Det kan tyckas vara en konstig titel på detta blogginlägg. Borde inte en biskop i Svenska kyrkan hävda att alla borde tro på Jesus, att alla ska bli kristna och att kyrkans uppgift är att göra alla folk till Jesu lärjungar? Det kan man ju tycka. Men risken med en sådan hållning är att man gör allt för att omvända människor och att det då bara finns en enda sanning och det är den som uttrycks i den kristna tron. Allt annat är meningslöst, bortkastat. Våra muslimska bröder och systrar har då valt helt fel väg och kan inte ha någon hållbar gudsgemenskap. I och för sig så delar ju judarna drygt halva Bibeln med oss kristna men eftersom inte deras förbund längre gäller utan det nya förbundet genom Jesus Kristus och som ersätter alla de gamla förbunden så borde mission bland judarna vara en gudi behaglig gärning. Hinduer, Sihker, Buddister ska vi inte tala om. De har ju inte en siffra rätt. De måste också omvändas – ju förr desto bättre. Det är på detta sättet som kristna fundamentalister och extremister resonerar. Men extrimismen måste hållas stången.

När jag skriver dtta har det fasansfulla dramat i Paris fått sin upplösning. Många har dött det senaste dygnet på grund av religiös fanatism som drabbat enskilda och familjer och som i allra högsta grad också har drabbat det fria ordet. I Sverige har polisen beslutat att stärka skyddet av olika helgedomar – bland annat moskéer. Jag tänker mycket på mina muslimska syskon och mina judiska syskon som oroar sig än mer för hatet och antisemitism av olika slag. I den värld som vi lever i och där religionsfriheten, yttrandefriheten och tryckfriheten hotas måste vi alla stå upp för och hävda just den grundlagsskyddade friheten. Den är grundlagsstyrd i Sverige men kan lätt hotas av extrimism såväl kristen som annan religiös fanatism.

Jag är stolt över att vara kristen. Ingen torde ha kunnat tro något annat. Jag vill gärna tala tydligt om Jesus i ord och handling och döpa och undervisa och lära människor att hålla alla de bud som Jesus håller fram. Men jag vill göra detta i den glada tilliten att vi får tro olika i Sverige därför att vi har en religionsfrihet som kräver respekt. Vi måste respektera våra trossyskon från andra traditioner så länge deras trosutövande inte trampar på och skadar någon annan. Vi får respektera och dessutom intressera oss för våra syskon från andra religionssammanhang och lära oss mer av dem och låta dem ha tolkningsföreträde gällande sin egen religion liksom vi får ha tolkningsföreträde gällande vår trosuppfattning. Vi har i Sverige yttrandefrihet. Den måste vi stå upp för! Det fria ordet måste få vara fritt. Därför har vi tryckfrihet. Vi kan skriva fritt, tala fritt i Radio  och TV men sen kanske inte alla håller med om vad vi säger eller skriver och det får vi leva med, stå ut med och acceptera. Sverige är ett mångfaldens land – ett multiland på många olika sätt och det ska vi vara stolta över och värna. Och jag är stolt över att bekänna mig till Gud som inte är religiös utan som är Gud bortom alla religionsdefinitioner men som visat mig och alla oss som vill kalla oss kristna att Jesus är vägen för oss – en väg vi ska följa, en väg vi ska vara trogna, en väg vi får berätta om.

Vi måste i dessa religionsextremistiska tider kämpa för och värna mångfalden i religionstillhörigheten. Den är hotad var gång en människa dör p gr av extremistiska attacker. Ingen religion har hela sanningen. Summan av alla religioner har inte hela sanningen. Jag har sagt det och jag säger det igen: Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud. Men jag får hålla mig till Jesus och Du med om Du vill det. Det är inte så dumt!

Det gläder mig nu att religionerna i Sverige agerar gemensamt mot hat och för fred i kampanjen Vägra hata! Under helgen den 30 januari – 1 februari 2015 kommer budkavlar med uttalandet från de religiösa ledarna att läsas upp i samband med bön eller gudstjänst i moskéer, synagogor, kyrkor och andra heliga rum i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. För att understryka den gemensamma kampen mot hatet kommer olika religiösa företrädare att lämna över budkaveln till varandras heliga rum. I Stockholm kommer budkaveln lämnas till Storkyrkan av en muslim och läsas upp av en representant från Judiska församlingen.

Onsdagen den 4 februari överlämnas budkavlarna av representanter för Sveriges Interreligiösa Råd till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Kampanjen initierades genom ett uppdrag från Regeringskansliet.

Nu får alla goda krafter värna ett mångfaldens och ett mänskligt Sverige, ett mångfaldens och mänskligt Europa, en mångfaldens och mänsklig värld. Gud som är himlens och jordens skapare och hela universums (ja alla universas) Gud kallar oss, leder oss och välsignar oss. Låt oss ta den kallelsen på allvar och där igenom ge Jesus äran!

Kära bloggläsare,

Den 1 januari i år höll jag denna predikan inför många åhörare i Skara domkyrka. Jag har blivit ombedd att publicera den och det gör jag nu. En predikan ska egentligen inte läsas utan höras. Den är skriven för ett auditorium snarare än en läsekrets. Samtidigt vill jag dela med mig av den till alla som av olika anledningar inte hade möjlighet att komma till Skara domkyrka i torsdags. Nu önskar jag var och en av Er som läser denna blogg ett riktigt välsignat Nytt År – i Jesu namn.

”Jag vill börja nyårsdagens predikan med att tillönska Er alla ett riktigt Gott och Välsignat Nytt År! Det är nu sedan några timmar tillbaka 2015 år sedan år 1 inföll. Fast munken Dionysius Exiguus, som införde den kristna tideräkningen på 500-talet, verkar ha räknat fel. Jesus föddes inte år 1 (år noll räknade man inte med på den tiden) utan troligen någon gång mellan åren 4 och 7 före Kristus. Det kan ju verka förbryllande att Jesus som kallas Kristus föddes före Kristus. Så förbryllande kan tideräkningen vara men så glädjefyllt är det att vi dagligen, genom Exiguus verk, påminns om Jesus genom att benämna 2015 efter Kristus som det år som nu har börjat.

Det nya året börjar med en önskan, en bön – en bön som är mer än en bön – kanske snarare en tillsägelse. Det nya året börjar i år med den aronitiska välsignelsen som vi hörde i vår gammaltestamentliga läsning. Ni kände igen den. Den välsignelsen läses över församlingen i nästan varje gudstjänst vi firar. Och den innehåller ett budskap som jag vill tillönska Er alla – Shalom! Shalom står för fred och frid. Men ordet rymmer mer än så. Det rymmer vänskap, det rymmer den djupa relationen till Gud, till våra medmänniskor och till oss själva liksom det rymmer den upprättade skapelsen – med miljö och klimat. På det sättet är shalom både en tillönskan, en bön, en tillsägelse, en uppmaning och utmaning. Shalom påminner oss om att allt är heligt – att hela tillvaron med allt vad den består av, så att säga, är vävd i ett enda stycke. Allt hör ihop. Jag har sagt detta tidigare och jag säger det igen – allt är heligt så länge inte människan profanerar det heliga. Hela skapelsen, vi alla, är i grunden heliga. Du är helig! Och allt detta därför att Gud – Gud som vi inte kan ha grepp om, Gud vars namn inte går att uttala utan som bara beskrivs med fyra konsonanter – JHVH – är alltings ursprung och mål och som genomhelgar allt. När jag önskar Er alla, ja oss alla, shalom, handlar det om fördjupad gudsrelation som inbegriper allt, som inbegriper ett ansvarstagande för den miljö vi lever i, som innebär ett ansvarstagande för vårt klimat där vi inte kan blunda för de klimatförändringar som både pågår och som hotar och där vi inte enbart kan hoppas på de stora avtalsmöjligheterna vid klimatkonferenser av olika slag. Shalom – det ordet utmanar oss att börja i det lilla, att se hur vi kan leva och verka mer klimatsmart. Svenska kyrkans biskopar har gett ut ett biskopsbrev om vårt klimat där vi talar om klimatet utifrån ett kristet perspektiv. I slutet av biskopsbrevet, som finns att ladda ner på nätet, utmanar vi Svenska kyrkan, församlingar och stift att fortsätta arbeta för en hållbar livsstil och att låta förvaltningen av kyrkans tillgångar visa hur en teologisk syn på skapelsen kan påskynda klimatomställningen. Vi uppmanar alla människor i Sverige att reflektera över sitt eget ansvar och använda sin rätt som medborgare och väljare att verka för en kraftfull klimatomställning. Vi uppmanar också Kyrkoledare i hela världen att sträva efter att stärka kyrkornas och religionernas bidrag till klimaträttvisa och klimatomställning och att låta internationell ekumenik och interreligiöst samarbete bli till ett fungerande redskap i arbetet. Det är en kraftfull uppmaning som väckt reaktioner – inte minst för att vi också uppmanar svenska och internationella beslutsfattare, samt företagsledare till bot och bättring – ja, till omvändelse när det gäller klimatansvaret. Vi kan inte bara fortsätta som förut. Guds shalom utmanar oss och manar oss.

Men Guds shalom vill också få oss att se vårt ansvar för våra systrar och bröder. I en tid när främlingsfientliga krafter växer i de politiska korridorerna och hatet mot oliktroende tar sig uttryck i brandbomber mot moskéer och attacker av annat slag mot synagogor, skolor o s v är det viktigt att vi som kristna vågar stå upp för ett samhälle där detta är otänkbart. Från kyrkans horisont är detta ickekristet beteende. Det är en grav synd mot Gud och Guds barn och ska fördömas! Tillsammans med alla människor av god vilja måste vi vara med och bygga ett samhälle, både lokalt, regionalt och nationellt, där vi ser varandra som systrar och bröder – oavsett etnisk härkomst, oavsett religionstillhörighet, oavsett sexuell identitet, oavsett fysisk kapacitet. Tillsammans får vi tala högt om hur vi tar emot flyktingar, hur vi behandlar människor som flyr för sitt liv, hur vi bemöter romer och andra eu-migranter som vi dagligen möter. Tillsammans får vi dela på våra resurser och se vad vi kan göra just lokalt, regionalt, nationellt samtidigt som våra förtroendevalda inom EU-parlamentet och människor i andra påverkanssammanhang måste vara med och pressa på då det gäller nationella strukturer och annat. Det handlar om shalom – om den fred och frid som inte bara är frånvaro av missiler och kulor utan som handlar om rättvis resursfördelning och om möjligheter att växa som människa.

Vägen för vår del heter också fördjupning. Det handlar om barnet i krubban som på sin åttonde dag blev omskuren i enlighet med de heliga skrifterna. Genom omskärelsen blev den judiske nyfödde pojken bekräftad som en del av det judiska folket. Omskärelsen var tecknet på detta liksom ett tecken på att Han underkastade sig Gud såsom Gud möter i det judiska sammanhanget. I samband med sin omskärelse yttrades för första gången offentligt hans judiska namn – Jeshua ben Josef. Jeshua – Josefs son. Namnet Jeshua hade han egentligen fått innan konceptionsögonblicket av ängeln Gabriel som gav det till Maria i deras möte. Men när han omskars blev det tydligt att allt det som Gamla testamentet vittnar om – allt det som står i Torah, i skrifterna och hos profeterna är en del av detta lilla gossebarn – en viktig del i hans judiska liv – en viktig del för Jeshua ben Josef eller Iäsous – som sedan, långt senare, blev hans namn på biblisk grekiska. Genom hans omskärelse förenades dåtid, nutid och framtid utan att exkludera något.

I namnet Jeshua ben Josef inryms just JHVH – Gudsepitetet – det outtryckbara liksom ordet för frälsning etymologiskt också ingår. Därför översätts hans namn med Herren är räddningen. På det sättet möter oss allt i Jesus själv. Historien, nutiden och framtiden – allt har sin brännpunkt i Jesus. Tillsammans i Skara stift har vi för kyrkoåret 2014-2015 utlyst ett Jesusår. Tanken är att var och en av oss i olika sammanhang ska fördjupa relationen till och kunskapen om Jesus under detta år. För att både underlätta och utmana har jag skickat ut ett Jesusbrev (som finns att få här i domkyrkan idag och som går att ladda ned från stiftets hemsida) med en kort beskrivning av den historiske Jesus och också något ytterligare samt frågor att fundera över vid köksbordet hemma eller i studiegrupper i församlingen. Tanken är att detta kyrkoår ska vara präglat av Jesus själv och allt det som Han betyder och kan betyda för oss personligen, som församling, som stift och som kyrka. Så Du och jag får vila i Jesus – vila i Jesu namn, vila i allt det Han har gjort för Dig och mig genom sin förkunnelse i ord och handling och inte minst genom sin död och uppståndelse. Genom bibelläsning, mässan och bönen får vi fördjupa vår relation med Honom som blivit människa för vår skull, för att visa på Guds gränslösa kärlek. Vi får vila i Jesus. Vi får också i allt det vardagliga vara i Jesu namn d v s egentligen låta det vardagliga präglas av vår Jesusrelation. Så får vi också verka i Jesu namn. Det handlar om att leva sin kristna tro konkret, inte bara i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande utan också genom att leva de bud Jesus höll fram och det bud som han gav sina lärjungar och också oss. Hans eget bud är så enkelt och samtidigt så utmanande och svårt. Han säger till lärjungarna och till Dig och mig: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35) Det handlar om att ta kärlekens initiativ om och om igen – även då det tycks svårt för att inte säga omöjligt. Men det handlar också om att låta våra röster höras där människovärdet kommer i kläm och där Guds rätt förtrampas.

Vi får alltså detta nya år och i detta vårt kyrkoår vila i Jesus, vara i Jesus och verka i Jesus. Enkelt att komma ihåg – vvv – livsutmanande att leva. Det handlar om att leva Guds shalom i dess djupaste bemärkelse men inte av egen kraft och eget förstånd utan genom Guds närvaro, omsorg och kraft. Arons ord till Israels folk gäller då också både Dig och mig:

Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. Shalom – i Jesu namn!

Amen”