2021

Vilken är min viktigaste identitet?

Fredrik funderar om titlar i december 2021


Härförleden fick jag en ny titel: Biträdande valförrättare. Känn på den. Det är inte vem som helst som blir det. Det är nästan så man önskar telefonkatalogen skulle funnits kvar så jag fick stoltsera lite med att vara biträdande valförrättare. Om det nu inte skulle duga med någon av de andra titlarna som jag med rätta kan använda. Kontraktsprost anger en viss tyngd. Och kyrkoherde förstås. Präst är alldeles nog för att särskilja sig från de flesta i samhället om man nu skulle vilja göra det. Men ni som känner mig ser det ironiska i det jag skriver och vet att det där med titlar inte riktigt är min grej.

I somras var jag i en by här i pastoratet och eftersom det var första gången jag var i den byn så tänkte jag presentera mig, och förutom mitt namn sa jag att jag var ny präst. När jag skulle åka därifrån så fick jag frågan om det var jag som var kyrkoherde, och varför jag inte presenterat mig så. För min del är det enkelt: Där i byastugan är det inte titeln som jag vill att man ska fokusera på, det är budskapet i gudstjänsten. Blir min identitet viktigare än budskapet så blir det fel.

Men om man då ändå ska tal om identitet: Vilken är den viktigaste identiteten?

Ganska ofta definierar vi oss genom vilket jobb vi har. T ex när vi ska presentera oss i början av en kurs. Men det är ju oftast andra saker som är mer intressant, t ex vilka intressen vi har.

Men den viktigaste identiteten hänger nog i ihop med vad vi i botten är. Människor. Människa först och kristen sen. Och långt därefter präst, kyrkoherde, kontraktsprost och biträdande valförrättare. Så tänker i alla fall jag.

Glesbygd och stad.

Fredrik funderar om miljön i november 2021


Sen en tid bor och arbetar jag i glesbygd, i Malå i Västerbottens inland. Det är ganska lugnt och tryggt. Man har det mesta man behöver och man lever rätt så avslappnat, nära naturen. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt att bo här utan att köra en hel del bil. Vi har två bruksbilar, och det händer att bränsleräkningen hamnar på 5000 kr för någon månad, och det är inte nån nöjesbilkörning jag pratar om nu. Det är vad man behöver för att kunna bo och arbeta så här, om man ska ta sig till jobbet, hälsa på sin familj på annan ort och leva ett vanligt liv som de allra flesta gör. Ska man bo och leva så finns inget riktigt alternativ till bilen. Jag skulle kunna åka buss till Sorsele där jag jobbar ett par dar i veckan men den bussen går dit på kvällen och hem på morgonen. Jag kan åka till Lycksele och till Skellefteå en eller två turer per dag. Till stugan går ingen buss (tur är väl det för om det gick nån buss dit så hade vi stugan på fel ställe) och till barnen och svärföräldrarna i Umeå kan jag nog ta mig med kollektivtrafik om jag har 5-6 timmar att resa på. Med bil tar det 2,5 timmar med inlandsfart.

Om det inte vore för bilkörningen så skulle jag säga att vi lever rätt så hållbart. Vi har goda möjligheter att bara äta närproducerat med sånt som växt och levt i trädgården och i skogen. I vårt närsamhälle belastar vi inte klimatet speciellt mycket med tanke på vår levnadsstil.

Det är mycket prat om hur vi ska leva och det är nog vår tids stora ödesfråga, för om planeten inte ska kollapsa så krävs stora förändringar, även för oss som redan nu tänker på och tar ansvar för de här frågorna. Som boende i glesbygd så blir de nödvändiga förändringarna påtagliga i mitt vardagsliv, och det kan jag köpa. Ska vi göra nåt åt framtiden för jorden så krävs det ansträngningar av alla.

Men här vaknar glesbygdsivraren i mig. För vem diskuterar vad stora befolkningscentra gör för miljön? Stadens miljöfördel är väl kollektivtrafiken. Men när ser vi miljökonsekvensanalyser av vad det kostar för miljön att människor bor i städer? Hur påverkar byggandet av ringleder miljön? Hur påverkar stora köpcentrum eller bostadsområden miljön? Hur påverkar för många människor på samma plats miljön? Hur påverkas miljön av att stora delar av samhällets service endast erbjuds i städer?

Ju mer jag tänker på det så finns här en spänning med glesbygd och stad. Vem tar de obekväma besluten för staden? Om man för miljöns skulle höjer skatten på fossila bränslen för att det ska köras mindre bil, så vore det väl en rimlig motsvarande åtgärd att förbjuda privat bilkörning i städer? Där det finns kollektivtrafik, en taxi att beställa eller kanske t o m är cykelavstånd är det väl rätt och slätt bara att förbjuda privat bilkörning?

Om vi ska rädda planeten så måste alla bidra. Så är det inte nu.

Kan sanningar förändras?

Fredrik funderar om förändringsbenägenhet i oktober 2021


Tiderna förändras, andra ska ta vid. Sanningar föråldras, dom formas av sin egen tid.

Den som kan sin svenska pophistoria känner igen fraserna ovan som Adolphson & Falks ”I fördatorisk tid” från 1984.

Och varför vill jag påminna om (eller kanske upplysa för de allra flesta av er) den gamla låten? Jo för jag tror att finns nåt att lära sig, eller åtminstone försöka komma ihåg ibland.

Det finns ganska många som vet hur saker ska va. I kyrkan, i politiken, på våra arbetsplatser. Dom jag tänker på är de som ofta använder uttryck som ”så här brukar vi göra”. Och innan jag skriver mer ska jag va den första att säga att ibland är det jag som säger så.

Med tanke på hur snabbt tillvaron förändras så är det rimligt att fundera över om de sanningar vi levt med blir föråldrade, och om det är så blir det väl också rimligt att vi förändrar hur vi tänker eller gör efter som våra vanor formats av sanningar som inte längre gäller.

Givetvis behöver vi inte slänga undan våra erfarenheter från tidigare. Det är alltför ofta som vi automatiskt gör gällande att allt gammalt ska kastas ut. Så är det inte, det finns goda skäl att fundera över vad erfarenheterna kan lära oss, och vad som fungerar fortfarande.

När tiderna förändras och nya tider kommer då kanske det vi höll för sant inte längre är det, och att den nya tiden måste få forma sina egna sanningar.

Det är en utmaning för oss själva och våra vanor, för kyrkan och våra traditioner, för tron och för vår gudsbild. Vad är bestående och vad är våra bilder formade i sin tid?

Gör din röst hörd!

Fredrik funderar om kyrkovalet i september 2021


Det finns mycket att säga om kyrkovalet. Är det försvarbart då det är så få som röstar? Borde nomineringsgrupperna få ha sin grund i de politiska partierna? Borde man ha en ordning med kyrkostämma och personval i stället? Såna här saker skulle man kunna skriva mycket om. Och för en del av oss finns ytterligare en fråga: Varför lägger man kyrkovalet mitt i älgjakten?

Men inget av ovanstående ska jag ägna min tid och mina ord åt, även om det är intressanta frågor i olika grad. I stället får vi konstatera att det är den ordning vår Svenska kyrkan har vad vi än tycker om det.

Det viktigaste är nämligen varje människas eget ansvar, och så här i kyrkovalstider tänker jag specifikt på att du som har fyllt 16 år och är med i Svenska kyrkan har ett ansvar. Jag tror att du mött Svenska kyrkan i några olika sammanhang. Kanske har du varit med i vår barn- och ungdomsverksamhet eller konfirmerat dig. Säkert har du också varit i kyrkan vid något dop, vigsel eller begravning, eller då du besökt någon kyrkogård. Kanske är du körsångare eller har varit aktiv i kyrkan på nåt annat sätt. Kyrkan finns också med när det skett en olycka eller då någon mår dåligt, men det pratar vi inte om så det märks inte lika mycket. Det är rätt så mycket som Svenska kyrkan i Malå och Sorsele gör och betyder för människorna som bor här. Och jag vet att det är likadant i hela vårt land.

Den 19 september är det kyrkoval. Det sker vart fjärde år och är det tillfälle då alla som är med i kyrkan har möjlighet att vara med och bestämma hur kyrkan ska styras. Vilka ska sitta med och besluta? Vilka prioriteringar ska göras? Vad är det viktigaste som kyrkan ska syssla med?

Du som har rätt att rösta har också fått ett röstkort hem i brevlådan. Jag vill att du använder din röst för att säga vad du tänker om församlingens arbete. Det är viktigt för oss att så många som möjligt gör sin röst hörd, för då blir det lättare för oss att vara en kyrka som är viktig för dig som bor i Malå eller Sorsele församling.

På röstkortet står allt du behöver veta om var och när du kan rösta. Om du vill veta mer om förtidsröstning, eller vilka du kan rösta på hittar du information på www.svenskakyrkan.se/kyrkoval. Du kan också få information på pastorsexpeditionen från den 6 september.

Välkommen att göra din röst hörd!

Vad borde vi skriva om?

Fredrik funderar om sociala medier i juni 2021.


För några veckor sen hade jag skäl att fundera över hur sociala medier fungerar. Inte tekniskt, det har jag rätt bra koll på, utan just socialt. Bakgrunden var den att jag inte tänkte mig för när jag gjorde ett inlägg på facebook och använde ett ord som fick många att reagera negativt. Det skulle man kunna fundera mycket över, alltså när vi kommunicerar oreflekterat och inte förstår alla möjliga tolkningar av det som kommuniceras. Det ska jag inte göra den här gången.

Men det här inlägget var ett bra exempel på när det bränner till på sociala medier, när inläggen och kommentarerna inbjuder till oliktänkande eller till och med konflikt kring nåt brännande ämne. Då visar det sig att antalet reaktioner, alltså gillanden och kommentarer blir ganska få. När man har tillfälle att diskutera viktiga frågor som jämställdhet och kvinnosyn som det handlade om den här gången så är det relativt få som tar chansen, även om de som gör det gör det högljutt och med eftertryck.

Men andra gånger då inläggen på sociala medier är mer lättsmälta då ramlar det in gillanden och kommentarer med smileys och hjärtan. Prova lägga ut en bild på en kattunge eller middan då du ansträngt dig lite extra med upplägget på tallriken så får du se.

Om jag har rätt i min fundering så är det alltså så att våra sociala medier riskerar att fyllas med innehåll som det är riskfritt att publicera och reagera på samtidigt som de viktiga frågorna inte får det utrymme som de borde ha. Det måste ju rimligtvis vara viktigare att prata om jämställdhet än att se bilder på fina solnedgångar.

Är det så vi vill ha det?

Vilken grund har du i ditt liv?

Fredrik funderar om hockey och gudstjänster i maj 2021


När det här skrivs, nån dag innan texten publiceras den 1 maj, så har hockeysäsongen precis tagit slut. I alla fall för oss som håller på Skellefteå AIK. Det har varit en märklig hockeysäsong. Matcher helt utan publik, eller med väldigt liten publik, och uppskjutna matcher beroende på hur coronasmittan drabbat de olika lagen.

Jag har tidigare skrivit om hur hockeymatcher och gudstjänster är rätt så lika varandra. Man sjunger tillsammans, man står upp och sitter ner, man har ett gemensamt fokus på det man hoppas på för att ta några exempel.

Även nu under pandemin så finns det vissa likheter. Vi ställer inte in, vi ställer om har det hetat i kyrkornas sätt att möta pandemin. Det har firats gudstjänster, med få personer närvarande, eller i de flesta fall bara med de tjänstgörande närvarande. De har spelats in och visats på skärm precis som hockeymatcherna för tomma läktare. En del gudstjänster har skjutits upp till senare, tydligast när det kommer till vigslar och dop.

Restriktionerna har hindrat att det skulle få va som vanligt. Men det har inte hindrat att gudstjänst har firats, och jag tänker att det är en ganska fin bild av både Gud och församlingarnas gudstjänster. Även om livsvillkoren bjuder på hinder så finns Gud och gudstjänsterna kvar. Det är skönt tycker jag, för när det mesta runt om kring snurrar på, då är det en trygghet att Gud finns kvar som en stabil grund som inte viker.

Kommer det att ljusna nu?

Fredrik funderar om påsken i april 2021


Kristus är uppstånden! Det ropas ut när det är påsk.  Vi firar att Jesus som korsfästes och dog ändå uppstod på tredje dagen.

Det kan va svårt att tro på. Men vi lämnar den frågan, alltså om man tro på att en död får liv igen, och funderar istället på vad berättelsen vill säga. För även om det är viktigt att det verkligen hänt så är det väl ännu viktigare vad det betyder för oss.

Det betyder befrielse. Vi befrias från skuld över sånt som gått snett, där vi varit delaktiga i att göra ont i stället för gott. Därför säger vi också att påskens händelser innebär att det goda vinner över det onda. Livet vann dess namn är Jesus som vi sjunger i en av påskpsalmerna.

En mer vardaglig bild är att ljuset vinner över mörkret. Det passar också med tanke på att påsken alltid kommer på våren, då dagarna blir längre och man anar att värmen kommer åter. Men i djupare mening så innebär det att det mörka som gör att vi inte ser klart, som skaver i våra liv och som ibland skrämmer oss har övervunnits av ljuset, av värmen och livet.

Så med det sagt om vad påskens berättelser betyder så undrar man ändå lite försiktigt om det kommer det att ljusna nu då? Alltså i vår värld, i vår vardag. Kommer pandemin ge med sig? Kommer ensamhet och utanförskap att minska? Kommer tendenserna på bristande medmänsklighet i politik och samhälle att minska?

Det får vi verkligen hoppas, men i det långa loppet så får vi lita på att genom påskens händelser, genom Jesus uppståndelse är vi inte ensamma och övergivna, och att det ljus som Jesus ger kommer att tvinga bort mörkret.

Glad påsk!

Ska man äta semlan eller avstå?

Fredrik funderar om semlor i mars 2021


Jag antar att du ätit någon semla i år. Jag har gjort det. Före fettisdag, på fettisdag och efter fettisdag. Det brukar ibland diskuteras när man får eller i alla fall borde äta semlor. Egentligen så har jag inga synpunkter på hur du gör, men ska man vara traditionell så finns det skäl angående semmelätandet som hänger ihop med påsken. Säkert kommer du ihåg julsången då man sjunger att julen varar intill påska, men det var inte sant, för däremellan kommer fastan. Fastan är en tid innan påsken och den är alltid 40 dagar. Den sista dagen innan fastan börjar är fettisdag, och precis som påsken kan variera under en månad så gör fettisdagen också det. Traditionellt så är fasta att inte äta under 40 dagar. Men innan fastan börjar så är det tre dagar som kallas fastlagen, och då ska man äta och festa ordentligt. I vår protestantiska tradition så är vi rätt så måttliga i vårt festande i fastlagen, men om vi hade varit katoliker, som t ex spanjorerna, så hade vi nog festat ordentligt. Det är det som är karnevalen som jag varit med om då jag bodde på Teneriffa. Det spanska ordet för kött är carne, och språkligt betyder carneval ungefär ”ta bort kött”, alltså en fest med frosseri före fastan.

Men då kan man förstås fundera vad man ska ha fastan till. För oss som gärna äter en semla även sen fastan har börjat så blir det ju liksom ingenting av det där med att avstå från mat.

Nu för tiden är inte ovanligt att man avstår något annat än mat under fastan. Jag vet folk som avstår från facebook, från alkohol eller cigaretter, eller från socker. Det kan du gärna göra om du vill markera fastan i ditt liv. Det som jag annars kan rekommendera är att avstå från ditt överflöd. Det finns flera olika organisationer som behöver våra pengar för att kunna hjälpa andra som har större behov än vi. Närmast mitt hjärta ligger ACT Svenska kyrkan som har en fasteinsamling med temat ”Under samma himmel”. Kolla in den och fundera över om det inte är ditt sätt att fasta. Det funkar för mig i alla fall.

Vem hade rätt?

Fredrik funderar om strategier i februari 2020


Om man lyssnar till nyhetssändningar, politiska debatter eller nångång tittar över flödet i sina sociala medier så får man lätt bilden att det är katastrofalt i Sverige. Det påstås att regeringen med berått mod låtit smittan spridas på äldreboenden, folkhälsomyndigheten verkar endast ha samlat ett gäng inkompetenta hobbyepidemologer för att ta några tillspetsade exempel. Ännu tydligare blir det då man jämför olika länder, både hur man har försökt hantera pandemin men också hur det rapporteras om Sverige. Det är rätt och slätt en katastrof. 

Om man nu ängar sig åt att faktiskt jämföra statistik så är det en annan bild som träder fram. Jag har har återkommande följt Worldometer (www.worldometers.info för dig som är lika nördig som jag) och det är källan till min bild av det hela. Man måste också komma ihåg att statistik aldrig är mer rättvisande än noggrannheten i det material man rapporterar in. Det har ju visat sig att det finns en rätt så stor skillnad i olika länders sätt att rapportera dödsfall t ex, och då försvåras förstås jämförelser. 

För mig ligger det nära till hands att jämföra Spanien och Sverige, eftersom det är de två land jag bott i och intresserat mig för under pandemin. Spanien införde snabbt juridiska restriktioner och total lockdown. Sverige kallade det rekommendationer med eget ansvar och lät samhället hållas rätt så öppet. Efterhand har restriktionerna i Spanien lättat och rekommendationerna i Sverige hårdnat, och sista tiden har vardagslivet varit ganska likartat i de båda länderna. Andra faktorer att ta hänsyn till är att Spanien har knappt fem gånger så stor befolkning och ett starkt regionalt självbestämmande medan Sverige är en enhetsstat. Spanjorerna är generellt sett mer fria i förhållande till regelverk jämfört med svenskar. 

Hur ser då de faktiska siffrorna ut? Spanien har fler fall och fler döda per 1 miljon invånare än vad Sverige har. Spanien har, åtminstone på turistorterna väldigt många konkurser, även om det bygger mer på iakttagelser än på statistik. I Sverige har man sett att den ”förväntade konkurslavinen” uteblev. 

Nog vore det klädsamt om lite mer fakta fanns med i debatten. Politiker verkar använda pandemin till partipolitisk argumentation, och hobbytyckare tar tillfället att veva med släggan. Än är pandemin inte avklarad och det kan säkert komma fram mer fakta innan man med säkerhet kan säga vad och hur man borde ha gjort.

Till dess bör vi nog fortsätta att tvätta händerna och hålla avstånd. Och kanske ägna lite eftertanke om den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni också göra för dem. Det är nog den bästa strategin.

Hur kommer det att bli?

Fredrik funderar om förändringar i januari 2021


Jag är mitt emellan två jobb, åtminstone just när det här publiceras. Jag har slutat på mitt gamla jobb i kyrkan på Teneriffa, och även om jag formellt började den 1 januari så har jag ännu inte varit första arbetsdagen på mitt nya jobb i Malå-Sorsele pastorat.

Det kan förstås finnas olika skäl till att man byter jobb, men oavsett skälen så gäller det väl alltid i förändringar att man vet vad man har men inte vad man får. Man har sin trygghet i det man känner till även om det inte är endast positivt, ibland kanske också långtråkigt.

I det nya finns osäkerhet men också förhoppningar. Jag har en förmåga att vara odelat positiv – typ allt kommer att bli bra. Så är det ju sällan helt och hållet men det är en rätt skön inställning. Det blir ju oftast bättre om man har den inställningen.

I det nya och osäkra finns ju också en utmaning och en motivation. Jag får anstränga mig för att se, förstå och lära känna de nya sammanhang som jag kommer till.

Livets växlingar är ibland som årstidsväxlingarna. Precis som årstiderna kommer igen varje år så hamnar man ofta i situationer som man känner igen, även om man är i ett annat sammanhang. Då får man ta med sin erfarenhet från tidigare och försöka dra nytta av tidigare erfarenheter i nya sammanhang.

På ett annat sätt är årstiderna en bra bild av livet, nämligen att det förändras hela tiden. Att tänka sig livet utan förändring och utveckling vore nog det allra tråkigaste. Vi får nog helt enkelt acceptera att förändringar alltid sker, vare sig vi driver dem eller följer med dem. Och i förändringarna finns alltid ett mått av osäkerhet: Hur ska det bli? Jag tror nog att det blir bra.