Det är bra att Konstfack tar sitt ansvar och ser över de riktlinjer som gäller på skolan för elevernas konstutövande. Jag tillhör dem som är oerhört öppen för (anser jag själv)vad man kan göra när det gäller konst. Men det finns gränser. Att framställa en psykos på Liljeholmsbron anser jag svårligen kan klassas som konst. Att vandalisera kan knappast heller anses vara konst. Någonstans måste gränsen dras, frågan är bara var? Får man hugga ved eller sova i en säng i en kyrka? Får man sätta upp ordet PANG med neonbokstäver på ett kyrktorn? Får man framställa Jesus och lärjungarna som förståndshandikappade? Var går gränsen för konst? Naturligtvis måste det finnas en gräns men kanske är det så med konsten att dess gräns inte går att sätta upp i förväg. Kanske är det så att konstens gräns blir tydlig först när man har överträtt den.

I S:t Jacobs kyrka har vi under det senaste året haft en hel del konstutställningar och flera av dem har blivit uppmärksammade. De har varit väldigt olika och samtidigt delvis ganska traditionella på det sättet att de hållit sig inom den traditionella kon stens ramar. inga direkta övertramp av några gränser har gjorts. Tack och lov, kan jag tänka samtidigt som kyrkan måste få vara en plats där gränser i vilket fall kan, och kanske t o m måste, tänjas.

När vi talar om modern konst i kyrkans sammanhang och då framför allt bildkonst menar jag (och det har jag ju skrivit tidigare) att konsten måste ha ett syfte som ryms inom kyrkans vida ram för det existentiella. Konsten kan ställa livsåskådningsfrågor. Konsten kan utmana den traditionella trosframställan, men de som nås av konstens utmanande budskap måste också kunna ges plats att bearbeta utmaningen. Där har kyrkorummet och kyrkans budskap mycket att komma med.

En spännande dialog om dialog återfinns på en annan spännande bloggsida – Seglora smedjas sida: http://www.seglorasmedja.se/post913/var-finns-dialogen-med-ateisterna/comment-page-1/#comment-115.