Klockan är strax efter tio på förmiddagen när vi kommer fram till Happyland, som ligger en bit utanför centrala Manilla. Jag är där med socialarbetaren Mellanny från Bahay Tuluyan. Det är nästan 40 grader varmt. I en av de smala gränderna, mellan skjul som var tänkta att vara tillfälliga, springer vi på James.
Bostäderna är huvudsakligen byggda av masonitplattor och rostig, korrugerad plåt. Jag får böja mig för att komma in genom den lilla öppningen till rummet som James delar med sin farmor, en faster och några kusiner. Det är mörkt därinne, eftersom det inte finns några fönster, men det är i alla fall aningen svalare än utanför. På masonitväggen hänger teckningar där någon målat regnbågar och skrivit hälsningar till en pappa.
”I love you.” ”Miss you.”
Vi slår oss ned på golvet som är täckt av en gammal poster i något plastmaterial. En stor kackerlacka skyndar iväg över golvet.
Tillsammans med Mellanny, berättar James om sitt liv. Hans mamma försvann när han bara var några månader gammal. Eftersom hans pappa satt i fängelse fick han bo hos farmor och farfar istället. Men eftersom han inte hade något minne av föräldrarna så trodde han under många år att farmor och farfar var hans föräldrar. Det var inte förrän han i sjuårsåldern kom i kontakt med sin mamma som han förstod att han hade andra föräldrar. I samband med det släpptes också hans pappa från fängelset och kom tillbaka till Happyland.
För några månader sedan förlorade han dock pappa igen. För gott. Det var mitt i natten när polisen kom och knackade på dörren. James låg och sov, men de ryckte upp honom ur sängen och sa åt honom och de andra att gå in till grannarna mittemot. Sedan hörde han pistolskott. Pappan hade fallit offer för president Dutertes ökända War on Drugs och låg död på golvet när familjen återvände.
Det är mest Mellanny som berättar vad som har hänt. Hon har följt James och pratat med honom många gånger. Varje vecka kommer hon till Happyland för att samtala med utsatta barn, stötta dem och göra utredningar. James blick är tom. Han säger nästan ingenting till att börja med. Det är inte förrän jag ber honom att berätta om vad han gillar att göra och vad han längtar efter att få arbeta med i framtiden som han börjar prata.
”Jag gillar att spela biljard”, säger han. ”Och basket.” ”När jag blir stor vill jag bli polis. En bra polis. En sån som fångar riktiga bovar”, konstaterar James.
Mellan raderna förstår jag att det finns bra och dåliga poliser.
Text och foto: Magdalena Vogt, Skribent och medföljande
Filippinerna är känt för sin polisbrutalitet, i synnerhet mot de fattiga och marginaliserade. I Happyland skjuter polisen ihjäl människor varje vecka, berättar Mellanny. Sedan presidenten lanserade sitt ’War on Drugs’ har avrättningarna eskalerat. Det behövs inga bevis, ingen rättegång. De fattiga i Happyland har ändå ingen chans att processa eller hålla myndigheterna till svars.
En viktig del i Bahay Tuluyans arbete är att undervisa barn och unga om deras rättigheter och hur de själva kan agera för att skapa förändring. För ett par månader sedan anordnade de en kongress där de samlade barn och unga från hela Manila för att formulera rekommendationer till myndigheterna kring hur situationen för barn på gatorna och i Manillas slum behöver förbättras. Där var även James med och bidrog med sina erfarenheter, berättar Mellanny. Dessa rekommendationer levererades sedan till makthavarna av barnen själva.
Läs även artikeln: Tidigare gatubarn kämpar för barns rättigheter