2019

Om ryggsäcken

Minns ni sällskapsresan? Alltså den första av Lasse Åbergs klassiska filmer om charterlivet med alla sina typiska figurer och händelser på det fiktiva charterresmålet Nuevo Estocolmo. I början av filmen, i själva vinjetten så konstateras att när svenskarna reser så reser vi inte till något, utan från något. Lättast är väl att tänka på att resa från vintern, mörkret och kylan, men det finns också fler dimensioner på det: När vi reser så reser vi från något.

Det tänker jag på ibland i min vardag på södra Teneriffa. För här är vi många som velat lämna något i Sverige för att leva på ett annat sätt här. Men det luriga är att hur vi än reser och vilka avsikter vi än har så bär vi med oss våra livserfarenheter, på gott och ont. Det är den där ryggsäcken som man alltid bär med sig. Vad har du i din ryggsäck?

Jag tror att de flesta längtar efter ett bättre och enklare liv. Då kan det verka lockande att åka iväg till en ny miljö och nya sammanhang. Men i ryggsäcken kanske det finns en kraschad relation, en erfarenhet att ha blivit av med jobbet, sviterna av ett missbruk eller nån annan sån situation då livet inte blev som man hade tänkt sig. Och det som alltför ofta visar sig är att det som man tänkt resa ifrån ändå följde med i ryggsäcken.

Det kan verka som jag tänker på andra människor när jag skriver så här, och det gör jag, jag ser många exempel. Men jag tänker lika mycket på mig själv. Jag bär med mig mina erfarenheter från livet i min ryggsäck. En del saker som jag är glad och tacksam för och annat som inte blev som jag hade velat. Men de är med mig och poppar upp nu och då. Och även om jag skulle ha velat lämna dem i Sverige eller nån annanstans så går det inte. De finns där och är en del av mig. Jag får helt enkelt leva med mina erfarenheter och istället dra lärdomar av dem. Bli vän med min ryggsäck.

Fånga morgondagen

För snart ett år sen så lämnade jag och Anna jobb, bostad och hemland för att flytta i väg till Teneriffa.
”Det är modigt att lämna det trygga därhemma och flytta iväg för jobb i ett annat land.” Så sa en del till oss då när vi skulle åka. Det finns en hel del grejer att tänka på när man ska flytta till ett annat land, så är det. Men speciellt otryggt är det inte. Det mesta är sig ganska likt på Kanarieöarna som i Sverige. Visst är det lite olika förpackningar i mataffären, och när man tankar bilen så kommer det en kille och gör det åt en. Vädret är den alla största skillnaden. Det är +20 i stället för -20. Ungefär så de allra flesta dagarna. En annan tydlig skillnad är att tempot är lugnare (utom i trafiken) och samhällsbyråkratin långsammare och krångligare. Just det där sista kräver sitt tålamod. Allt som har med myndigheter och företag tar i allmänhet lite extra tid. Mañana brukar man säga. I morgon. Det finns alltid ett i morgon då man kan försöka hinna med det som inte hans med idag. Inte bara i byråkratin utan i livet som sådant.

I Sverige pratar vi ibland om Carpe Diem, fånga dagen, och menar att man ska leva i nuet och ta till vara det som sker i nuet. Carpe diem. Med en bild på facebook eller på en vägg i köket med stora slingriga bokstäver. För att påminna oss om att leva i nuet.

Jag tror jag ska hålla mig till Carpe Mañana istället. Det passar bättre – Jag gillar det.

I livets slutskede. Eller i början.

Under september åkte jag hem till Sverige för min mammas begravning. Det blev en fin stund då vi fick ta avsked och överlämna henne till den Gud på vilken hon levt i tro, och som löftet säger också fick dö i samma tro, och leva vidare i en annan dimension.

Det är alldeles säkert inte bara jag som upplevt stor omsorg och omtanke när en anhörig dör. Det är fantastiskt med alla som vill trösta, kramas och visa sin delaktighet på det ena eller andra sättet.

Det har också inneburit att jag återigen funderat över hur vi använder orden när någon dör. Man säger ibland att mamma har ”gått bort”. Det är ju onekligen så för hon har lämnat oss, med tanke på hennes sjukdom de senaste åren så lämnade hon oss stegvis redan innan hon dog. Men jag säger hellre att hon har ”gått hem”. I ljuset av den kristna tron är det ju det som sker: Hon har kommit hem till Gud.

Jag har ju både svenska och norska släktingar och vänner. När norrmännen ska visa sin delaktighet säger de ”kondolerer” vilket rent språkligt betyder att visa sin delaktighet. Svenskar säger oftare ”beklagar sorgen”. Vad man vill säga oavsett språk är tydligt, och det tar jag till mig med tacksamhet. Men med den kunskap jag har om människor och sorg så skulle jag säga att sorgen är inget att beklaga. Det är förlusten av den vi älskade som ska beklagas. Sorgen däremot, är en viktig process i hantera förlusten. Därför ska sorgen inte beklagas utan välkomnas.

Jerzy Einhorn formulerade några ord, som blev kända för allmänheten efter att Estonia sjönk, precis i dagarna för 25 år sen. De orden ger sorgen sin betydelse: ”Sorgen är det pris vi får betala för att vi älskar och uppskattar människor. Sorgen är därför trots allt något positivt, hur obegripligt svår sorgen ändå kan vara att uthärda – och måste få vara det. Livet är inte en självklarhet, inte en mänsklig rättighet. En svår stund som denna, lär oss att inse att livet inte är en gång för alla givet. Sorgen kan också lära oss att bättre slå vakt om livet. Bättre slå vakt om våra nära och kära, vänner, medmänniskor. Bättre slå vakt om varandra.”

Om människans värde

När jag var i mina hemtrakter i Sverige i somras så skedde något världsunikt. Inte för att jag var där själv, det hade jag gärna varit, men för det som skedde. Jag tänker på repatrieringen av samiska kvarlevor som ägde rum i Lycksele den 9 augusti. Bakgrunden till historien för dig som inte vet vad jag talar om: Vid en arkeologisk utgrävning 1950-51 så grävdes kvarlevorna av minst 25 personer upp ur sina gravar på Gammplatsen i Lycksele. Syftet var att med rasbiologiska förtecken utöva forskning på samer. Kvarlevorna glömdes sedan bort på Statens historiska museum ända till 2013 på processen kring repatrieringen drog igång. Och nu har de kommit hem och gravfriden råder åter.

Det finns flera problematiska frågor kring den här händelsen, och tyvärr är det inte bara i historien, det är problem i nutid också.

Det ena handlar om samernas urfolkstatus. Över hela världen är urfolk marginaliserade och illa behandlade. Svenska staten och svenska kyrkan har inte behandlat samerna på ett bra sätt. Det har skett många övergrepp på olika nivåer. Även om det blivit bättre så finns det fortfarande konflikter till exempel kring rennäringen, skogsbruket och lantbruket. Dessutom är det vanligt med en nedlåtande syn och ett nedlåtande språk när det gäller samerna.

Det andra handlar om rasåtskillnaden. Varför är det så viktigt att söka skillnader mellan människor? Och även om det nu finns skillnader mellan individer och raser, varför är det så viktigt att markera det i alla möjliga sammanhang? Är det inte så att mångfalden berikar?

Till sist handlar det om människovärdet. Som människa och med starkt stöd i min kristna tro anser jag att varje människa har ett lika och okränkbart värde. I den tid vi lever nu så måste det tyvärr påminnas om ofta, inte bara med anledning av den här händelsen.

Därför var den 9 augusti i Lycksele en mycket viktig dag, i urfolkens, mångfaldens och i människovärdets namn. Amen.