Tillsammans!


Jag har under det gångna året rest runt i Skara stift och talat om begreppet ”tillsammans”. Jag menar att vi inte ska tala om varandra som ”de där”. Det är så oerhört lätt att peka på pastoraten, stiftsorganisationen eller nationell nivå och se på den andre som ”den där” eller ”de där”. Jag skulle istället önska att vi försöker se på varandra som medvandrare i arbetet för Guds rike, i arbetet för att i ord och handling tala tydligt om Jesus. För det är precis just detta som är vår uppgift. Den uppgiften kan vi bara fullfölja om vi är ”tillsammans”.

Samtidigt är jag biskop i ett stift med ca 440 kyrkor. Det är en enorm mängd. Och många av dem är medeltida pärlor och man kan verkligen känna historiens vingslag när man går in i dem. Jag gläds över deras existens och samtidigt är jag djupt bekymrad. För alltför få människor i Västergötland firar gudstjänst i kyrkorna. Det kan vara 10 personer en söndag i en kyrka och då är prästen, vaktmästaren, kantorn eller organisten och kyrkvärden inräknad. Att fira gudstjänst med få deltagare kan vara oerhört fint och de få som kommit utan att vara ”ditkommenderade” kan få ut väldigt mycket av sin gudstjänst. Men samtidigt kan det vara förödande. Få gudstjänstfirare kan leda till att ännu färre kommer.
Om bara en dryg månad är det årsskifte. Vid årsskiftet gäller nya bestämmelser i vår kyrkoordning. I ett pastorat med flera församlingar behöver det bara firas söndaglig gudstjänst i själva pastoratet och inte i varje församling. I församlingar som är så stora att de inte ingår i pastorat måste man fira söndaglig gudstjänst i församlingen vilket då är självklart. Men när jag nu rest runt i drygt ett år i stiftet och sett att man firar så många gudstjänster med få deltagare på alla möjliga tider har jag tänkt att det vore bättre att fira en gudstjänst i varje församling i samma kyrka, samma tid och gärna en återkommande gudstjänstform med nattvard. Det måste vara enkelt att begripa när och var det firas gudstjänst. Likaledes borde församlingarna ordna så att människor med lätthet kan ta sig till den aktuella kyrkan som kanske inte är den närmaste kyrkan. Det borde vara möjligt att organisera kyrkskjuts så att de som har det svårt att åka kommunalt eller på annat sätt ta sig till kyrkan ändå kan komma dit och vara med. Den stora utmaningen är att leda människor djupare in i förståelsen av vikten att fira gudstjänst. Det måste vara viktigare att fira gudstjänst än var man gör det. Dessutom är det roligare om man firar gudstjänst tillsammans och är många som gör det.

Jag skulle också önska att det firades mässa oftare. Det finns, och det har jag sagt och säkert också skrivit tidigare, en rädsla i Skara stift för nattvardsgudstjänster. Färre kommer till kyrkan om det är nattvard. Nattvarden tycks vara en sorts medalj för de som tror tillräckligt mycket. Jag var nyss i Sydafrika i vårt vänstift. Där firade de nattvard en gång i månaden beroende på prästbrist. När nattvard väl firades strömmade människor till kyrkan för man längtade efter att få del av de heliga gåvorna. Präster och diakoner och kunniga lekmän borde bli bättre på att undervisa om nattvardens betydelse vid kyrkkaffen, studiegrupper mm. Vi behöver mässan. Vi behöver ta emot Kristus själv i brödets och vinets mysterium som vägkost på vår livsväg. Och vi behöver göra det tillsammans.

Likaledes behöver vi ofta komma samman över trossamfundsgränserna och fira ekumeniska gudstjänster. Tillsammans blir vi vittnen om den Guds kärlek som spränger alla gränser. För sådan är Guds kärlek att inget kan skilja mig åt från mina katolska, ortodoxa, reformerta, anglikanska (o s v) bröder och systrar. Vi hör ihop! Vi får vandra tillsammans med Jesus på Livets väg – just tillsammans.

Med mina judiska och muslimska syskon kan jag se att vi alla är Abrahams barn. Vi har samma Gud – Abrahams Gud – Gud som skapat allting gott! Vi hör ihop och också vi får vandra tillsammans på Livets väg och leva i sann trohet mot det som är vars och ens kallelse. Ju mer vi är trogna vår kallelse, vår Guds vilja – en vilja präglad av Guds kärlek, ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud. I en tid när antisemitismen och islamofobin fortfarande florera är det viktigt att tala tydligt också om denna vår gränsöverskridande gemenskap, om Gud som både är gränssprängande och gränsöverskridande.

Så låt oss i öppenhet för Guds alla möjligheter, i tillit till Gud, och i glädje över Jesus, vår broder, vår Herre och mästare, leva den gränssprängande kärleken och vandra tillsammans med våra syskon på den väg som är oss given och där vi som är kristna får tala tydligt, i ord och handling, om Jesus själv. Då blir inte tanken på de yttersta tiderna det viktigaste utan istället tanken på den inkluderande kärleken som är korsfäst, död och begraven men som på tredje dagen uppstått igen ifrån de döda.

19 kommentarer

Patrick Ölund säger
9 november 2013 – 06:37

Blogg artikeln var mycket bra och det skulle nog bli fler människor i kyrkorna ifall ni erbjöd dem skjuts fram och tillbaka till gudstjänsterna.

Men att du säger att muslimerna tillbeder samma Gud kan jag inte hålla med om. För det första, har du läst historia om Islam och om Muhammed?

Allah och vår Gud har inte på lång väg samma karaktär så hur ska de kunna vara samma Gud?

Mvh

Patrick

Åke Bonnier säger
9 november 2013 – 06:55

Tack Patrick för din kommentar. Jo, detta med skjuts borde vara en enkel sak att ordna, bara viljan finns - och det tror jag den gör.

Gällande Islam finns det (liksom i alla religioner) olika tolkningar. När jag talar om Islam gör jag det utifrån den Islam jag mött i Sverige. Jag har varit i många interreligiösa samtal - inte minst under min tid som präst i Stockholms stift. Jag delar naturligtvis inte allt som Islam (enligt den tolkningsskola jag mött) står för. Jag är ju kristen. Men det kan inte finnas fler gudar. Det finns bara en Gud och det är Gud, som dessutom inte är religiös. Däremnot menar jag, som kristen, att Gud möter mig som allra tydligast i Jesus Kristus. Men det är samma Gud som min muslimske vän möter när han talar om och ber till Allah som ju dessutom är arabiska för just "Gud". Lite förenklat kan man säga att kärt barn har många namn. Och samtidigt handlar det om att både som muslim och som kristen leva den ömsesidiga kärleken.

Ibland i interreligiösa debatter tar vi fram det allra sämsta hos den andre för att jämföra det med det bästa hos oss själva. Låt oss leta efter det finaste hos den andre och jämföra det med det vi har. Då kommer vi att se att det finns mycket som vi både har tillsammans och som vi till och med kan inspireras av hos den andre.

Ha en riktigt fin fortsatt helg!

+Åke

LFL svarar
9 november 2025 – 08:13

Som du vet är vi inte överens om detta. Du använder det s.k. ontologiska gudsbeviset, men det är en (filosofisk) ordlek av typen ”världens bästa pappa”. Eftersom det bara kan finnas en pappa, som är världens bästa, har alla barn som påstår sig ha världen bästa pappa samma pappa.

Men jag tycker inte att lutheraner ska fästa någon vikt vid det ontologiska gudsbeviset, eftersom Luther var oerhört kritisk mot ”filosofin”. Detta avståndstagande från ”filosofin” var en av grundstenarna i Luthers kritik av den dåtida katolska kyrkan. Den lutherka traditionen ger inget svar på frågan om kristna och muslimer tror på samma Gud.

Enligt islam tror muslimer, kristna och judar på samma Gud, liksom enligt kristendomen kristna och judar tror på samma Gud. Jag frågade dig en gång, men fick inget svar, hur ortodoxa judar ställer sig till det. Jag misstänker att de tycker att vi har stulit deras Guds namn och konstruerat en egen (av-) gud, som vi kallar så.

Jag tycker inte att vår respekt för ”de andra”, och deras profet, på något sätt ska vara beroende av att vi tror på samma Gud. Att vi inte ska skända minnet av Muhammed får inte vara beroende av att vi tror att han mottog verkliga uppenbarelser från en verklig Gud, utan det är för att vi ska vara anständiga människor, som inte i onödan sårar våra muslimska bröder och systrar.

Såvida inte vi själva har för avsikt att konvertera till islam, bör vi lämna frågan om kristna och muslimer tror på samma Gud öppen. Låt muslimerna tro vad de vill, även om de inte tror som vi!

Om judarna skulle ha en särskild väg, som inte går genom Jesus, till Gud så är det för att judarna är Guds egendomsfolk enligt det gamla förbundet, som aldrig har blivit upphävt. Men araber och andra muslimer har väl ingen särställning än andra icke-judar?

Kan då inte Gud läsa varje människas tankar, och uppfylla – om det behagar Gud – även hedningars önskningar? Jo, självfallet, och det förekom nog även under får egen hedendom för över tusen år sedan, att Gud uppfyllde människors önskningar, fastän de blotade till Oden och Tor för att bli bönhörda. Men det gör ju inte Oden och Tor till andra namn på den verkliga guden.

– – – –

För en verksamhet som inte har drop in hela dagen, är det viktigt med en bestämd tid och plats, när verksamheten (i detta fall gudstjänsten) börjar. En sporadisk besökare, som inte läser församlingsbladet, ska inte mötas av en stängd dörr med texten: Högmässan har idag ersatts av en ekumenisk gudstjänst i Pingstkyrkan i Långthärifrån.

Transport till ekumeniska gudstjänster och frilutsgudstjänster ska VARJE GÅNG detta förekommer avgå från ordinarie plats vid ordinarie tid.

Helst bör alla kyrkor, även de som inte för tillfället inte används, vara öppna under ordinarie högmässotid. Firas ingen gudstjänst, ska det finnas möjlighet till enskild andakt.

Att alla springer till nattvard varje söndag är INTE viktigt. MÖJLIGHET till nattvard bör dock finnas praktiskt taget varje söndag, eftersom allt färre går i kyrkan varje söndag. Förr i tiden (under 1800-talet) var det en regel att man skulle gå i nattvarden minst en gång per år. Med hänsyn till alla dem, som går i kyrkan bara några få gånger per år, måste möjligheten till nattvard finnas vi de tillfällena.

Det är en god tanke att man inte ska ta nattvarden om man inte känner för det.

Rudbeckius svarar
10 november 2025 – 08:13

Interreligiös dialog handlar ju inte om att undvika att ta fram det sämsta hos de andra och jämföra med det bästa hos en själv, självklart inte. Den svenskkyrkliga dialogen med Islam nu för tiden gör ju precis tvärt om. Man talar om Islam utan att se till verkligheten. Månggifte, monism, martyrium genom anfall etc. och sedan ska an fira gudstjänst tillsammans och kalla varandra kusiner. Det är ekumenik, påstår stiftschefen i Skara. Dito i Lund vet inte ens om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed.
Men nu är jag väl en trospolis igen till skillnad från dig?

Sven Andersson säger
9 november 2013 – 09:19

Vi i Sv.kyrkan måste ansvara för våra församlingsbor och deras gudstjänstfirande.
Du såsom biskop måste vara främst ansvarig. Däremot sköter judarna och musli-
merna sig bäst själva. Om vi försöker "lägga oss i" deras samlingar och möten, så
lär dom bli mest besvärade, även om de av artighet skulle ta emot oss.
Vi kan väl vara vänliga och hjälpsamma, om de behöver det. Men vi ska inte inbilla
oss att vi är angelägna för dem. Vi har nog av egna problem - troligen de också.

En anonym en svarar
11 november 2025 – 08:13

Sven Andersson: ”Däremot sköter judarna och muslimerna sig bäst själva.”
Du har rätt. Man ska inte blanda religioner. Men man ska älska människan som har en annan religion. Som Sven säger: ”Vi kan väl vara vänliga och hjälpsamma, om de behöver det.” Man kan också lärdom av andras religioner som man kan ha nytta av när man utövar sin egen.

nya tant lila säger
9 november 2013 – 10:38

Visst är det fascinerande att se att de som påstår sig vara kristna och säger sig tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare, samtidigt börjar skriva om de andres gudar. Det är något som brister i logiken. Uppenbarligen!

Rudbeckius svarar
10 november 2025 – 08:13

Då brister det i logiken för alla Guds profeter i Gamla testamentet, liksom för vår Herre Jesus och hans apostlar också, men de hade ju inte blivit upplysta av tant lila!

Ciccie Pernveden Malm säger
10 november 2013 – 08:39

Jag blev glad när jag läste denna nya tråd! Inte minst att fira nattvard oftare (helst skulle jag göra det varje söndag!) och att fira ekumeniska gudstjänster. Kristus är inte delad! Kyrkskjuts borde vara en självklarhet, men där kan vi hjälpas åt.
Gud säger om Ismael att hans efterkomma oxå ska välsignas rikt. Att vi inte delar Islams hela lära är väl självklart, men varför detta ständigt återkommande fokus på det som skiljer oss åt när vi kan välja att se på det som förenar?! Resten är Guds sak.
Och tror ni på fullt allvar att det finns andra Gudar än den Gud som säger "Hör Israel, Herren din Gud är EN Gud...!?" Vägen till Gud känner vi, men många letar egna vägar, som leder till förvirring. Låt oss peka på Jesus, tala om Jesus, inte bara med "de redan frälsta" utan med alla som kommer i vår väg!
Ser fram emot dagens högmässa med glädje!

LFL säger
10 november 2013 – 10:56

Kristna araber tror tydligen inte på muslimernas Allah, eftersom deras namn på Gud är Allāh al-ʼAb (Gud Fader). Vill de inte därigenom framhäva andra egenskaper hos den Gud, som de tror på, än hos muslimernas Allah?

De, som borde veta bäst, är f.d. muslimer, som har konverterat till kristendomen. Har Bonnier talat med konvertiter, eller bara med muslimska ledare, som argumenterat för sin sak?

I den förislamska arabiska mytologin hade Allah en särställning bland gudar, som den högste och "enda" guden, genom vilken allt blivit till, således även de andra gudarna, ungefär som Zeus i den forngrekiska och Oden i den fornnordiska mytologin. Muhammed avskaffade de andra gudarna.

De kristna missionärerna, som kom till vårt land för tusen år sedan sa inte "Ni ska bara tro på Oden".

Emellertid rymmer det här en ytterligare dimension. Vi tror ju att alla människor härstammar från Adam och Eva, och inte från någon ap-urmoder? På vilken Gud trodde Adam och Eva och alla deras efterkommande?

En anonym en säger
10 november 2013 – 12:00

Jättebra blogginlägg!
Åke B: "Med mina judiska och muslimska syskon kan jag se att vi alla är Abrahams barn. " Hur är det då med hinduer och buddhister? Känner du någon gemenskap med dem? Vi mirakelkursare får INTE vägra NÅGON enda människa vår kärlek och förlåtelse. Eller åtminstone får det konsekvenser.

Jesus i ACIM: "Each one you see you place within the holy circle of Atonement or leave outside, judging him fit for crucifixion or for redemption. If you bring him into the circle of purity, you will rest there with him. If you leave him without, you join him there."..."Come gladly to the holy circle, and look out in peace on all who think they are outside. Cast no one out, for here is what he seeks along with you. Come, let us join him in the holy place of peace which is for all of us, united as one within the Cause of peace."
Visst är det här fint!! :)

Du skriver Åke om nattvard här. Jag tänker att de människor som inte är fysiskt närvarande, inte vågar komma, inte känner sig värdiga, har en annan religion eller bor på andra sidan jordklotet eller vad det nu kan vara, de kan man på det här sättet bjuda in ändå genom att tänka som Jesus uppmanar ovan. "Minds are joined". Vi har alla kontakt med varandra på det osyliga planet. ACIM förespråkar inga FYSISKA ritualer men förbjuder inte heller att delta i nattvarden.

En anonym en säger
10 november 2013 – 01:11

Åke: "Präster och diakoner och kunniga lekmän borde bli bättre på att undervisa om nattvardens betydelse.."
Skulle inte DU kunna göra det här på din blogg? Jag tycker att ämnet är både viktigt och intressant.
"en rädsla i Skara stift för nattvardsgudstjänster. Färre kommer till kyrkan om det är nattvard. Nattvarden tycks vara en sorts medalj för de som tror tillräckligt mycket."

Har du FRÅGAT folk VAD de är rädda för i samband med nattvard? Det jag ska berätta nu är nog inte så vanligt men jag själv har upplevt rädsla, eller egentligen är ren SKRÄCK för själva Jesus faktiskt. Det här var långt efter att jag hade blivit frälst av honom och allt varit bra. Men jag trillade dit igen. Jag hade nämligen rivit Hans Kurs i typ 1000 bitar som Björn Afzelius hjärta och slängt den i soporna för att jag tyckte att jag inte orkade med det längre. Jag upplevde att Kursen förstörde mitt liv. Kursen med all den enorma Kärlek och Visdom som Jesus förmedlar där. Kan du tänka dig!!? Hur KAN man göra så? Det var för att jag ville välja världen igen med allt vad det innebär, dvs mitt feta EGO istället. Jag hade alltså deklarerat krig mot min Frälsare! Snyggt va? Men så bestämde jag till att möta Honom öga mot öga i nattvarden i kyrkan för att reda ut alltihop. Gissa om det blev "kul"?

Pensionärspar säger
10 november 2013 – 04:43

Tack till Biskop Åke för att vi återigen fått en inspirerande text som gör oss delaktiga i det viktiga arbtet som ger Jeus äran.
När det gäller gudstjänstider blir alltid några kritiska hur man än sätter samman predikoturer.
Vi vill berätta varför vi gärna besöker gudstjänster i Grästorps pastorat. Varje söndag har man fyra gudstjänster i pastoratet: Kl. 10 är det Högmässa, kl. 14 Högmässogudstjänst, kl. 16 Familjegudstjänst, Kl. 18 Temagudstjänst/männa och kl. 20 Gudstjänst - paus/vila.
Det är lätt att komma ihåg vilken typ av gudstjänst som erbjuds på olika tider. Den aktuella kyrkan kan vi hitta i församlingsbladet, på Internet eller i NLT.
Fysisk och psykisk ohälsa gör att vi ibland inte förmår ta oss till gudsjänsten. Kanske går det bättre några timmar senare!
I Grästorp har vi inte drabbats av det alltför vanliga problemet : att inte höra vad prästen säger!!Vi tackar alltid den präst som hörts bra. Men hur trevligt är det att klaga på den som stått och mumlat ( ibland bokstavligt talat i skägget)?
En god vän på annat håll i stiftet har samma problem. Han upplever att framför allt unga präster talar för fort eller slarvar med högtalaren. Är inte detta DELVIS en vaktmästarfråga?Före varje gudstjänst eller annat arrangemang borde vaktmästaren testa högtalaren tillsammans med dagens talare och lyssna in att vedebörande hörs även långt bak i lokalen. Om man gång på gång råkar ut för att inte höra i en kyrka återkommer man inte dit. Det finns inte Text-TV i kyrkan !
Vad gäller övriga frågor känns Sak.14:6-9 trösterikt att läsa.

Ciccie Pernveden Malm säger
10 november 2013 – 09:59

Säger inte Jesus att han är vägen till FADERN? Vad jag kommer ihåg har Islam inget ord för Gud som har med fader att göra. Därför känner de inte Gud på ett personligt sätt - som en far (eller mor). Vägen dit har Jesus visat. Vägen till Gud - eller våra olika Gudsbilder - tror jag är den religiösa väg människan går när hon försöker hitta Gud, istället för att bli hittad av den inkarnerade Guden, Jesus.
Jag förstår det som att de flesta har en mer eller förvriden Gudsbild, som vi skapat själva. Genom Jesus kommer vi i direktkontakt med Gud på ett sätt som jag tror inte är möjligt, eller åtminstone klart svårare på andra sätt. Det är därför jag är kristen och inte t ex muslim.
Jag antar att när en muslim får ett möte med Jesus - då ser han vägen till Fadern, kanske för första gången och upptäcker att den egna Gudsbilden inte representerade hela sanningen om Gud. Men är det två olika gudar? Jag har svårt att se det.

Kerstin G säger
10 november 2013 – 10:04

Först skulle jag vilja säga att jag uppskattar den vilja till kommunikation som väl den här bloggen är ett uttryck för. Få ledare inom en organisation av den storleken och med den inneboende spänning som finns inom Svenska kyrkan skulle våga sig på den utmaningen. Det är ett sätt att praktisera det som predikas.

Sedan skulle jag vilja ta upp tråden om gudstjänstdeltagande, varför minskar det? Inte bara för att kyrkor är geografiskt felplacerade, väl?

Mitt förslag är att människor i allt mindre utsträckning accepterar auktoritet från en lära, en tradition eller en person som grund för att tro att något är sant. I skola och universitet för några decennier sedan ifrågasatte ingen det som sas i undervisning eller i kurslitteratur, idag är det en självklar del av lärandet. Att lära sig något idag innebär inte bara att veta att, utan att veta varför, att kunna argumentera för både värderingar och sakfrågor och argument som bygger på auktoritet utan evidens är inte giltiga. Att vara dogmatisk är ett skällsord.

LFL svarar
11 november 2025 – 08:13

Ett viktigt kunskapsteoretiskt inlägg. Att vara dogmatisk är ett skällsord. Men all undervisning bygger ju på att eleverna /studenterna ska lära sig en massa ”dogmer” och uppfatta – eller åtminstone tillämpa – dem som sanna. Du kan fråga ”Varför är det så?”, men de flesta svar på sådana frågor består av nya dogmer. Svar: ”Därför att Pythagoras’ sats säger så.” Följdfråga: ”Vad säger att den där Pythagoras har rätt?”

All undervisning bygger ytterst på auktoritet. Varje elev kan inte bygga sin egen Hiroshimabomb för att kontrollera att läroböckerna inte ljuger om vad som hände. Man ska pröva auktoriteterna, finna dem trovärdiga, men kan inte pröva allt de säger, utan måste i ganska så hög grad lita på att de har rätt även i de okontrollerade delarna.

Kan man då lita på präster, som säger mot varandra, avviker från Bibeln och kyrkans egna bekännelseskrifter och själva säger att ”det är inte på riktigt” (om nattvarden)? Inte nog med att ateisterna har underminerat prästernas auktoritet. De för det själva också.

Om du frågar en vetenskapsman om något inom hans eget område, som han är expert på, kan du till nästan 100 % lita på det svar, du får. (Fråga bara inte om människans härstamning!) Antingen är frågan väl utforskad, och de finns ett svar. Eller också har vetenskapen ännu inte funnit något svar, och i så fall får du ett ärligt besked om det också: ”Det vet vi fortfarande inte”.

Teologin bygger emellertid inte på vetenskaplig forskning, eftersom objektet (Gud) för teologin inte låter sig utforskas med vetenskapliga metoder, utan på uppenbarelser från Gud. Att det verkligen har varit en kommunikation mellan Gud, och den människa som har mottagit uppenbarelsen, kan inte heller bevisas med vetenskapliga metoder. Det handlar här alltså ganska mycket om auktoritet. Däremot finns åtskilliga hjälpvetenskaper till teologin, t.ex. vetenskapliga metoder för datering av skrifter.

På visa frågor ger den sålunda uppenbarade kunskapen tydliga besked, på andra frågor saknas tydliga svar. Det är därför ganska märkligt att kyrkan inte kan eller vill, eller inte skulle kunna ge raka besked om kristendomens mest centrala trosinnehåll. Det är också ganska märkligt att teologin som kunskapsområde inte skulle kunna vara lika auktoritativ inom sitt gebit, som andra kunskapsområden, i synnerhet juridiken.

Juridiken bygger ju, trots alla naturrättsliga resonemang, inte på vetenskapliga upptäckter utan på beslut av lagstiftaren eller rättsväsendet självt. Därför finns inga vetenskapligt grundade svar på frågan ”Varför är det så?” Den kände ateisten Ingemar Hedenius har f.ö. skrivit en mycket bra essä om begreppet ”gällande rätt” och kommit fram till att en domstol aldrig kan bryta mot ”gällande rätt”, eftersom domstolens domar ÄR ”gällande rätt”. Tala om auktoritet – eller cirkelbevis!

Med samma auktoritet borde man kunna uttala sig om vad som är ”gällande tro” i Svenska kyrkan. Det är bara att studera Svk:s bekännelseskrifter – en diger lunta på över 1.000 sidor!

Man kan emellertid undersöka med vetenskapliga metoder vilket förhållande som råder mellan ”gällande tro” i Svenska kyrkan och det universella kristna trosarvet. Och det finns oroande tendenser till att Svk nu fjärmar sig från detsamma – och därmed även från sina egna fortfarande gällande bekännelseskrifter. Man kan befara rent hiskliga nyöversättningar, som fjärmar Svk både från den internationella kyrkan och från den historiska svenska kyrkan.

En präst ska uttala sig med auktoritet i teologiska frågor. Men prästens auktoritet ska hålla för en kritisk granskning utförd av lekmän, som jämför prästens ord med Guds ord.

Tillsammans – med vem?

En anonym en säger
11 november 2013 – 09:48

Åke: "Vi behöver ta emot Kristus själv i brödets och vinets mysterium som vägkost på vår livsväg."
Vad menar du med "mysterium" ? Du försöker LÅTSAS att Kristus är i brödet och i vinet men eftersom du är en intelligent människa som VET att det finns Kristus varken i brödet eller vinet så "fixar" du det genom att lägga i ordet "mysterium" och då är det lättare att fortsätta att låtsas. ;) Right?

Åke Bonnier svarar
11 november 2025 – 08:13

Hej ”En anonym”,
Nej, Du förstår jag låtsas inte att Jesus är i brödet och vinet. Den lutherska tolkningen (eller en av dem) är att han är där, att vi faktiskt tar emot Jesus själv i brödets och vinets gestalt. Också i den bemärkelsen står vi nära våra katolska bröder och systrar även om vi skiljer mellan transsubstantiation och konsubstantiation. Får återkomma något om detta senare. Men åter igen – vi tar emot Jesus själv i brödets och vinets sammanhang.

Ciccie Pernveden Malm säger
11 november 2013 – 10:15

Kanske hebreiskan kan ge lite vägledning? Vi ska ju "äta Jesu kött och dricka hans blod."
1. Kött och blod står för nära släktskap, ngt nattvarden symboliserar
2. Det fanns ett speciellt försoningsoffer för judarna, där man inte bara offrade t ex ett lamm, utan man deltog i en måltid. Det är möjligt att att den sista måltiden var just en sådan offermåltid.
3. Ordet för "kött" och "gott budskap - evangelium" kommer från samma rot. Det innebär att "Jesu kött" även kan peka på evangeliet. Det är väldigt typiskt med flera betydelser och ordlekar i hebreiskan, som är mer eller mindre omöjliga att översätta.
4. Att äta har även betydelsen "uppsluka." Det finns en symbolism i att "bli uppslukad av ngt" i ordet för äta.
Kanske inte så konstigt att använda ordet "mysterium" om nattvarden? Eller om en hel del som har med Gud att göra.
För mej är det stort att ta del av mysteriet - hur jag än uppfattar det. Sen är ju Guds tankar hela tiden oändligt mkt större än våra. Hur kan vi göra anspråk på att kunna förstå? Det största av alla mysterier är när vi upptäcker att Jesus hela tiden väntat på att vi skulle släppa det egna "förståndiga" perspektivet, så vi vänder oss mot Gud och kan uppleva en personlig relation m Gud, gnm Jesus och den Helige Ande. På hebreiska kallas det "att vända om/tillbaka." Är det kanske det vi kallar omvändelse? Är frälsningen just den personliga insikten om vad Jesus redan gjort för mej? Jag tror huvudproblemet är det mänskliga, snäva perspektivet...

En anonym en säger
11 november 2013 – 10:27

Hej Ciccie! Intressant med hebreiskan! Jag INGA kunsk. i det själv.
Vad jag är ute efter och fiskar nu egentigen.. det är..hmm
Har ni haft övernaturliga upplevelser i samband med nattvarden? Det har jag själv, olika och många gånger! Jag är bara nyfiken och jag tycker att det här är jättespännande. Jag är lite ensam med det här.
Och så undrar jag om det är tabu att prata om sådant? Är det för heligt? Är det någon sorts "andlig porr" att berätta .. eh... hur man har haft det med Jesus? :) En fråga till Åke som har detta som yrke: Har du UPPLEVT någonting som inte är från denna värld? Det var dit jag egentligen ville komma.

Staffanw säger
11 november 2013 – 11:03

Jag delar i stort det Åke Bonniers skriver. Och jag delar hans oro över kyrkans medlemsutveckling – trots att jag själv inte längre är medlem. De många kyrkorna över hela landet är en viktig påminnelse om vår svenska kristna historia.
Tyvärr pågår ett sönderfall med en inre sekularisering – kanske i en desperat jakt efter att vinna tillbaka förlorade själar, eller vinna nya från nya svenskar med tex muslimsk bakgrund. Men denna jakt kommer inte att ge några byten, tvärtom – tidigare har de sekulära, humanisterna lämnat, nu är det de troende.
Det jag alltid blir lika förvirrad av är ÅB’s ofta återkommande ord om en och samma Gud. Åke har tidigare sagt att Bibelns är ”utandad” av Gud. I linje med detta är väl då också koranen utandad av samme Gud. Alltså, en och samma Gud står bakom såväl Bibeln som koranen. Vilken märklig gud, iså fall. Men är verkligen beteckningen det viktiga?
Gör liknelsen med två grannar som har varsin bil. Den ene en Merceds, den andre en SAAB. Mannen med SAAB’en skaffar ett Mercedesemblem och fäster på sin SAAB, och nu har båda en Mercedes. Men, är det samma bil?

LFL svarar
11 november 2025 – 08:13

Alla barn som säger att de har världens bästa pappa har inte samma pappa. Åke har pratat med muslimska ledare, som har gjort allt (vad var annat att vänta?) för att övertyga Åke om att kristna egentligen tror på samma Gud som muslimerna. Och att Muhammed, som kom efter Jesus, har givit oss den fullständiga sanningen.

Har Åke lyssnat med f.d. muslimer, som har blivit kristna? Jag har hört föreläsningar av f.d. muslimer, bl.a. en f.d. imam som numera är evangelikal pastor. Jag har också hört en diskussion mellan två araber, den ena kristen och den andra muslim, om vad som är den rätta bibelöversättningen. Den f.d. imamen talade om likheter och skillnader mellan den kristna och den islamsk gudsbilden. Han berörde inte frågan om kristna och muslimer tror på samma Gud, utan slog fast att vad som saknas i islams gudsbild, bl.a. Jesu gudomliga natur. Han tvekade inte ett dugg om att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Den andra f.d. muslimen berättade en fantastisk levnadshistoria, hade suttit i fängelse i tio år för sin kristna tros skull, utan att ha träffat en enda kristen människa i hela sitt liv. Tala om omvändelse genom gudomlig uppenbarelse!

Ska Svenska kyrkan säga till dessa f.d. muslimer att de har lidit för sin nya tro helt i onödan? För det är ju bara en fråga om olika traditioner? Bra, i så fall är Svk en verklig statskyrka, som håller statens migrationsverk om ryggen, när man beslutar om avvisning av f.d. muslimer till Iran. Deras konversion till kristendomen har ju ingen betydelse ur frälsningssynpunkt, och har alltså varit helt onödig, kanske bara ett försök att lura till sig ett uppehållstillstånd?

Åke Bonnier svarar
11 november 2025 – 08:13

Kan inte påminna mig om att jag sagt att Bibeln är utandad av Gud. Var har jag uttryckt detta?

En anonym en säger
11 november 2013 – 11:56

Åke: "tanken på den inkluderande kärleken som är korsfäst, död och begraven men som på tredje dagen uppstått igen ifrån de döda."
Nu får du väl skärpa dig, biskop Åke! :) *säger med värme*
KÄRLEK kan ALDRIG, ALDRIG någonsin spikas på ett kors! En fysisk kropp däremot kan spikas på ett kors. Jesu fysiska kropp t ex spikades på ett kors. Och vem skulle VILJA spika kärleken på ett kors? Det är ju helt absurt!
KÄRLEK kan frälsa, hela, rena, trösta, nära, förlåta, sona, upprätta.....
men en KROPP kan ALDRIG göra sånt där av sig själv. En kropp kan bara vara ett VERKTYG i Kärlekens tjänst när Kärleken manifesteras i denna värld.
Det är fint att kalla Jesus för inkluderande kärlek. Jag vill bara skapa lite distans mellan det som kan dö och det som inte kan dö så att man inte blandar ihop dessa.
Jag äter inte Jesu kropp och dricker intehans blod i nattvarden. Fy, va äckligt det skulle vara! Men jag tar emot Kärleken som dessa saker symboliserar. Den Kärleken gör mig stark, fridfull, lycklig och välmående på alla sätt. Det känns som om jag hade lättare att andas än vanligt. Så ibland kan man nästan undra när man promenerar hem från kyrkan efter nattvarden i detta gudomliga tillstånd att vad kan de ha stoppat i det där vinet... ;)

*allt sagt som sagt med värme. Och kärlek. Och så en nypa humor*

Åke Bonnier svarar
11 november 2025 – 08:13

Hej igen ”En anonym”,
Jo jag menar att korsfästelsen handlar om Guds kärlek till oss. Gud går genom Jesus i döden för oss av kärlek till oss och visar genom döden och uppståndelsen att ingenting kan stoppa Guds kärlek – en kärlek som förtär allt djävulskt, alla våra misslyckanden, allt det som gått snett i vårt liv. Därför är korsfästelsen och uppståndelsen så fundamentalt viktig i den kristna tron såsom jag och många andra förstår det hela.

P-A Jonsson säger
11 november 2013 – 03:19

Det här var ett blogginlägg som öppnade för många tankar.
Och några av kommentarerna öppnade för ytterligare tankar.

Jag börjar med kommentarerna:
Ingenstans (så vitt jag kan se) har biskop Åke pratat om ekumeniska gudstjänster med judar eller muslimer. Han har däremot pratat om vikten av en interreligiös kommunikation. Den stora utmaningen finns inte i olikheter mellan olika religioner, utan i skiljet mellan religion och icke-religion. Där har alla religiösa ett gemensamt intresse som vi måste mötas och prata om. Hur kan vi hävda andligheten och människans andliga längtan i en värld där religionen alltmer trängs undan?

Och så var det frågan om alla våra kyrkor...
Jag har redan tidigare i olika sammanhang argumenterat för att avveckla ett stort antal kyrkor i Sverige. De kan behållas rent antikvariskt, men behöver inte vara gudstjänstlokaler.
Fast å andra sidan ser jag hur "glesbygdskyrkor" kan få nytt liv. I min egen landbygdsförsamling med fyra kyrkor har tre av dem fört en alltmer tynande tillvaro genom flera år. Men sedan vi började fira tydliga temamässor i de kyrkorna och när vi startade upp vår pilgrimsverksamhet så har de lockat allt fler människor. Människor är beredda att åka flera mil för att uppleva en speciell mässa i just de kyrkorna. (Det kan vara pilgrimsmässor, Taizémässor, meditativa mässor mm.)

Och nattvarden....
För övrigt i församlingen så är nattvardsfirandet en bärande del. Vi firar mässa tre av fyra söndagar i månaden, samt varje onsdagkväll. Och människor kommer med glädje för att fira just nattvard. Men det är inga höga trösklar till nattvarden. Den firas i gemenskap och glädje. Den ger utrymme för var och en att delta på sitt sätt. Den utmålas inte som någon "prestationsgrej".

Och frågan om en Gud...
Jag råkar tro att det bara finns en Gud. Och att det är just Gud som skapat oss alla. Att vi alla inte upplever Gud riktigt på samma sätt ändrar inte det faktum att vi ALLA är Guds barn. Med den grunden möter jag varje människa - som en syster eller bror. Och då blir gemenskapen med andra människor oavsett tro något viktigt.

olov sandegård svarar
13 november 2025 – 08:13

Jag tror inte att det är riktigt så enkelt som att ”alla religiösa (har) ett gemensamt intresse”. Det finns god religion och det finns dålig religion, liksom det finns god sekularism och det finns dålig sekularism. God religion/religiositet/andlighet/sekularism kännetecknas av inkludering och kärlek till människor, djur och miljö, medan dålig sådan kännetecknas av exkludering, vi-och-dom-tänkande och vårdslös konsumism-materialism vad gäller människor, djur och miljö. I övrigt tycker jag att du uttrycker mycket värdefulla synpunkter, liksom biskop Åke.

Kerstin G säger
11 november 2013 – 04:56

"Den stora utmaningen finns inte i olikheter mellan olika religioner, utan i skiljet mellan religion och icke-religion. Där har alla religiösa ett gemensamt intresse som vi måste mötas och prata om. Hur kan vi hävda andligheten och människans andliga längtan i en värld där religionen alltmer trängs undan?"

Ja, precis, hur kan vi det? Inte genom att förneka att vetenskapens verktyg som kritiskt förhållningssätt och väl underbyggd argumentation med evidenskrav är meningslösa och bli totalskeptiker, som man ibland hör bland kyrkfolket. Inte heller genom att anamma dem i alla sammanhang. Jag tror det skulle behövas en diskussion i samhället om vad kunskap är, och som inte hålls på ateisternas eller naturvetarnas villkor. Den kanske finns, men var i så fall?

P-A Jonsson svarar
11 november 2025 – 08:13

Kerstin G,

Det blir liksom lite vridet när argumentation mot kristna utgår från fördomar som inte riktigt har bäring på verkligheten.
Hur många kristna tillbakavisar vetenskap idag? Men vi kristna kanske vågar erkänna att det finns frågor där inte vetenskapen räcker till.
Vetenskapen kan ofta svara på ”hur”, men långt ifrån alltid kan vetenskapen svara på ”varför”.

Kerstin G säger
11 november 2013 – 05:01

påstå att vetenskapens ......är meningslösa