för ekumeniken, åtminstone från Katolska kyrkan sida, framgår mycket tydligt av dokumenten om ekumenik och interreligös dialog från Andra vatikankoncilet..
Enligt dessa dokument handlar ekumenik om närmande och återförening mellan kristna samfund, medan den interreligösa dialogen handlar om dialog med icke-kristna samfund, i syfte att undanröja missförstånd och fördomar samt att gemensamt verkar för religionsfrihet och fred, men däremot inte till något närmande eller samgående i religiöst avseende.
På samma sätt som medlemmar i andra samfund har rätt att kritisera Svenska kyrkan, har vi Svk-medlemmar rätt att kritisera de samfunden. Vilket enskilda katoliker har svårt att acceptera. Tydligen du också.
Sven Andersson säger
30 januari 2013 – 04:39Åke, summan av din blogg: Frimicklare och svartrockar. ekumenik är bara lite
intressant. Mer intressant är gamla uppgörelser för dessa gamla bloggrävar.
Visst kune man önska bättre koncentration - inte egen-koncentration. Bless You!