Nästan inget kan göra mig så sur som människor som klagar över bristande valfrihet för föräldrar, när de ska välja hur de ska ta hand om sina barn. Vem man än pratar med i andra länder, som har erfarenhet av att ha barn, tittar med stora ögon och lyssnar med öppna öron när man berättar vilka möjligheter vi har när vi får barn i Sverige. Inte bara barnbidrag, utan en väl utbyggd barnomsorg där man har en pedagogisk verksamhet och god och nyttig mat, till en mycket rimlig kostnad för föräldrarna, en förskoleverksamhet med läroplan och allt, och grund- och gymnasieskolor där barn får lagad mat, så att de kan ta till sig undervisningen bättre. Universitet och högskolor öppna för alla. Och ändå räcker det inte för somliga. Man vill dessutom få betalt för att hemma ta hand om sina barn. Hur är man funtad då, undrar jag…?
Föräldraupproret kom med sin namninsamling upp på min Fb-sida. Och jag rös!
Ingen människa blir tvungen att lämna sina barn till att bli uppfostrade på dagis. Det är skitsnack. Jag känner att jag verkligen har tagit ansvar för mina barn, just för att de har varit på dagis. Dit ska man själv lämna dem i trygghet, där ska de hämtas, med avstämning om hur dagen har varit. Sedan går man hem, lager mat, äter, läser bok och tittar på barnprogrammet tillsammans, och sedan är det läggdags. Vill man inte lämna riktigt små barn på dagis alls, får man väl stanna hemma med dem, det går alldeles utmärkt. Ingen förbjuder det. Vi har föräldraförsäkringen som gör att, om man snålar lite med dagarna, kan stanna hemma i 480 dagar med ersättning, det är nästa 2 år. Sedan finns det förskolan, och barn lär sig där det de i dagens samhälle inte skulle lära sig annars: vara tillsammans med andra. De som så längtande tittar tillbaka till forna tider då mor stod vid spisen, glömmer (minst) två saker: mor stod vi spisen, och vid tvätten, och hade inte alls tid med barnen, och i alla fall på landet levde människor i storhushåll, där det fanns andra barn och andra vuxna, som på vår tids dagis. Dagens barn får inte denna sociala skolningen in i livet, i fall de bara är hemma med en förälder. Det blir helt enkelt tråkigt, både får föräldern och för barnet. Resultatet blir att man söker sig ut, tar bebisar till bion, för att man själv behöver det, går med dem till öppna förskolan och annan barnverksamhet, för att barnen behöver det. Medan dagis och förskolan erbjuder allt ett barn behöver på dagen. Varför vara hemma på heltid? Hemma är man ändå den mesta av tiden. Har man arbete och yngre barn kan man gå ner till att arbeta 80% av tiden, det innebär, i fall man är två vuxna, att barnet bara behöver vara på förskolan 5 dagar i veckan, men inte alls så långa dagar. Eller om man så vill 3 av 5 arbetsdagar.
Vill man verkligen förbättra livet för barn och föräldrar i Sverige ännu mera, då är det självklara steget att bygga ut föräldraförsäkringen ett snäpp till. Och dela den lika mellan föräldrarna. För att barn behöver en pappa och en mamma, och behöver tid med var och en av dem. Veta att man kan prata om allt med både pappa och mamma. Om semester säger ingen att ’familjen vet bäst hur man fördelar sin lediga tid själv, det behöver inte arbetsgivare lägga sig i, eller, fy skam, Staten’, utan var och en har själv rätt att ta ut sin egen semester, enligt de avtal man har. På samma sätt borde varje förälder ha sin egen föräldraledighet, för att verkligen knyta an till sitt barn, som det så vackert heter. Då har man också lättare att ställa krav på arbetsgivaren, om nu någon arbetsgivare skulle vara så dum att tro att ansvarstagande föräldrar är sämre arbetstagare.
Ett annat sätt att förbättra för barnfamiljer är att indexanpassa barnbidraget. Det har inte höjts på flera år, men då skulle en del av ’reformutrymmet’ försvinna, och då får de som redan tjänar mycket inte så mycket skattesänkningar, och det vore ju tråkigt! Inte.
Tanken att en dagisplats kostar så och så mycket, alltså har jag rätt till de pengarna när jag är hemma med mitt barn, eller om grannen passar det, grundar sig så klart på det superindividualistiska sättet att tänka som är så modernt idag. Man tänker inte samhälle, man tänker inte ens grupp, man tänker individ. Mina rättigheter, inte vad vi tillsammans, samhället, behöver. Skolpeng är också ett resultat av detta tankesätt. Jag tycker det är ungefär lika korkat att tänka så, som om man skulle säga: min granne opererades i år och det kostades 300.000 för samhället, om jag inte går till doktorn med mitt, så kan jag få ut beloppet i pengar. Eller: i vår familj har vi inga barn, alltså ska vi få ut det andra får genom barnens skolgång. Hela idén med samhället är att vi håller ihop, att vi investerar i pengar och arbete och energi i det gemensamma, och att man får ut efter behov. Inte efter vad andra får eller inte får, då har det slagit slint.
Och jag blir särskilt arg när kristna säger sig värna om familjen, men egentligen bara struntar i samhället. Man måste kunna lita på att samhället till stor del kan bestämma vad som är bäst för barnen, t.ex. att en skolplikt finns – för att skydda barnen från föräldrar som menar att barn behövs på annat sätt, som det var för i tiden i Sverige och fortfarande är i många länder. Men för att börja skola, behöver man ha skolats in genom förskola. Det är bra att samhället säger så. Det är i överensstämmelse med kristen tradition: att värna om de som inte själva har någon talan: barnen. Det finns få länder om något, där man får så mycket stöd och hjälp när man har barn. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Självklart. Även i Sverige.