”Jag lever för mina barn”

Jag träffar henne i Ivano-Frankivsk, en medelstor stad i västra Ukraina. Vi kan kalla henne för Tanya. Tanya vill inte gå ut med sin riktiga identitet, men hon vill att vi delar hennes berättelse. Världen måste få veta.

Tanya bor på ett boende för barn och kvinnor som överlevt könsbaserat våld. Boendet är en vanlig villa med stor trädgård där en studsmatta och rader av barnvagnar samsas med barncyklar i olika storlekar. Här lever ett tiotal kvinnor med olika erfarenheter, men där alla upplevt någon form av våld och övergrepp.  

När vi först möts sitter Tanya i en soffa i ett stort vardagsrum tillsammans med några av de andra kvinnorna och deras barn. Rummet är fullt av leksaker och det hörs barnskratt och ett lågmält sorl av röster. I Tanyas famn ligger en liten bebis och sover tryggt. På golvet sitter några lite äldre barn och tittar nyfiket på oss. Två av dem är Tanyas tvillingsöner, 8 år gamla.

Hon iakttar mig försiktigt. Jag vet att hon har något att berätta. Något som hände henne i hemstaden i östra Ukraina innan hon lyckades fly den ryska ockupationen.

Det var så hon kom till

Vi går lite avsides och sätter oss på Tanyas säng i rummet hon delar med två andra kvinnor. I mitten av rummet står två spjälsängar, omgivna av två enkelsängar och våningssängar. På överkasten ligger färgglada kuddar och gosedjur och i fönstren hänger lila spetsgardiner.

Tanya är i 25-årsåldern och har mörkbrunt hår och blåa ögon. Hon har späda, uppdragna axlar och pratar med låg, nästan viskande röst. Hennes ord gör att jag helt kommer av mig.

–  Jag blev våldtagen, säger Tanya och tittar ner på barnet i famnen.

Tystnad. Bestörtning. En tår rinner ner för Tanyas kind. Hon berättar att det var så hon kom till, den lilla.

Tanya sitter tyst en lång stund med blicken fäst på flickan, som i motsats till sin mamma, har rödlätt hår och är ljus i hyn.

–  Jag kom hit dagen innan Ann föddes. Till slut fick vi hjälp av ukrainska soldater att fly från huset och ta oss i säkerhet, säger Tanya.

Ann. Det är så hon heter, den lilla flickan som lugnt sover vidare i mammas famn. Omedveten om hur hon blev till och om den värld som stundvis är omöjlig att förstå.

Svårt att acceptera

Tanya berättar att hon haft svårt med anknytningen till Ann. Svårt att acceptera henne och känna den naturliga modersinstinkten en mamma ska känna för sitt barn. Det var inte självklart för Tanya att hon skulle klara av att behålla sin dotter.

–  I början var det svårt för mig att ta mig till henne. Jag tänkte bara på det som hände, hur hon blev till, säger Tanya med smärta i rösten.

Tanya tittar upp och möter min blick. Jag försöker febrilt att hitta orden men hittar dem inte. Vi sitter en stund i tystnad men blir avbrutna av barngråt. Jag har inte märkt det tidigare, men i en av spjälsängarna har en liten pojke sovit middag. Hans mamma, som suttit i rummet intill, kommer in på ett ögonblick. Hon lyfter upp honom, pussar honom på kinden och tar lika snabbt med honom ut.

Jag samlar mig och frågar försiktigt hur länge de levde under rysk ockupation. Tanya berättar att de levde så i lite mer än åtta månader. Jag räknar tyst för mig själv och inser att våldtäkten måste ha ägt rum alldeles i början. Jag gråter inombords, det är smärtsamt.

–  Det var en hemsk tid. Jag levde ensam med mina söner och vågade knappt gå utanför dörren. I början var det intensiva bombningar och vi fick klara oss på det lilla vi hade. Som tur var hade jag och mina grannar bunkrat mat och vatten, det var tack vare det vi överlevde, berättar Tanya.

Ville inte att sönerna skulle få veta

Tanya berättar att fruktansvärda scener utspelades utanför deras fönster. Människor misshandlades och dödades när de gick ut för att försöka skaffa mat och vatten. Som tur var hade Tanya sina grannar, de kunde hjälpa varandra. En dag bestämde sig Tanya för att försöka ta sig till några grannar som bodde lite längre bort. De var gamla och svaga och hon ville försäkra sig om att de var okej, att de levde.

–  Jag var tvungen att gå över en liten äng och det var då de kom. De ryska soldaterna. De var högljudda och påverkade och jag försökte springa därifrån. Men de hann i kapp mig…

Efter våldtäkten och misshandeln tog sig Tanya hem. Hon ville inte att hennes söner skulle få veta vad som hänt, så hon skyndade sig att duscha och försökte samla ihop sig så gott det gick. Därefter väntade ångestfyllda och skräckfyllda månader. Tanya visste inte vad hon skulle ta sig till och stundvis tvivlade hon på om hon skulle klara det. Men hon hade inget annat val än att fortsätta. För barnens skull.

Mardrömmen över

En dag kom räddningen och ukrainsk militär kunde evakuera Tanya och hennes söner. Tanya, som var höggravid, fick hjälp att ta sig till boendet i Ivano-Frankivsk bara dagar innan Ann föddes. Mardrömmen var över, men för Tanya återstod att föda ett barn hon först inte ville ha.

I dag får Tanya hjälp att bearbeta sina svåra upplevelser och trots att mycket tid återstår innan hon kan börja läka, känner hon sig trygg på boendet.

Den första tiden efter det att Ann kom till världen var svår med många blandade känslor. Men stödet hon fick från personalen var ovärderlig.

– Det är tack vare dem jag fattade mitt livs viktigaste beslut, att behålla mitt barn. De fick mig att tro på mig själv och min förmåga att älska Ann. De fick mig att inse att jag kan vara en bra mamma till henne trots allt, säger Tanya.

En strimma hopp

Tanya tar dagen som den kommer, en dag i taget. Hon är i dag en trebarnsmamma som lever för sina barn. Alla tre. Sönerna har, precis som Tanya, upplevt väldigt traumatiska händelser och kommer behöva mycket tid, och stöd, för att bearbeta allt. Stöd de får här på boendet. Pojkarna har börjat med kampsport, något de drömt om länge och som ger dem ny energi och livslust.

–  De har anpassat sig bra till vårt nya liv och jag är så tacksam för att de hittat glädjen i sporten. Och så har de fått börja i skolan igen, säger Tanya och ett litet leende spelar över hennes läppar. De trivs här.

Vi pratar inte framtidsdrömmar, att leva i nuet är något som varje ukrainare tvingats acceptera sedan kriget startade. Tillvaron är föränderlig och morgondagen svår att förutspå. Men så småningom vill Tanya hitta ett eget ställe till sig och sina barn. Och kanske att sönernas idrottsintresse en dag kan ta dem ut i världen.

–  Kanske att de en vacker dag får åka utomlands och tävla och se världen, säger Tanya. Kanske att de en vacker dag får uppleva ett fritt Ukraina.

Det finns en framtid trots allt. En framtid ingen kan förutspå, men en framtid där Tanya och hennes barn får vara tillsammans. En strimma hopp i allt det mörka. Ljus i form av medmänsklighet, värme, systerskap och mod, där människor går samman och sluter upp för varandra. Vackert och mäktigt.

Text: Sara Holmberg, kommunikatör

STÖTTA MÄNNISKOR SOM DRABBATS AV KRIG, VÅLD OCH ÖVERGREPP.
SWISHA DIN GÅVA TILL 900 1223. TACK!

Ett av många projekt i Ukraina

I dag kan Tanya, tack vare stödet från bland annat Valeria (shelter manager) och Natalia (boendeadministratör), titta på sin dotter och känna ömhet och kärlek. Natalia är volontär som bor på boendet och finns tillgänglig dygnet runt för att stötta kvinnorna.

Natalia och Valeria har skapat ett skyddsnät runt kvinnorna. De guidar och stöttar dem i olika situationer, både när det kommer till praktiska frågor och som till vilket stöd olika individer behöver. Utöver stödet från Valeria och Natalia, finns en större cirkel som kan erbjuda professionell hjälp i form av socialarbetare, advokater, psykologer och läkare.

Act Svenska kyrkan stödjer hundratals småskaliga projekt runtom i Ukraina som syftar till att organisera självhjälp för den drabbade befolkningen. Genom anslag till lokala grupper stödjer Act Svenska kyrkan lokalsamhällets egen förmåga att hantera krisen. Människor utbildas i att organisera sig och koordinera sina insatser med varandra och med andra samhällsinitiativ. Boendet i Ivano-Frankivsk är ett av många exempel på hur människor ställer upp för varandra i tider av kris.