I en tid då vi är många som längtar efter närhet så är vi tvingade att tänka på att hålla distans. Och tiden då det är så verkar inte ta slut ännu. I våras var vi nog många som hoppades att det skulle vara över nu i höst, men där vi står nu så är det många som är glada om det skulle vara över till nästa höst, men vi har också insett att vi inte riktigt kan veta.

Så det är stor risk att det är länge tills vi får krama vem vi vill igen. Vi får fortsätta umgås via skärmar, sitta på var sin kortsida av köksbordet, delta i gudstjänster på avstånd eller hur nu våra restriktioner påverkar oss. Och på nåt sätt fungerar det ju, för vi upprätthåller livet och relationerna men det är på nya sätt.

Inom kyrkan har vi på sina håll gjort stora enheter som vi kallar pastorat. Tanken är att man ska samverka med resurserna och spara pengar, men det innebär ju också att man kan komma ganska långt från sin kyrka också. På gott och ont.

Inom sjukvården talar man ibland om att regionerna skulle vara större för att fungera bättre, men det skulle också innebära att man skulle kunna få längre till sjukvården. På gott och ont.

I politiken så samverkar man bland annat inom EU och då blir det långt till besluten. På gott och ont.

Vad är bäst? Svårt att säkert veta, men alldeles klart är att distansen och avståndet ställer krav på kvaliteten i det vi gör. För när saker sker på distans så ställs nya krav, och ibland ger det goda förutsättningar, men inte alltid.

Det torde väl va som det oftast är – det finns en hel del saker som vi inte kan påverka och det måste vi förhålla oss till. Först då, då vi agerar utifrån de förutsättningar som gäller så blir det så bra som de kan, oavsett om vi är nära eller långt borta. Och på nåt sätt fungerar det ju, för vi upprätthåller livet men ibland på nya sätt.

I Svenska kyrkan är den primära enheten församlingen. Så står det i kyrkoordningen och så säger det sunda förnuftet även om det inte alltid verkar tas i bruk.

Församlingen styrs av ett kyrkoråd med personer som är förtroendevalda som väljs av kyrkofullmäktige som i sin tur väljs av kyrkans medlemmar vid kyrkovalet. Församlingens arbete leds av en kyrkoherde och om denne är klok så delegerar hen ansvaret med sina medarbetare. Till sin hjälp har kyrkoherden ett stiftskansli och en biskop som svarar för främjande och tillsyn, d v s de hjälper till med idéer, utbildningar och en del resurser, samt griper in om något inte sköts som det ska i församlingen. Den här ordningen kallas den gemensamma ansvarslinjen och är en grundsten i den ordning som Svenska kyrkan har och som borgar för att kyrkan är såväl demokratisk som att den står kvar i sin tradition som den kyrka vi är: Episkopal och evangelisk luthersk.

För de allra flesta är det här inga stora frågor. Det bara är som det är, och det funkar bra på de allra flesta håll, man har sina roller och vet vilket ansvar man har. Men den här ordningen har ifrågasatts och till och med obstruerats i olika sammanhang. Ibland kan de vara präster eller kanske till och med biskopar som kliver in på de förtroendevaldas område. Andra gånger, och vanligare som det ser ut från min horisont är det tvärt om. En del av velat kalla det politiseringen av den från staten skilda kyrkan. Det betyder i praktiken att förtroendevalda, inte sällan med erfarenhet av kommun, region eller riksdagspolitik och ibland som företrädare för politiska partier som också är nomineringsgrupper i kyrkovalet inte förstår skillnaden mellan kommun och församling. Den gemensamma ansvarslinjen blir ensidigt politisk och förtroendevalda tar beslut som de inte har att göra.

Det finns flera exempel från olika nivåer i kyrkan på när det blivit så. Jag har själv sett det där jag har jobbat, och också hört kollegors berättelser om det. Allra tydligast och då det sätts på sin spets är ändå det som sker i Härnösands stift. En majoritet stiftsstyrelsen vill avsätta sin biskop. Att en konflikt uppstår är inte helt ovanligt, det handlar ju om människor, det är olyckligt och det finns sätt att jobba med konflikter. Men att en av de konfliktande parterna kliver in och bestämmer nåt som de inte har mandat att bestämma för att bli av med konflikten, det är inte bara korkat, det är fel också. Så får det inte gå till. Gör om. Gör rätt.

När nu Coronaviruset ännu inte släppt greppet om vår tillvaro, och alla torde ha förstått att det inte kommer att vara övervunnet så snabbt, då börjar nya insikter göra sig gällande. Strategierna förändras och vi talar om hur vi kan leva med viruset, inte hur vi ska bli av med det. Tänk om det är en lärdom vi skulle kunna ta till oss på andra livsområden. Att acceptera läget och anpassa sig i stället för att försöka förändra det som vi inte kan påverka.

Tänk till exempel på nån gång då något oönskat skett. Vi kanske kan fundera hur vi kan leva med det, inte hur det ska bli ogjort?

Eller då det handlar om vår relation till Gud, och de tvivel som vi emellanåt kan känna. Det är kanske så att de kan få finnas där, att det istället handlar om hur vi ska lära oss leva med dem.

Jag tänker igen på sinnesrobönen, som jag så ofta har anledning att återvända till: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Det har mycket prat om Tik Tok senaste tiden. Trump har visst förbjudit att den används i USA. De har gjort likadant i Indien, och nu senast så läste jag att både SVT och Sveriges Radio förbjudit sina medarbetare att använda den.

Jag har aldrig använt Tik Tok själv, men om jag förstått rätt så är det en app som sparar en 15 sekunder lång film och visar upp för andra. Oftast verkar det vara dans till en sång. Och jag funder ar över vad det är som gör att det måste förbjudas. Det torde ju vara rätt harmlöst kan jag tycka.

Förklaringen finns i ägarstrukturer och teknik. Den kinesiska staten sägs ha ägarintressen i Tik Tok och de som inte vill använda den gör det för att de inte vill att kinesiska staten ska äga deras datainformation. Det är en rimlig sak att fundera över. Kanske behöver man förtydliga om att 15 sekunder dans inte är det de är intresserade av, men däremot allt annat som appar kan göra i bakgrunden som att lyssna vad som sägs, följa våra surfvanor eller logga var vi rör oss, och kanske se vilka e-postservrar vi kontaktar. Sån information för ett helt samhälle skulle kunna missanvändas och utnyttjas för egen vinning för den kinesiska staten och det finns det förstås risker med.

Men det jag egentligen funderar över varför den här diskussionen kommer först nu? För det här är ju inget nytt, och pågår redan med företag, appar och webplatser som Google, Microsoft, Facebook, Instagram, Apple eller Samsung. Varje gång din telefon frågar dig om tillgång till platsinformation, kamera, mikrofon eller nåt annat så borde vi dra öronen åt oss.

Det jag inte förstår är varför det skulle vara så mycket farligare med en kommunistisk stat än med ett kapitalistiskt företag?

Jag åkte till Lycksele härom helgen. Det har jag gjort sista veckan i juli under ganska många år, om inte jobb har hindrat det. Det är ju motorveckan och avslutningshelgen för den. Det var ju bara det att i år var motorveckan inställd. Men det luriga är att det inte verkar hindra mig och rätt så många andra att göra som man brukar. Trots att det inte var några arrangemang så kom ändå folk dit och det var rätt så många bilar ute och snurrade på cruisingen på kvällarna trots att det inte var någon som arrangerade det hela. De enda arrangemang som fanns var digitala, så den som ville vara med behövde ju inte åka hemifrån.

Det här är bara ett exempel av många från den här sommaren där människor gjort som vanligt trots att arrangemanget man samlats till var inställt. Det var folk som tältade där de brukade på Åselemarknaden. Det är ytterligare ett exempel men jag har hört fler och säkert kan också du som läser komma på såna exempel.

Vad är det som gör att vi beter oss som brukar trots att den egentliga anledningen inte finns den hör sommaren?

Är vanans makt så stor? Handlar det om trygghet? Eller är det så att vi längtar så mycket efter att nåt arrangemang ska genomföras den här sommaren?

Kanske finns det rimliga förklaringar i alla dessa frågor. Men jag funderar om det inte mest av allt är så att vi vill att det ska bli som vanligt igen. Vi vill tillbaka till en tid före oron för pandemin. Därför beter vi oss som vanligt. Det är bara det att som vanligt håller på att förändras så det blir nog inte på samma sätt ändå, hur vi än strävar efter det. Förhoppningsvis ska vi kunna känna oss trygga ändå.

Det här skriver jag från Sverige. Jag har åkt hem. Och jag åkte hemifrån. Så man skulle kunna kalla det hemester. Fast jag har åkt närmare 600 mil så jag undrar om det egentligen är rätt att kalla det hemester. Om man betonar att hålla sig hemma så kan man nog säga att det är det jag gör, bara det att jag har två hem. Om man betonar iden bakom uttrycket som det formats de sista månaderna så handlar det om att minimera smittspridning, och tidigare har begreppet använts för att motverka konsumism och klimatpåverkan. Då kan man inte säga att jag lyckats.

Det är väl en ganska bra bild på att livet inte alltid är så där enkelt, självklart och svartvitt som vi vill att det ska vara. Det är lätt generalisera och förenkla då vi bygger modellerna av livet i vårt huvud. Men då det faktiskt handlar om att leva sitt liv, att vilja och försöka ta ansvar, att vårda sina relationer, att vårda både skapelsens och sin egen hållbarhet. Då är besluten inte alltid lika självklara, och inte heller lika generella. Då kan nog en hemester ändå rymma en resa på 600 mil. Tror jag.

Vi är på väg till det nya normala. Det finns en tydlig färdväg men det är oklart är hur länge resan tar. Det är inte heller riktigt klart vad det nya normala innebär. Ett klart uttalat mål är att vi ska kunna leva våra liv, men i begreppet och målbilden ryms också att vi inte kommer att kunna leva som vi gjorde innan coronapandemins utbrott.

Det mesta som hänt under pandemin är hemskt och inte önskvärt. Men efter vägen till det nya normala ser jag ändå saker som är positiva tecken på vad det skulle kunna innebära.

Jag ser att människor bryr sig mer om varandra. När behoven uppstår och blir synliga så bärs det matkassar, rings telefonsamtal och ordnas bistånd på nivåer som vi inte sett förut.

Jag ser att miljön och naturen återtar utrymme som vårt vanliga vardagsliv inte bjuder på. Jag tänker till exempel på delfinerna som simmar bland båtarna i Puerto Colon, papegojorna som skränar utanför vårt sovrumsfönster eller den för mig okända rovfågeln som jag såg i utkanten av Los Cristianos häromdan. För att inte tala om de globala tecknen, till exempel hur mycket renare luften blir runt om vårt jordklot.´

Kanske betyder det nya normala att vi reser mindre individuellt och mer kollektivt? Kanske betyder det att vi tänker globalt istället för individuellt? Om det nya normala innebär att vi bryr oss mer om varandra och vår värld så finns det trots allt något hoppfullt i det som nu sker.

Jag funderar på om det är ett sätt att se på löftet om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor?

Vem i hela världen kan man lita på?

Den frågan ställde Hoola Bandoola Band i sin låt nångång i början på 70-talet. Och den frågan är inte mindre aktuell idag. För du har säkert lagt märke till hur många experter som finns. Först de riktiga experterna, alltså de på folkhälsomyndigheten och sen de som kritiserar folkhälsomyndigheten, och det är ju inte bara i Sverige, utan de har sina motsvarigheter i många länder. Sen är de ju alla de ”experter” som är politiker. De finns också i alla länder, och det är så att Sverige är ett av få länder där de riktiga experterna faktiskt får tala. Här i Spanien är det bara politikerna som syns i TV och på nyheterna. Ibland finns någon i bakgrunden som får komma till tals men som regel är det politikerna som står vid mikrofonerna.

Förutom de riktiga experterna och politikerna så ser jag också ett gäng experter i sociala medier. Det är lite olika utsagor men ibland låter det ungefär som när man går på hockey eller fotboll och hamnar nära nån i publiken som alltid verkar ha bättre förslag än vad tränaren har och spelarna presterar. På sociala medier hittar man också konspirationsteorierna och tokigheterna både om hur vi ska bli av med smittan och hur den kunde spridas. Jag vill förstås inte hänga ut nån särskild men jag läste bland annat om en man som är president i ett stort land lite västerut som föreslog att man skulle spruta desinfektionsmedel i lungorna för att städa invändigt.

Så frågan är relevant: Vem i hela världen kan man lita på?

Vi är i ett läge där ingen med säkerhet kan veta hur det ska bli. Därför lägger jag min tillit hos den som lovat att aldrig överge mig, vad som än händer. Det blir liksom tryggast så.

Jag och Anna har levt tillsammans i över 30 år. I det stora hela rätt så behagligt och utan osämja, men om det är nånting vi diskuterat återkommande så är det om vi ska stanna hemma själva eller om vi ska träffa folk. Jag har ett behov av att ha folk runt om kring mig nästan jämt, medan Anna ibland tycker att det är skönt om vi är ensamma hemma. Det här är inget stort problem, vi har nog kompromissat och träffat folk och suttit hemma i lagom mängder, dessutom händer det ju att vi gör olika så att båda blir nöjda.

För oss som just nu sitter i tvingande karantän så väcks de här frågorna igen, för nu är det bara att hålla sig hemma. Det är undantagstillstånd, och är man utomhus utan giltigt skäl så riskerar man böter. Vi har varandra och vår uppgift är att stanna här, men jag tänker också på alla dem som sitter själva och där ensamheten riskerar att bli jobbig.

Nu är ju det här med ensamhet inget nytt, det är bara det att det blir så lätt att inse och tänka på när man sitter i karantän. En del människor väljer att leva mer eller mindre ensamma och då klarar man förmodligen det hur bra som helst. Andra lever kontinuerligt i ensamhet som man inte har valt själv.

För mig hjälper det att tänka på det som Gud lovar – att ingen av oss är lämnade ensamma. Kanske bäst formulerat i den berättelse som fått rubriken ”Fotspår i sanden”. Det handlar om en människa som ser tillbaka på sitt liv i en dröm, och livet utspelar sig som en vandring på en strand med två par fötter. Personen upptäcker att under de perioder som var svårast i livet var det bara ett par fötter. Gud får frågan varför personen blev lämnad när det var som svårast och många av er som hört berättelsen vet svaret: När du så bara ett par spår i sanden då bar jag dig.

Det är ett löfte som gäller också oss som nån gång känner oss ensamma, vare sig vi valt det själv eller tvingats till det. Gud lovar att vara med oss, till och med bära oss när det är som tyngst. Glöm inte det.

Jag möter ibland människor som säger att de skulle komma till kyrkan om den var likadan i Sverige som den är i utlandet. Jag kan i och för sig förstå hur de tänker och vad de menar, men jag tycker inte att det är rättvist mot församlingarna hemma i Sverige. Och eftersom jag har erfarenhet av både hemlands- och utlandsförsamlingar så torde jag ju veta vad jag pratar om.

Där jag finns nu, på Teneriffa så består församlingen till allra största delen av daglediga. Folk på semester, pensionärer och människor som är här för rehabilitering. Givetvis finns det människor i arbete också med det är en liten andel. I Sverige så består församlingen av människor som oftast är mitt upp i vardagens livspussel: Jobb, barnens aktiviteter, föreningsliv, sköta villan, åka till fjällen eller vad du livspusslet består av. Ser man det på det sättet så är det förståeligt att det inte är rättvist att jämföra.

Men om man nu ändå skulle fundera, vad är det som gör att människor ändå vill vara delaktiga i kyrkans liv här på Teneriffa? Jag tror det beror på två saker. Å ena sidan ett tydligt centrum och å andra sidan låga trösklar och högt i tak. Med ett tydligt centrum så tänker jag på att det är ingen tvekan om att kyrkan är en kristen församling. Vare sig man kallar sig kristen eller ej så vet man att i kyrkan finns en trygghet som bär, ett sammanhang som är större än vad vi oftast förstår, en fast punkt i livet. Med låga trösklar och högt i tak tänker jag på att det finns få eller inga krav på den som vill vara delaktig i kyrkans gemenskap. Man måste inte tro rätt, eller klä sig rätt. Man passar in och är välkommen precis som den man är. Alla ryms.

Det finns alltför många exempel på när en gemenskap, det behöver inte vara en församling men det skulle kunna vara det, har höga trösklar och lågt i tak. Då man måste göra sig till, anstränga sig för att komma med i gemenskapen och då man måste anpassa sig till det utrymme som finns för att inte slå i taket.

Om vi på allvar menar att alla är välkomna kan man ju inte ha det så, tycker jag i alla fall.