Kära läsare, med denna predikan som jag höll i dag i Örslösa kyrka i samband med en återinvigning, vill jag önska Er var och en ett välsignat nytt kyrkoår – ett nådens år!

Det gick ett sus av förvåning genom folkhopen, ett sus av glädje, ett sus av frustration. Var han inte en av dem? Hade de inte sett honom växa upp i den lilla byn? Hade han inte lekt med deras barn? Hade han inte kommit med sin pappa till synagogan sabbat efter sabbat? Var inte han bar mitsva – budens son precis som alla de andra som var församlade? Var han inte byggnadsarbetarens son? Hade han inte följt med sin pappa till bygget i Beit Shean? Hade han inte bott med sin mamma när hans pappa hade dött – pappan som var så mycket äldre? Och nu hade han kommit tillbaka efter att ha varit borta hemifrån ett tag. Bygdens son var tillbaka – och så dessa fantastiska ord, dessa förbryllande ord, dessa upprörande ord! De som hade hoppats att han kanske skulle säga något som bar dem under veckan fram till nästa sabbat.

Ja, så kan man tänka sig att tankarna snurrade runt inom dem som var församlade i den lilla synagogan i byn Nasaret.

Jesus – Josef son från Nasaret. Det var han som kommit tillbaka till sin hemby där han vuxit upp. Det var där han var präglad av omgivningen – den judiska omgivningen. Jesus var aldrig kristen. Han var jude. Han var född av en judisk mor. Han växte upp i en judisk familj, han uppfostrades judiskt och firade naturligtvis alla judiska högtider. Han var med sina föräldrar till Jerusalem på pilgrimsvandring och han undervisades säkert i de heliga skrifterna; i Tanach – Tora, Neviim, Ketuvim – Lagen (eller läran), profeterna och skrifterna. Han höll naturligtvis sabbaten som i nutida judisk tradition börjar när tre stjärnor tänds på himlen på fredagskvällen och

slutar när tre stjärnor tänds på lördagskvällen – vilket naturligtvis finns uträknat i en kalender så att alla vet när sabbaten börjar och slutar oberoende var i världen man bor. Jesus höll sabbaten och då var det självklart att vara i synagogan för att fira gudstjänst. Och det var i en sådan gudstjänst i synagogan i Nasaret som han anmälde sig att läsa från profetrullen – den som innehöll profeten Jesajas texter. Man hade läst från någon av de 5 Moseböckerna strax innan och nu var det dags för profetläsningen. Troligen kunde den som läste välja fritt från den pågående profetboken och Jesus fann det fantastiska stället i Jesajas 61:a kapitel och läste de orden vi nyss hörde i vår predikotext. Efter att ha rullat ihop profetrullen och lämnat den tillbaka till den person som var ansvarig i synagogan för skriftrullarna satte han sig ned och man kan tänka att alla som var samlade i synagogan, unga som äldre, var spända på vad Jesus skulle säga, hur han skulle tala om den Messias som de alla väntade på, hur han skulle ge dem hopp och tro på framtiden – ett hopp som skulle bära dem i det ockuperade landet där romarna härskade. Man kan nästan känna hur förväntan låg tät i synagogan den lördagsförmiddagen. Och så sa han de orden som kom att förvåna alla: I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. (Luk 4:21).

Vad han sa var fantastiskt och upprörande på en gång. Han sa att det var han som var den som profeten talade om, att han, Josef son från Nasaret, var den som de hade väntat på som den store befriaren, att han – Josef son från Nasaret – egentligen var fullbordan av allt som stod i Tanach – det som vi kristna kallar Gamla Testamentet. Först jublade de men strax efter blev de förbryllade och förargade, förfärade och frustrerade och efter en dialog om att Gud egentligen vänder sig till hedningarna – till ickejudarna, ville de driva bort och döda honom. Han hade ju hädat Gud. Men Jesus klarade sig.

I dag återinviger vi den ombyggda Örslösa kyrka – en fantastisk kyrka och jag vill gratulera er till att ha fått en ännu mer ändamålsenlig kyrka som kommer att vara en av de kyrkor som finns från årsskiftet i det nya pastoratet – Södra Kållands pastorat. I denna kyrka kommer i fortsättningen Guds Ord att läsas, här kommer det att förkunnas, här kommer mässan att firas, här kommer barn, ungdomar och vuxna att döpas, här kommer människor att vigas och här kommer begravningsgudstjänster att firas. Här kommer också samlingar av olika slag kunna vara. Vilken glädje!

I dag, säger Jesus i sin minipredikan och när han var där i synagogan så talade han om ett nu som var nu för alla dem som var samlade. Men orden i dag spränger historiens gränser och handlar också om i dag här i Örslösa kyrka. För Jesus själv är här mitt ibland oss i dag och hans budskap om befrielse gäller Dig som kommit hit i dag liksom de gäller mig. Han frambär ett glädjebud till de fattiga och vi är de fattiga. Vi kanske inte är ekonomiskt fattiga. Vi kanske inte är fattiga jämfört med många andra, men vi är fattiga inför Gud. Vi har inget att komma med inför Gud.

”Här hjälper ej de rikas guld och ej befästa gränser, men Kristi evangelium, predikat i all världen.” (Sv.Ps 477:2) skriver Olof Hartman i en lutheröversättning i vår psalmbok. Det är nåden det handlar om. Vi kan inte komma med våra fromma handlingar, våra böner, våra gudstjänster inför Gud och se dem som meriterande. Inget är meriterande inför Gud. Vi har inget att skryta med – endast Guds nåd att sätta vår lit till – den nåd som fått sin brännpunkt i Jesus från Nasaret. Vi är syndare, d v s vi faller offer för det vi inte vill. Men vi får samtidigt räta på ryggen för vi är rättfärdiggjorda genom Jesus på korset som dött och uppstått för vår skull. Det handlar om den befriande och upprättande nåden. Det är ett glädjebud till oss som är fattiga.

Men Jesus kom också för att förkunna befrielse för de fångna. Martin Luther talar om ”incurvator in se” – vår inkrökthet i oss själva. Det handlar om egoism om vår egen benägenhet att koncentrera oss på ”jag, min, mitt”. I stället vill Jesus befria oss till att se på det som är vårt – vårt tillsammans i ett ”vårt” som innesluter snarare än utesluter. Jesus vill befria till ett tillsammansskap där vår egen inkrökthet vänds till ett delande av resurser, ett delande av möjligheter, ett delande av den verklighet som är vars och ens. Denna befrielse spränger förutfattade meningar, spränger givna gränser, spränger allt som hindrar oss från att vara Guds befriade barn tillsammans med andra som också är Guds befriade barn.

Syn för de blinda, talar Jesus om. Jo, det är vi som alltsom oftast är blinda. Vi behöver få vår syn tillbaka eller få vår syn. Det berättas om en judisk lärare som frågade sina elever när man kan skilja dagen från natten, d v s när dagen kommit? Någon svarade att det måste vara då man kan se en hund i mörkret. En annan svarade att dagen har kommit då man hör den första fågeln kvittra tidigt på morgonen. En tredje svarade att dagen måste ha kommit när det var dags att gå upp. Men allasvarade fel. Läraren sa: ”Natten är över och dagen har kommit då Du möter en människa, ser henne i ögonen och i henne kan urskilja en medsyster eller en medbroder. Då är natten över. Då har dagen kommit.” Det är den synen vi behöver. Vi behöver hjälp att se vår medsyster eller medbroder – se och inkludera i våra sammanhang dem som bor långt bort i andra sammanhang. Vi får se att de är våra systrar och bröder, de i Filipinerna, de i Palestina och Israel, de i Pakistan, de i Sudan, de i Syrien o s v. De som drabbas av ondskan, av förtryck, av krigens vidrigheter – de är våra medsystrar och medbröder. De som drabbas av svältkatastrofer, av sjukdomsepidemier – de är våra medsystrar och medbröder. De som bor nära – här i grannsocknen, i grannförsamlingen, i grannpastoratet, i grannstiftet, i grannlandet – de är våra medsystrar och medbröder. De som tycker olika än vi själva, de som har en annan tro, en annan övertygelse, en annan sexuell identitet, de är våra medsystrar och medbröder och vi måste be om hjälp mot vår blindhet, be om syn så att vi ser detta, be att dagen må komma.

När Jesus talar om de förtrycktas frihet handlar det för oss om att stå upp mot all form av förtryck, oavsett om det sker i den lokala skolan med mobbing och annat eller om det sker på arbetsplatsen med kränkande särbehandling eller om det handlar om förtryck av människor p gr av sexuell identitet, religion eller etnisk tillhörighet. Vi är kallade som kristna att stå upp mot allt detta – att vara Jesu sändebud ut i en värld där stora risker väntar.

Det allra sista Jesus citerar i synagogan är att han kommit för att förkunna ett ”nådens år från Herren”. Nådens år – det är temat för denna 1:a advent – den första söndagen på det nya kyrkoåret. Egentligen skulle vi kunna önska varandra ett riktigt Gott Nytt Kyrkoår därför att hela kyrkoåret egentligen handlar just om nådens år. ”Guds nåd är ny var afton och var morgon”, skriver den tyske motståndsteologen Dietrich Bonhoeffer i en av psalmerna i psalmboken (509:1). Den nåden får vi vara i. Den nåden får vi bäras av. Jesus understryker nåden genom att utlämna en rad från profeten Jesaja – en rad som lyder: ”en hämndens dag från vår Gud”. Forskare har undrat över varför Jesus utlämnat denna rad men det enda svar som håller är att han velat understryka nåden – Sola gratia – nåden endast. Så är det!

Kära vänner, låt oss öppna oss för nåden, låt oss fyllas av den. Låt oss leva i den och präglas av den. I dag får vi ta emot ett tydligt tecken på denna nåd – Jesus själv i brödets och vinets gestalt. För dig utgiven, för Dig utgjutet. Det handlar inte om att vara värdig, det handlar inte om en medalj för proffstroende, det handlar inte om att tro tillräckligt mycket eller att vara extra from eller extra duktig utan det handlar om Guds gränslösa nåd, den bottenlösa nåden som vi behöver för att kunna leva som Guds älskade, befriade och upprättade barn – de Guds barn vi är. Och vårt enda svar på allt detta får vara ett hjärtats svar där vi kan säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen