När jag fick tjänsten som domprost i Stockholms stift underströk jag vikten av att Stockholms domkyrkoförsamling aktivt skulle vara med och fira Kärlekens mässa i samband med Pridefestivalen i Stockholm. Tidigare hade kyrkan varit uthyrd till EKHO som fick ha mässan i kyrkan. Den har firats varje år sedan slutet av 1970-talet då den dåvarande domprosten (pastor primarius) Ludvig Jönsson öppnade kyrkan för gudstjänst för alla som deltog i ”den homosexuella befrielseveckan”, som det hette på den tiden. Jag har sagt att kyrkan måste tala tydligt om den kärlek som är inklusiv. Kärleken är störst och där två människor älskar varandra där kommer kärleken till uttryck. Jag skulle önska att varje mässa i Skara stift (ja egentligen i hela Svenska kyrkan)var en kärlekens mässa där alla oavsett allt skulle kunna känna delaktighet, hemmahörighet, känna sig sedd, bekräftad och upprättad som den man är i sin sexuella identitet.

I dagens nummer av Svenska Dagbladet har en stor artikel belyst en lokal erfarenhet av Svenska kyrkan som fördömande där homosexualitet hålls fram som en synd och där ungdomar rekommenderas att läsa Bibelns ord mot homosexualitet rakt av.  ”Det är bara att läsa som det står”. Min biskopskollega har via SvD:s webbsida gått ut och gjort en viktig kommentar till det som skett. I samband med artikeln fanns en spalt som påpekade att det finns en stor tveksamhet gentemot Svenska kyrkan från HBTQ-håll. Svenska kyrkan tycks luddig i frågan om homo och – bisexualitet samt gentemot trans- och queerpersoner. Var står Svenska kyrkan egentligen? Det är en vanlig fråga gällande olika ämnesområden. Svenska kyrkan som trossamfund yttrar sig egentligen bara via kyrkomötet och i någon mån genom biskopsbrev där det samlade biskopsmötet ger uttryck för gemensamma tankegångar. När kyrkomötet fattat beslut gäller det  i hela Svenska kyrkan. Kyrkomötet har fattat beslutet att Svenska kyrkans äktenskaps syn rymmer möjligheten för två myndiga personer att gifta sig enligt Svenska kyrkans ordning om följande vilkor uppfylls: 1. Paret ska ge uttryck för ömsesidig och icke påtvingad kärlek och 2. med en vilja att deras ömsesidiga kärleksrelation ska vara tills döden skiljer dem åt. 3. Åtminstone en av kontrahenterna skall vara medlem i Svenska kyrkan. Varje par har rätt att vigas i sin lokala församling eller i sitt pastorat. Allt detta gäller både sam- och särkönade par. Dock är ingen präst idag tvingad att viga samkönade par. Så långt har kyrkomötet yttrat sig.

Som biskop i Skara stift har jag och alla andra i kyrkans vigningstjänst att följa Svenska kyrkans ordning – men vad jag skulle önska är att alla vigselpar oavsett kön skulle få uppleva en underbar vigsel, att de skulle få känna sig sedda och bekräftade som dem de är i samband med sin vigsel. Vidare menar jag att vi som kyrka måste stå upp för den kärlek som är inkluderande. Då går det inte att undervisa om homosexualitet som något man måste få hjälp att ”bli av med” eller att fördöma utlevd homosexualitet. Låt oss i vårt stift tala öppet och tydligt om detta! Må det bli så i vårt stift att ingen tvivlar på vad Svenska kyrkan i Skara stift står för. Ingen kan tvinga enskilda till en bestämd uppfattning i frågan om samkönade vigslar. Ingen kan tvinga någon till en viss uppfattning gällande frågor som rör HBTQ.  Frågan är om en, som bärare av vigningstjänstuppdraget i Svenska kyrkan, kan lära ut ( i t ex undervisning och själavård) att utlevd homosexualitet är synd och samtidigt vara trogen Svenska kyrkans tro och lära?

Må vi alltså bli och än mer vara en kyrka som konkretiserar Jesu ord uttryckt i det dubbla kärleksbudet som i förkortning lyder: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv! I det rymmer också vikten av att kunna älska sig själv, bejaka sig själv som den man är och få bli bejakad som den man är. Då kan man också bejaka sin medbroder eller medsyster som den hen är. Låt oss stå upp för detta och leva detta!

Den kämpande tron är temat för denna vecka. Det är ett underbart tema därför att den framhåller att tron  både är något att kämpa med och att kämpa med. Nej, jag skrev  inte fel. Att kämpa med tron kan se ur åtminstone två perspektiv.

1. För många är tron på Gud treenig en tro trots allt. Många ateister säger att de inte kan tro på Gud när de ser, läser och hör om hur världen ser ut med all ondska, med all orättvisa, med all svält, med all nöd av olika slag. ”Hur kan Du tro på en Gud med en sådan värld?”. Själv tänker jag att tron på Gud, min erfarenhet av Gud, min relation till Gud visar mig en väg mitt i allt helvetiskt, visar mig en väg mit i allt svårt,  visar mig en väg mitt i all smärta, mitt i all sorg. Det är inte en väg som bedövar, som tar bort all smärta och sorg, som förvandlar världen till ett paradis. Nej, men det är en väg, en relation, en tro som hjälper mig att leva mitt i det svåra, att stå upp på olika sätt mot det destruktiva. Därför blir den kämpande tron en tro som jag kämpar med mot det onda som vill få mig att ge upp, som vill få mig att tappa modet.

2. Den kämpande tron är också en tro jag får kämpa med i mitt eget tvivel. Tron är inget färdigt paket. Tron är ingen enkel lösning på livets alla frågor. Nej, tron handlar om att, likt Jakob i Gamla testamentet få brottas med det gudomliga, få brottas där jag får vara med mitt tvivel, med mina frågor, med min frustration, med min brist på svar och jag får ropa med Jesu eget rop: ’Min Gud, min Gud varför har Du övergivit mig?’ Och jag får säga med Jakob: ’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’

August Strindberg lär ha sagt att människan är obotligt religiös. Gudslängtan ligger s a s i våra gener. Den längtan får vi ta på allvar – den längtan är på det sättet urmänsklig.

Så låt oss kämpa med tron – tron på Gud som gått in i vår kamp på jorden – i mänsklig gestalt.

I skrivande stund lever vi i den veckan i kyrkoåret som har ”Prövningens stund” som tema. Evangelietexten är Markus oerhört korta berättelse om Jesu frestelse i öknen. Endast två verser i Mark 1. I öknen både prövades och frestades Jesus. Orden prövning och frestelse heter båda samma sak på nytestamentlig grekiska – peirasmós.

Vi kan prövas av Gud och när vi i Herrens bön ber Gud inte ska utsätta oss för prövning handlar det om att vi inte ska prövas så att vi tappar tron på Gud, att vi s a s ska prövas utöver vår förmåga.

Men, den stora frestelsen som det djävulska vill utsätta oss för är att vi marginaliserar vår tro, att kristen tro förvandlas till en söndagsföreteelse, att den s a s isoleras till något som har med kyrkobyggnader att göra. Då blir det som när skådespelaren Jarl Borsén stod i TV-programmet ”Partaj” klädd till präst i kaftan och sa: ”förlåt om jag ser lite religiös ut, men jag har ont i magen.”  Gud har med hela liveta att göra eftersom Gud är den som givit oss livet – vars och ens eget liv – ett liv vi har att förvalta också i relation till Gud. Detta behöver vi dela mycket mer med varandra och andra. Vi behöver tala mer om vår gudstro och om vårt liv – dela liv-dela tro. Vi som vill kalla oss kristna behöver ”komma ut” med vår kristna tro. En av kyrkans viktigaste upgifter är därför att stärka sina medlemmar till att just ”komma ut”, våga vara kristen. Det handlar naturligtvis inte om något färdigt, utan om en relation med Jesus Kristus – och med den blir man aldrig färdig. Den är ett äventyr, den handlar om livsfördjupning. Jesus sa tack och lov aldrig att han var ”paketet” eller ”tabletten”. Nej, enligt evangelisten Johannes sa han att han var ”vägen, sanningen och livet”.  Det handlar om process, fördjupning och livsupptäckter.

Låt inte det djävulska, i vilka former det än må framträda, göra så att vi talar tyst om vår tro. Att marginalisera kristen tro till något som hör till den privata sfären, till 339 byggnader i Skara stift och betydligt fler i hela Sverige, eller som hör till det egna vardagsrummet enbart är att ställa sig på det djävulskas sida. Det är bekvämt. Det kräver inget. Det är skönt. Men, det är samtidigt inte det vi är kallade till. Jesus själv kallar oss att ”gå ut” (Matt 28:18-20). Låt oss göra detta på olika sätt i olika sammanhang. Kanske kan våra syskon från andra religiösa sammanhang inspirera oss. Vågar de vara tydliga med sin övertygelse, vågar vi. Låt oss inte frestas att svika vår mästares kallelse. Då riskerar vi vår identitet som kristna och som kyrka.