Får man tvivla i kyrkans sammanhang? Tron anses ju vara en dygd – något man ska vara bärare av. Tron på den Treenige guden är den som Kyrkan (med stort K d v s den världsvida kristna kyrkan) förkunnar och bärs av. men samtidigt ryms tvivlet också i ett kristenliv. Vi får tvivla, vi får brottas med trosfrågor, med de existentiella frågorna, med allt det som berör vårt eget liv, vår egen syn på oss själva och andra. Vi behöver inte ha de trossäkra färdiga svaren. Vi behöver inte ha de färdigformulerade dogmerna och trossatserna. Inför Gud behöver vi inte ens tro i någon välstrukturerad form. Inför Gud får vi istället komma just som vi är och vara i stillhet just som vi är. Vår ansats till tro duger. Vårt tvivel får finnas där.

Jag tänker på Tomas ”tvivlaren” som krävde gudsbevis för att kunna tro. Han fick vara med bland lärjungarna. Att Jesus sedan visade sig för honom och s a s överbevisade honom är en annan och unik berättelse. Det är sannerligen inte alla som möts av det gudomliga så konkret so Tomas. men det viktiga är att han får uttrycka sina tvivel, att tvivlet inte är förbjudet. Läs gärna Johannesevangeliets 20:e kapitel. Att Jesus säger: Saliga de som inte har sett men ändå tror (v 29) får vi se som ett understrykande av att oavsett tvivlet ändå våga Gudstilliten.

Sist ikväll funderar jag också över hela lärjungaskarans uppdrag att ge sig ut och berätta om den korsfäste och uppståndne. I Matt 28:16 står det att Jesus visade sig för lärjungarna , de föll ned och tillbad men att några tvivlade. Just det, precis innan de får uppdraget uttrycker några sitt tvivel på alltihop och ändå får de vara med.