När strålkastarljusen inte är påslagna i samband med medias kamror tycks världen inte längre ha några katastrofer!

Just nu är det ekonomin som är i fokus och vi är många som följer ränteläge, börskurser, kronans ställning etc. Afghanistan, Pakistan, Irak, Israel, Palestina har också strålkastarbelysning. Men alltför sällan får vi information om Sydafrika som ju var ett land som engagerade oss så väldigt tidigare. Kan det vara vår oförmåga att ta in flera problem samtidigt? Kan det vara så att media sållar, att media skriver vår bild av världsläget? Och tystnaden kan vara förledande, kan vara invaggande i den sköna (och falska) övertygelsen om att allt kanske ändå är väl. De falska profeterna i Gamla Testamentet ropade just: Allt är väl, allt är väl! Och katastrofen var snart ett faktum I Sydafrika är inte allt väl. Inte minst HIV- situationen är svår. I kyrkornas sammanhang görs (också där) mycket för att stödja och förändra, men vi hör så lite.

I dagens utgåva av Expressen.se skriver Bo Strömstedt: Nu ofta tystnad, som hade det officiella avskaffandet av apartheid automatiskt fått all klyvnad och oro i det sydafrikanska samhället att upphöra.Hur bryta tystnaden? Ett enkelt förslag: domprosten Åke Bonnier inbjuder, i vederbörligt samarbete med ärkebiskopen och Stockholms biskop, Desmond Tutu att i Stockholms storkyrka tala om södra Afrika. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt – eller varför inte hela regeringen – är särskilt inbjudna, liksom företrädare för riksdagens alla partier. Vill Göran Persson komma och lyssna kommer han inte att bli utmotad. Redan Desmond Tutus rullande skratt i sakristian efter gudstjänsten kommer att antyda att ett nytt samtal är på väg.Alltför optimistiskt? Och hur skapande – skulle förmodligen Desmond Tutu säga – är pessimismen? (http://www.expressen.se/kultur/1.1480369/sydafrika-stromstedt)

Bo Strömstedt utmanar mig positivt med sitt förslag. Och vi får se vad som kan ske – men jag skulle önska att Storkyrkan än mer skulle bli ett samtalets plats – ett torg för olika tankar, olika erfarenheter – ett torg som kan ge en glimt av situationen i världen. Kort sagt: Världens torg!

Jag kan inom mig höra Desmond Tutus skratt på det sätt som Strömstedt skriver – ett skapande skratt – ett befriande skratt – som hjälper oss att se fast det artificiella ljuset inte är på, ett skratt från en ljusbärare, en som sprider ljus i mörkret. Jag vill ta Bo Strömstedts utmaning på allvar.

Vi behöver mer kunskap också när inte media finns på plats. Katastroferna upphör ju inte när kamrorna släcks. Orättvisorna upphör inte när ingen skriver om dem eller talar om dem.

Tutu har stått i Storkyrkans predikstol. Jag tror att året var 1985 – då han var fredspristagare. Han är varmt välkommen tillbaka till predikstolen igen! Ju förr desto bättre!

Kära alla som har hört av sig på olika sätt om mitt hjärta! Hjärtat pickar på – ibland lite snabbare och ibland ganska normalt. I kväll ska jag nog för första gången våga mig på en Betablockerare. Doktorn säger att jag kan ta 1-2 tabletter när behov uppstår. Jag tänker mig att jag testar inför natten. I övrigt kommer jag att ha något på hjärtat – en inspelningsmanick. Mitt hjärta ska spelas in så om någon vecka ska jag få sladdar på bröstet med absolut duschförbud. Hur ska jag klara det som duschar minst en gång om dagen?

En annan hjärtefråga är Jesus Kristus. Om honom har jag talat ikväll för ett trettiotal intresserade personer som kom till vår kurs i kristen tro i S.t jacobs kyrka. Vi började med en förbönsmässa med färre närvarande och sedan anslöt många till kl. 18.00. jag talade om den historiske Jesus och vad man rent historiskt kan veta om honom. Det var väldigt roligt. Han är spännande, denne Jesus, en spännande judisk broder som i hög grad är påverkad av sitt judiska sammanhang. Många frågor ställdes i samband med frågestunden och jag gläder mig över denna kurs som min kollega Sabina leder med den äran… Är Du intresserad att ”hoppa på” kursen är det bara att komma nästa torsdag till S:t Jacobs kyrka kl 17.30 (om Du vill vara med på förbönsmässa) eller 18.00 om Du endast vill vara med på kursen. Kvällen avslutas 19.30 och innehåller en fruktpaus. Allt detta rekommenderas å det varmaste. Innehållet kan bli en hjärtefråga för Dig också – hoppas jag!

Orden kan sägas i en askonsdagsmässa. Idag firar vi just askonsdag – den första dagen i den 40 dagar långa fasteperioden inför påsk. Förutom att fastan alltid bryts på lördag kväll kl 18.00 fram till söndag kväll kl. 18.00 varje vecka under fastetiden, varar den fram ”till påska” d v s till påskafton kl. 18.00 när sedan påskhelgen bryter in och vi firar Jesu uppståndelse från de döda.

Under fastetiden får vi stanna upp och fundera över vårt eget liv och tänka vidare på hur vi lever det, vad som är väsentligt, hur vi prioriterar. Vi får också påminna oss om att vi, i vår välfärdsstat, är en del av jorden, en del av den globala verkligheten. Var 15:e sekund dör ett barn av brist på rent vatten. Det är en ofattbar siffra. Hur kan vi alls ta in sådan information i våra arma skallar. Risken är att det känns för långt bort. Och ändå hör vi ihop med den lille pojken eller den lilla flickan i en helt annan världsdel. Vi kan inte hjälpa alla! Vi kan inte göra underverk, men vi kan alla, både Du och jag, vara med och bidra till att världen blir något rättvisare, något mänskligare. Var och en utifrån sina egna resurser.

Just nu pågår en insamling till Svenska kyrkans internationella arbete ”Hela Världen”. Den insamlingen är livsviktig (http://www.svenskakyrkan.se/vatten/).

När man i askonsdagsmässan påmint om att vi alla är av stoft sägs orden: Men Herrens nåd är var morgon ny. I den nåden får vi leva. Av den nåden får vi leva. Den nåden får vi konkretisera – Du och jag!

Det är fantastiskt roligt att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling nu har förlovat sig!! Det har varit en lång ”resa” för dem och kanske är det en sorts ”saga” som nu har blivit en verklighet. Jag kan bara gratulera dem till varandra, två oerhört kloka och bra personer som kommer att betyda mycket för varandra, andra och Sverige!

I dagsläget vet vi inget om vilken kyrka som kommer att bli kyrkan där bröllopet kommer att äga rum, eller mer precist, själva vigselgudstjänsten, men jag vet naturligtvis precis vad jag önskar…

Många spekulerar nu om Storkyrkan kan bli aktuell, precis som den var då kungen och drottningen gifte sig. Vi får dock se. Här gäller orden i psalmen 249 i vår psalmbok – kanske en psalm för dem i deras nya läge och en psalm för var och en av oss i den situation som vi befinner oss i.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Kronprinsessan och Daniel , att få vila och hämta kraft från Guds gränslösa omsorg – det är något som jag nu önskar Er liksom alla oss andra!

Vad har Du på hjärtat, frågade doktorn på lättakuten på Lidingö. Jag var där igår för just hjärtat har krånglat. Det har rusat, slagit volter och rusningen har fått mig att fundera över mitt liv. Tänk om jag har ett svårt hjärtfel, tänk om detta är början till slutet? Tänk om jag blir långtidssjukskriven? Nu var inget av detta fallet. Jag undersöktes noga och EKG:et var utmärkt, blodproven som togs visade ingenting och min andning var bra. Jag hade kort sagt inget att klaga över (utom att hjärtat ändå rusade och nu ska jag snart få en inspelningsapparat som ska spela in mitt hjärta i 24 timmar). Kanske handlar det om stress, p gr av allt som jag bär med mig av funderingar inför framtiden, allt det som rör Stockholms domkyrkoförsamlings framtid med dålig ekonomi, med funderingar kring vad vi vill med församlingen, vilken profil vi ska ha, vad som ska ske 2012 och 2014. Och naturligtvis är jag inte helt oberörd av biskopsvalet.

Vad har du på hjärtat? Ja, vad har jag på hjärtat? Vad brinner jag för? Nog handlar det om att få bära ut evangeliet i Svenska kyrkans sammanhang, att få förkunna om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus på ett sådant sätt att människor blir berörda. Det brinner jag för! Jag tror på de många språkens möjlighet, det inkluderande förhållningssättet där så många ryms men där centrum är tydligt. Jesus Kristus – trons centrum – får vara vårt centrum.

Igår fick jag veta att pridefestivalen kommer att vara i Kungsträdgården i sommar. Vilken möjlighet för oss i Stockholms domkyrkoförsamling att visa på den kärlek som är störst av allt, den kärlek som är inkluderande snarare än exkluderande!!

Det har jag på hjärtat!

Idag hade vi en hel dag i religionsdialogens tecken. Det började med en högmässa i Storkyrkan där Helene Egnell (stiftsadjunkt vid centrum för religionsdialog) predikade. Hon återkom flera gånger i sin predikan till den avlidne biskopen Krister Stendahl och hans tankar kring 1:a Korinthierbrevet. Hon predikade över samma brev dess 13:e kapitel och kunde konstatera att det kunde vara ett sorts grundläggande dokument för religionerna (de tre monoteistiska antar jag). Kärleken som nämns hela tiden i den texten kan bytas ut mot Gud utom i sista versen där det inte riktigt fungerar eller behövs. Men det är inte att våldföra sig på texten att göra den justeringen. Snarare fördjupar det textens budskap. Pröva själv…

Efter högmässan hade vi det tidigare omnämnda seminariet om texttolkning och fundamentalism i de tre monoteistiska religionerna. Väldigt mycket folk kom till Storkyrkosalen och sittplatserna tog slut. Det blev ett intressant samtal mellan de tre representanterna för de tre religionerna. I slutet släpptes även auditoriet in. Jag är inte säker på att sådant alltid är så bra och i detta fallet var det åtminstone två inlägg som vi kunnat avvara.

Dialogdagen slutade med en konsert där den judiske kantorn Maynard Gerber sjöng sånger från den synagogala traditionen tillsammans med organisten i stora synagogan Lars-Gunnar…
Det blev en fantatstisk stund med en känsla av oerhört stor närhet – trots allt som skiljer.

Jag är verkligen glad över ett samtal jag hade igår. Stanley Sjöberg (tidigare förståndare för Centrumkyrkan ) och Sten-Gunnar Hedin (tidigare föreståndare för Pingst – Fria församlingar i samverkan) och jag satt och samtalade om kristen trostolkning, om hur vi ser, utifrån olika perspektiv på vad som är grundläggande viktigt i den kristna tron. Mycket delar vi, annat skiljer oss åt – och det är självklart eftersom vi tillhör olika trossamfund. Men att möta varandra, lyssna respektfullt till varandra, dela med varandra, visar sig, också denna gång, vara vägen framåt. Jag hoppas på fler sådana samtal – samtal där vi delar trons grund – tron på den treenige Guden – och där vi får vässa våra egna argument utan att kasta dem som spjut mot den andre.

Den ekumeniska vägen heter inte ”tyck och tro lika” utan ”det goda samtalet”.

I kväll har jag varit på Ersta Sköndals högskola på Ersta och undervisat telogistudenter. Ämnet var ”Kyrkan och uppgiften” och handlade om Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission. Tre timmar var seminariet inklusive en måltidsrast, gruppsamtal och ”bikupor”. Jag beklagar att vi inte han tala om diakoni och mission tillräckligt mycket, men vi han tala om luthersk teologi och bibeltolkning, förkunnelse, dop, nattvard och naturligtvis dialog i olika former. Så nog var det ett intensivt seminarium. Jag hoppas att alla vara glada och kanske lite utmanade.

Vad är då kyrkans uppgift? Jo, det är att förkunna evangeliet om den korsfäste och uppståndne Kristus, Gud som möter oss i mänsklig gestalt på ett helt unikt sätt i Jesus Kristus. Det ska vi förkunna i ord och handling. genom kyrkans grundläggande uppgifter. Och vi gör det, vi gör det utifrån olika teologier, olika profiler. Det är tillåtet att vara olika så länge man inte bryter mot kyrkoordningen. Den har vi att följa och vara lojala emot. Redan Filip Melanchton förstod på 1500-talet att det får vara lite olika med vissa saker. Han skriver i den Augsburgska bekännelsen – en skrift som är grundläggande viktig för Svenska kyrkan:

1] Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* 2 förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. 2] Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. 3] Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. (Min kursivering) 4] Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc. Ef. 4:5

Låt olika teologier, olika traditioner få komplettera varandra. Vår Kristusbekännelse ryms inte i en enda tradition. Just nu angrips John Shelby Spong från olika håll. Det verkligt lilla jag känner till om hans teologi är jag tveksam till men att som somliga gör fördöma konferensen i Sofia församling ( om en ny tid – ny kristendom? http://www.svkyrkansofia.com/2_6_samt.htm#) redan innan den har varit, redan innnan man lyssnat, är kanske inte rätta vägen framåt. Säkerligen kan kan få ut en del av Spongs teologi via litteratur men är det så farligt att lyssna till oliktänkande? Inom kristenheten finns det många olika böcker skrivna inom många olika trosinriktningar, somliga bra, somliga förskräckliga.

Kyrkans uppgift i vårt sekulariserade samhälle är inte att hålla på att käbbla inbördes. Det har vi inte råd med. Istället för att angripa ska vi erbjuda – erbjuda evangeliets Herre, inbjuda till relation med Jesus Kristus.

Låt angreppens tid upphöra inom kyrkan! Det är inte trovärdigt!! Vårt evangelium om vår gemensamma Herre måste rikta sig utåt som en motkraft mot sekulariseringen, som en motkraft mot religiös likgiltighet – en motkraft präglad av kärlek – kärleken till Gud, medmänniskan och den egna individen. Då blir vi trovärdiga. Och det är också kyrkans stora utmaning.

Vi stänger S:t Jacobs kyrka!!! Jo, så är det! Kyrkan stängs precis efter kulturfestivalen. Fast inte av ekonomiska skäl. Humlan (som bara flyger mot alla odds), flyger vidare. Kyrkan stängs för att den sak bli renare. Vi har fått täckning via kyrkoantikvariska medel och kyrkobyggnadsbidrag så att vi kan göra klenoden vid Kungsträdgården ännu finare inuti Det gläder mig som lokal herde att vi trots allt, och mot alla odds, nu kan både göra rent kyrkan och öppna den igen för gudstjänster, orgelkonserter, körmusik etc. Kyrkan är sannerligen en pärla och med allt det som finns att visa inuti är den väl värd ett besök. Så dräll in en dag, tänd ett ljus, be för någon som står Dig nära , titta på vårt fina 1600-tals silver m m i de nya montrarna! Njut av stillheten mitt i city, andas in Guds närvaro, skriv en bönetanke, delta i någon av veckans mässor och framför allt – känn att S:t Jacobs kyrka kan vara Din hemplats mitt i det sjudande citylivet – en oas i den höga pulsens Stockholm.

I Pingsthelgen hoppas vi kunna ha en bokrelease inne i kyrkan – en release då vi ger ut en helt ny bok om S:t Jacobs kyrkas historia – dåtid och nutid.

Jo, vi stänger S:t Jacobs kyrka i augusti men vi öppnar igen till 1:a advent. Men vänta inte med att komma tills då.

Kom redan nu! Pärlan ligger i Kungsträdgården!

Religionsdialog – är det alls möjligt? Kanske ska man bara artigt lyssna till den andre med jämna mellanrum, väl medveten, ja övertygad om att den andre har fel. Men för husfridens skull, för samhällsfridens skull bör man, åtminstone några gånger samtala med den oliktänkande. Kanske kan dessutom samtalet leda till att man lyckas få den andre att inse sanningen och i allra bästa fall lämna sin gamla förvirring..?

För mig är inte det religionsdialog utan snarare religionsmonolog. Varför är så många kristna (inte minst, och jag skriver utifrån den ”familj” som jag känner bäst) så förtvivlat rädda för att Gud skulle vara större än vad den kristna tron kan uttrycka, större än det som kan uttryckas i tal, skrift och liturgi? Ibland tänker jag: Är då Gud gripbar genom en religions uttryck? Kan vi kanske fånga in Gud ungefär som den som försökte göra detta genom ett lufttomt rum i boken Barnens Ö av P.C. Jercild? Svaret är naturligtvis nej. Gud är hela tiden större, liksom Gud på samma gång gör sig liten, gör sig begränsad i Jesus Kristus. Det är det unika med Gud såsom jag förstår det. På en gång ogripbar och på en gång gripbar. Vilket stort mysterium! Men kanske kan vi lära mer om Gud, komma Gud allt närmre, älska Gud allt djupare, se Gud allt klarare genom det goda samtalet i respekt och stolthet. Just de två orden, respekt och stolthet, måste få vara ledord i dialogens sammanhang. Jag har inte hela sanningen, min judiska broder har inte hela sanningen, min muslimske vän har inte hela sanningen, tillsammans har vi inte hela sanningen, därför att hela sanningen inte kan fångas in. Men, åter igen, för min del som kristen kan jag ana den outgrundlige, alltings ursprung och mål, Gud som är begynnelsen och änden, i Jesus Kristus.

I religionsdialogsammanhang talar vi ibland om dialogens tio punkter. De återger jag här.

1) Gud är lika generös i frälsningen som i skapelsen
2) Jesus Kristus visar Guds ansikte och öppnar vägen till Gud
3) Andens frukter mognar också utanför kyrkan
4) Igenkännande och olikhet är förutsättningar för vänskap
5) För att värna skapelsen och människans värdighet måste vi söka samarbete med
människor i olika religioner
6) Kyrkan kan inte vittna om någon annan frälsare än Jesus Kristus, samtidigt som vi inte kan
sätta gränser för Guds frälsande kraft
7) Mission stavas dialog
8) Andra religioner är boningar för den Heliga Anden men alla uttryck för religion är inte
likvärdiga; det finns livsfientlig religiositet både i och utanför kyrkan
9) Våra fiender är allt som förnedrar människor och bryter ner skapelsen
10) Vi välsignar gärna och tar med glädje emot välsignelsen.

På söndag firar vi Högmässa i Storkyrkan Helene Egnell från Svenska kyrkans centrum för religionsdialog predikar. Kl 13.00 har vi ett samtalsseminarium, också det i Storkyrkan där vi ska samtala utifrån Makten över skriften – hur förhåller vi oss till ”fundamentalism”
inom kristen, judisk och muslimsk texttolkning?
Medv: Hanna Stenström, forskare i exegetik,
Maynard Gerber, kantor ijudiska församl. i Sthlm,
Mohammad Fazlhashemi, lektor i idéhistoria vid Umeå universitet.
Helene Egnell & Annika Wirén från Centrum för religionsdialog i Sthlm.
Sabina Koij & Åke Bonnier, Stockholms Domkyrkoförsamling.
Obs! I Storkyrkosalen, ingång Trädgårdsgatan från Stortorget.
Kl 15.15 ”Musik i dialog”-avslutande interreligiös konsert i Storkyrkan
med Mattias Wager & Maynard Gerber.

VÄLKOMMEN!