Jag är inte mycket för helgondyrkan, men det finns två helgon som jag gärna firar. Den första i Niklas. Han har en plats djupt i mitt hjärta. Inte ens den mycket strängt genomförda reformationen i Nederländerna enligt Calvins modell, med inuti vitkalkade kyrkor, har kunnat röja undan St. Nicolaas ur nederländernas hjärta. Och ni kan lita på att man har försökt få bort honom under århundradena, ett helgon, en biskop hör inte hemma i Calvinismens högborg. Men det har inte lyckats, som tur är. Att han har haft en sådan central ställning i den nederländska kulturen, hänger så klart ihop med att han är de resandes, och köpmännens skyddshelgon, Amsterdams skyddshelgon. Många kyrkor i hela landet är vigda åt honom. Han kommer varje år i slutet på november i en direktsändning på TV i land i någon hamn. Legenderna kring honom är många, och historierna är lite hopblandade med urgermanska seder och bruk, från lång tid innan kristendomens intåg i de låga länderna vid Nordsjön. Han kommer med båt från Spanien, fast han var biskop i Myra i Mindre Asien, han rider på en vit häst, och har med sig friare i stora pepparkaksgestaltar till ogifta kvinnor, han strör godis till barnen, och guld och silverpengar (fyllda med choklad). Och så får barnen sätta skorna vid spisen eller kaminen, med lite hö i till hästen, och sjunga sina Sankt Niklassånger, och få någon lite klapp i skon, eller något godis, dagarna innan Niklasafton. 
Till min reformärta grundskola kom han, i en fin bil, med biskopsstav och allt, och med sin moriska tjänare Svarte Piet, som det på senare år har varit mycket diskussioner kring. Men visst är Black Beautiful! Och så samlades hela släkten hos farmor och farfar på Niklasafton den 5:e december, och då delades alla klappar ut. Det var riktigt roligt med alla kusiner, där vissa var aktiva katoliker, andra var helt oreligiösa eller reformärta. Vi samlades kring vårt helgon. Godhet, snällhet,
givmildhet som firades. Någon gång kom självaste St.Nicolaas hem till oss, när hela släkten var samlat hos oss. Lite otäck var det då. Om man varit snäll… det är bäst att svara ja på den frågan. På det viset hölls jul fri från kommers, och jag är tacksam för att det var så under min barndom. Det sitter kvar, jul och kommers har fortfarande inget med varandra att göra i min tankevärld. Visst köper jag julklappar, men de har för mig inte direkt med jul att göra. Och St. Niklas firas med speculaas (sorts pepparkaka) och varm choklad, stora bokstäver i renaste choklad hemma hos oss på Niklasafton.
Lucia träffade jag för första gången i byn jag bodde i, i norra Israel. Helt oväntat kom fyra (svenska) tjejer en mörk decembermorgon genom byn, sjungande på sitt eget, obegripliga språk, i vita dräkter med röda band om midjan, och naturligtvis Lucia med ljus i håret, de andra med ljus i handen. Barnen i familjerna som bodde där, som upplevde det för första gången, frågade försiktigt sina föräldrar om de hade kommit till himlen… Lucia den gången är nu präst i Stockholms stift, en tärna bor i Nederländerna och firar säkert St. Niklas och Lucia i december, en tärna bor i London, och en bor i Mariestad och firar varje år St. Niklas med mig, ni gissar vem… Det bästa med Lucia, tycker jag, är att hon ger av nåd, ger ljus och värme till dem som fryser i mörkret, utan att fråga om man har varit snäll eller god. Och man frågar inte heller om man tror på henne. Man behöver inte tro på henne, hon finns ändå, alldeles uppenbart. 
Det är ingen som spelar Lucia, det är någon som är Lucia. Visst är det skillnad? Kan man annat än älska Lucia?
De här två helgon tillhör väldigt mycket mitt adventsfirande.
Det kunde vara roligt att höra vad som är viktigt för dig i Advent? Skriv gärna!