I skolan lärde vi oss att Sverige är en enhetsstat. Det betyder att vi har en centraliserad statsmakt till skillnad från en union eller federation som har delstater som ger makten till federationen. Argumenten för en enhetsstat är att garantera rättvisa och med det också undvika samhällsklyftor. Man kan väl lugnt säga att det har lyckats så där, för man kan ju inte säga att Sverige är utan samhällsklyftor. Klyftor mellan de som är födda i Sverige och de som inte är det, klyftor mellan kvinnor och män, mellan rika och fattiga, mellan unga och gamla, mellan stad och landsbygd och säkert finns det fler också som jag inte kommer att tänka på nu.

Kan man komma fram till vilken samhällsklyfta som är det största? Jag vet inte, det är nog lite svårt att mäta, och kanske inte så viktigt heller. Men om vi däremot plockar ner det på ett individuellt plan så kan man tänka att den största samhällsklyftan är den som man själv drabbas av. För mig är det frågan om stad och landsbygd. Det är förmodligen så att jag inte förstår alla dimensioner av att bo i en stor stad, men jag har i alla fall provat det under ett antal år. Min livserfarenhet handlar till stor del om västerbottnisk glesbygd.

När det snöar i Stockholm och trafiken blir lamslagen så är det lite kul att se nyhetsinslagen med alla problem som uppstår, och ännu roligare när DN på ledarplats kallar alla som inte bor i Stockholm för lantisar som inte förstår hur mycket det snöar i huvudstaden. Då blir klyftan tydlig.

Eller när melodikryssets programledare säger att det finns vinnare från hela landet men den geografiska spridningen bara täcker ungefär 40% av landets yta. Då blir klyftan tydlig.

Allvarligare blir det när SD:s västerbottniske riksdagsman är en 30-årig skåning som aldrig varit i Västerbotten. Då är det inte längre en klyfta utan en avgrund och ett riktigt problem.

Vad kan vi göra åt det då? Säkert finns det många olika lösningar. Alldeles säkert politiska möjligheter, vår centralstyrda riksdag skulle ju faktiskt kunna bestämma en massa saker som skulle överbrygga olika samhällsklyftor. Men på det där individuella planet så handlar det ju om dig och mig, och vad vi väljer att göra. Riksdagsmannen lovade ju faktiskt att han skulle besöka Västerbotten. Vi har möjligheter att faktiskt göra något för att överbrygga klyftorna, särskilt om vi är på ”vinnarsidan”. Vi som är födda i Sverige kan ta emot den som inte är det. Vi som är rika kan dela med oss av våra tillgångar. Det är bara så mycket lättare att se klyftan när man inte är på vinnarsidan, och då är det svårare att göra nåt åt.

I grunden handlar det väl om solidaritet. Vill vi ge varandra möjligheter eller vill vi roffa åt oss själva? Jag vet vad jag vill.

När vi planerar verksamhet eller skriver måldokument så brukar jag tjata på mina medarbetare att aldrig glömma frågan varför. Varför gör vi det vi gör? Vad är syftet med det vi gör? Vi är jätteduktiga på att prata om hur vi gör saker, och att prata om hur ofta eller när vi ska göra dem. Det är bra så, men om vi inte vet varför vi gör saker då har vi missat nåt. Det är en nyckel för att möta framtiden, tror jag.

Härom veckan var jag remitterad till beteendemedicin, enkelt uttryckt ett hälsohem. Jag fick lära mig och motivera mig en hel del, till exempel när det gäller långsamma kolhydrater och vattengympa, nyckelhålsmärkning och stavgång. Men det var inte de viktigaste insikterna, för det handlade om varförfrågor. Varför ska jag att äta hälsosamt och träna? Vad är syftet med kost och träning? Då man ställer de frågorna kommer man in på de djupaste funderingarna om hälsa och livsförutsättningar, de grundläggande värderingarna om vad som är viktigt i ens liv. Till exempel: Om jag en dag får möjlighet att bli morfar så vill jag kunna va en närvarande gubbe som orkar leka på golvet. Det är ju faktiskt ingen självklarhet med ett par hjärtinfarkter i bagaget. Det handlar verkligen om en nyckel för att möta framtiden.

Nu har du fått två exempel på att man borde ställa frågan varför lite oftare. Hur är det med den saken då det kommer till vår tro? Vad får du för svar om du frågar dig varför du tror? Inte vad du tror eller hur du tror utan varför du tror? Vad är syftet med att leva i gemenskap med Jesus? Finns det någon nyckel för framtiden kanske?

Nån dag innan det här skrivs var jag på spelmansstämma. Eller egentligen var det spelmanstämman som kom till kyrkan för att ha kyrkokonsert, och min uppgift var att hälsa välkommen och hålla en andakt. När jag funderade på vad jag skulle säga kom jag på att folkmusiken och den kristna tron har en del gemensamt. Folkmusiken är inte det som är hippast i samhället, det är inte den musik som vi oftast hör på radion, eller i butikernas högtalare. Det är inte speciellt många TV-program som handlar om eller spelar folkmusik. Det finns de som upplever folkmusiken gammeldags eller mossig. I vardagen har inte folkmusiken speciellt stort utrymme i vanliga människors liv, vem av oss som nu kan kallas vanlig. Det finns mer lättsmälta och mer inkomstbringande musikstilar som serveras den breda massan, inte så sällan med kommersiella drivkrafter.

Och ändå: För de av oss som upptäckt folkmusiken och lärt oss uppskatta och leva i folkmusiken vet ju att den är som själva livet: pulserande, kraftig, till livsglädje, till inspiration, tröst, eftertanke och gemenskap. Det är helt omöjligt att tänka sig ett liv utan folkmusik för den som upptäckt den.

Jag har samma erfarenheter av att vara en budbärare för kristen tro. Det är inte alltid så lätt, och inte sällan känns det som om det är motvind vare sig man tittar på ekonomi eller statistik. Men jag vet ju också att för oss som hittat livsglädjen i tron och gemenskapen med Gud så kan man inte tänka sig ett liv utan det.

Nog vore det kul om fler upptäckte den kristna tron.

För nån vecka sen satt vi i anställningsintervjuer eftersom vi har rekryterat en kyrkvaktmästare. I en paus kom jag att prata med en i personalen från hemtjänsten som undrade vad vi gjorde. Jag svarade och hen frågade hur det gick. Jag ville skoja lite och sa att det hade gått lättare om hen hade sökt. Då fick jag svaret: Så långsamt kan jag inte jobba, innan personen hastade vidare till nästa uppdrag.

Utifrån hemtjänstens perspektiv kan jag förstå att personalen måste skynda för att hinna med alla besök som är inplanerade på arbetspasset, där finns inget utrymme att arbeta långsamt. Men ju mer jag tänker på kommentaren utifrån kyrkans perspektiv, desto mer gillar jag den. Tänk till exempel på en kyrkvaktmästare som visar att det finns tid att lämna grästrimmern för att byta några ord med besökaren på kyrkogården, eller prästen som stannar upp i mötet i stället för att springa vidare.

Det borde va vår affärsidé att jobba så långsamt så vi hinner med att mötas, så vi ger utrymme att det viktiga mötet får äga rum.

Jag minns sjukhusprästen i en stad inte så långt härifrån. När han introducerade nya medarbetare tog han dem till en av sjukhusets korridorer och lät dem träna på att gå så långsamt, att den man mötte i korridoren hann få ögonkontakt och hinna tänka efter om man skulle ta kontakt.

”Så långsamt kan jag inte jobba” – Vilket fint betyg!

Några dagar innan jag skrev det här var det Earth overshoot day. Det är den dagen under året då vi som bor på jorden har förbrukat de förnyelsebara resurser som jorden kan ge under ett år. Det var den 28 juli i år. Hade alla på jorden levt som vi gör i Sverige så hade dagen varit redan den 3 april. Om du vill veta mer om Earth overshoot day så kan du googla, då kommer du hitta information om dur det räknas ut och hur vi förbrukar jordens resurser.

Det är ganska vanligt att vi har synpunkter på det ena eller andra. Här i glesbygd så kan man bli anklagad för att vara miljöpartist om man tycker att det verkar vettigt med en elbil. Och om man kommer till en del sammanhang i Umeå så är man oansvarig om man fortsätter att äta kött. Och vare sig det handlar om förbränningsmotorer eller matvanor så är det enklast för många av oss att tänka att vi ska fortsätta leva som vi vant oss att göra.

Problemet är bara att om vi ska ta ansvar så måste vi leva på ett sånt sätt att vi minskar vårt resursutnyttjande. Man kan inte nyttja resurser som man inte har. Titta på ditt eget bankkonto och fundera hur det funkar där. Klarar man inte det så hamnar man i Lyxfällan. På samma sätt funkar det med jordens resurser, förutom att det inte finns nåt TV-program där man ställer allt till rätta.

Det är en större fråga än att bara vara partipolitik, det är inte bara frågan om elbilar eller köttkonsumtion heller. Eller kanske kunde man säga en mindre fråga för det handlar om dig och mig. Det handlar om hur vi gör när vi lever våra liv. Hur kan vi minska resursutnyttjandet?

En del säger att det inte spelar nån roll vad vi gör, så länge inte hela jorden gör det. Men ser man till Earth overshoot day så är Sverige ett av de sämsta länderna, så det spelar ju rätt stor roll vad vi gör.

Jag såg en reklamskylt för en av de större hamburgerkedjorna tidigare i sommar och slogs av budskapet. Jag minns det inte ordagrant men ungefär: Vi förändrar. För livet. Tänk om också du och jag kan leva så. Vi förändrar. För livet. Det är det som måste till.

Det sista jag gjorde innan jag gick på semester var att beställa en regnbågsflagga. Jag hade haft det på to-do-listan ett tag men det hade inte blivit av. Det kändes bra att inte skjuta upp det ett tag till, som det ofta blir med saker på den där listan.

Och med tanke på det fruktansvärda som sen hände i anslutning till Oslo pride så känns det ännu bättre att ha köpt en regnbågsflagga. Även om ursprunget har med HBTQ-frågor att göra så påminner regnbågsflaggan oss om att alla människor har ett okränkbart värde och måste respekteras för den en är. Alla färger måste få synas, alla måste respekteras, alla måste få ta sitt utrymme. Då blir bilden komplett, precis som en regnbåge har alla sina färger.

Så när du ser en sån flagga i Malå eller Sorsele där de flaggor jag köpt kommer att vaja, eller nån annanstans så blir du påmind om att alla människor har sitt värde och därför rätt att vara den de är oavsett vad som än kan skilja oss åt i ursprung, kön eller sexualitet.

Hjälp! Kanske det svåraste ordet att säga, åtminstone när det handlar om oss själva och våra egna liv. Det är betydligt lättare att se när jag skulle kunna hjälpa andra, och särskilt när det handlar om att se vad andra behöver hjälp med, som dom ju inte alltid verkar förstå själva…

Det verkar som vi tror att vi ska klara det mesta själva. Och ändå så tror vi att andra behöver hjälp. Man kan ju fundera över vad vi har för självbild?

Jag har några områden där jag behöver hjälp. Jag ska till exempel få hjälp av sjukvården med att hitta sundare livsvanor. Remissen är skickad och vi får se när det kan komma igång. Det är ett exempel men finns andra områden också.

När jag skriver det här så är vi mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst och då kan man lägga ytterligare ett perspektiv på det här med hjälp. Man kan ju tro, då man läser sin bibel att Jesus lämnade oss i sticket då han togs upp till himlen. Men läser man lite mer så vet man att han sa att han inte skulle lämna oss ensamma, utan sända hjälp till oss, genom anden som utgjöts vid pingsten. Anden är kanske det svåraste att tala om när vi talar om Gud. Skaparen Fadern går ganska bra att förklara och frälsaren Jesus är också tydlig, men med hjälparen Anden är det svårare. Kanske räcker det att veta att Anden finns vid vår sida och att vi inte är övergivna. Anden är vår hjälp i livet som ger trygghet och sammanhang. Det torde va nåt som vi alla behöver mer av. Det är i alla fall min erfarenhet. Det är sån hjälp som jag vill ha.

Just nu är Svenska kyrkan i en konflikt. Alltså en sån konflikt som handlar om arbetsvillkoren för oss som jobbar i kyrkan. Arbetsgivarorganisationen och de fackförbund som de normalt tecknar kollektivavtal med tycker olika om vad som ska hända den dag då någon måste sägas upp från sitt arbete. Hur mycket ska det få kosta arbetsgivaren i antal månadslöner och hjälp till omställning med utbildning och nytt jobb? Hur mycket ska det få kosta för arbetstagaren i oro och ekonomisk otrygghet? Man har försökt med medling men arbetsgivaren kunde inte acceptera medlarnas bud, och nu har ett av facken börjat strejka och några av de andra har varslat om att göra det. Facken vill ha ett avtal som är lika bra som övriga på arbetsmarknaden har, och arbetsgivaren vill ha ett avtal som man har råd med, men som är rättvist mot alla. Vad det innebär i konkreta termer vet nog ingen utanför förhandlingarna för så vitt jag vet har det inte pratats om i offentligheten.

I de allra flesta frågor behöver man inte tycka lika. I många frågor behöver man inte heller komma överens. Men i frågor som gäller ett avtal behöver man göra det. Och det skulle behöva ske snart i den här frågan.

För nu kommer människor i kläm. I dag hörde jag om en som tänkte gå i kyrkan men den var stängd på grund av strejken. När det kommer till vigslar, dop och andra högtider lär vi få höra det. Utan städning och en del andra praktiska arbetsuppgifter får vi snart stänga av såna skäl. Begravningar är undantagna så vi slipper i alla fall det tjorvet. Men alldeles klart är att Svenska kyrkan förlorar i anseende när det är så här. Fast det gör man också med dålig arbetsmiljö och med oansvarig ekonomisk ledning. Så frågan är vad som är värst. Det lär framtiden utvisa. Förhoppningsvis de närmaste dagarna.

Det eländiga kriget i Ukraina fortgår. Rysslands taktiska framgångar har uteblivit och i takt med det har antalet vansinnesdåd ökat. Bombningar av teatrar, skolor, sjukhus till exempel. Antalet civila som drabbas är oerhört och oacceptabelt. Det är det viktigaste: Kriget måste få ett slut.

Ett stort antal människor har flytt Ukraina och sökt sig till andra länder främst i Europa, och det är min fundering idag. Hur kan det komma sig att en del av oss välkomnar flyktingar från Ukraina men inte flyktingar från Syrien? Att såna synpunkter syns här och var i sociala medier kan jag förstå, för där hittar man ju allt möjligt, och ibland behöver ju inte de som skriver saker ta ansvar för vad de skriver. Men nu är ju det här en ståndpunkt som man hör från etablerade politiker, t o m partiledare. Om man kommer till den slutsatsen att man kan ta emot fler flyktingar från Ukraina men inte från Syrien, så skulle jag säga att man har ett problem med sin människosyn. Så funderar jag i alla fall.

Nyhetssändningarna fylls av inslag om det fruktansvärda kriget i Ukraina. Och inslagen berör. Det finns goda skäl att fördöma Ryssland för agerandet. Det är svårt att förstå motiven till krig och den rädsla som verkar driva Putin. Resten av världen verkar tänka likadant, med några undantag så fördömer de flesta Rysslands invasion av sitt grannland.

Det är starkt att se engagemanget för Ukraina på många olika områden. Fotbollsspelare i klubblag och landslag som inte vill spela i Ryssland eller mot Ryssland. Ryska skidåkare som inte välkomnas vid helgens tävlingar i Norge. Sveriges och Finlands bandylandslag som vägrar spela i VM i Ryssland. Musikarrangörer som inte vill engagera eller lyssna till ryssar vid sina arrangemang. Industrier som stoppar sin produktion och handel med Ryssland.

Det finns en kraft i sådana ställningstaganden. När värderingar och ståndpunkter blir viktigare än tävlingsresultat och konstnärlig kvalitet. När människor blir viktigare än pengar.

Utanför krigets just nu aktuella verklighet finns det andra exempel. Det försvann lite i mediebruset då Nils van der Pool gav bort sitt OS-guld till den fängslade författaren Gui Minhai. Han ville ta ställning mot Kinas kränkning av mänskliga rättigheter.

Vi som är kristna bär på en uppsättning värderingar om hur man ska behandla varandra. Kanske läste du två biskopars öppna brev till regeringen angående den planerade gruvbrytningen i Kallak utanför Jokkmokk. Argumentationen gick ut på att det inte finns vare sig ekonomisk, miljömässig, social eller andlig hållbarhet i att anlägga en gruva där.

Jag kan acceptera att det är fritt att tycka vad man vill i såna här frågor. Tycker man att det är OK med Rysslands invasion, Kinas brott mot mänskliga rättigheter eller nya gruvor så får man tycka det. Jag tycker inte det är OK med något av de tre exemplen. Och jag blir glad och förhoppningsfull när människor och organisationer tar ställning för sina värderingar och mot orättvisor. Det ger hopp om framtiden. Och jag hoppas att du och jag också ska ta ställning när det behövs.