”Musiken tar vid där orden tystnar”, den meningen lanserades av den dåvarande domkyrkoorganisten i Stockholm – Gustaf Sjökvist. Och visst är det så med musiken. Musiken berör oss på djupet, lockar, talar, griper tag, väcker vår längtan efter det som är större än det mätbara, större än det påtagliga, vår längtan efter att bli sedda, upprättade, bekräftade – inte av samhällets olika krafter, inte av dem som bedömer vad som är rätt, vad som är bra, vad som är tjusigt. Nej, snarare längtan efter den oerhörde, den som vi inte kan få grepp om – längtan efter den vars namn vi inte känner, vars epitet skrivs med fyra konsonanter utan vokaler – JHVH och som uttyds ”jag är” eller ”jag är den jag ska visa mig vara”.

Kära alla, det är en stor glädje och oerhört hedersamt för mig som biskop i Skara stift att få vara med och invigningstala vid denna vernissage av utställningen Ikoner i förvandling av Ludmila Pawlowska – en vernissage i samband med Old Ox Chamber Music Festival. Jag gläds över att konsten och musiken får mötas och får ge nya klanger åt varandra. Musiken och konsten går inte att fånga in – lika lite som det gudomliga – och på det sättet är musik och konst sakral, oavsett allt. Den kristna tron hävdar att Gud har skapat världen. Det intressanta för de bibliska författarna var inte främst hur detta gick till utan att det skedde. Gud är skaparen som fortsätter att skapa. Guds skapelse går inte att hindra, går inte att begränsa och det som Gud skapar är heligt. Därför är hela tillvaron helig. Varje djur, varje växt, varje, varje träd, varje blomma, varje vattensamling – allt är heligt. Luften som vi andas är helig. Du är helig, jag är helig, varje människa är helig för Gud, som är, eller som är den Gud ska visa sig vara, är den som fortgående skapar.

När Mose fick sin kallelse vid den brinnande busken mötte han den Helige och fick ta av sig sina skor. I det mötet med den Helige fick han ta av sig det skyddande och när han gjorde det, när han tog av sig sina förförståelser, när han vågade släppa sin egen förståelse av sig själv, förändrades hans liv. Där vid den brinnande busken, där i det gudomliga tilltalet, greps han på ett sätt han inte hade kunnat ana innan. Det finns en berättelse om en rabbin som fick frågan hur det kommer sig att Gud uppenbarade sig i den brinnande busken. Rabbinens svar var: För att visa att Gud kan uppenbara sig i vilka sammanhang som helst.

Jag tänker rätt ofta att ett möte med ett konstverk är, när själva mötet är som bäst, ett möte med Gud själv – d v s inte med konstverket som sådant, utan med det som inte går att gripa tag i men som sker i mötet mellan konstverket och betraktaren. Det var det som hände Mose. Busken var troligen en alldeles vanlig buske men som för ett ögonblick fick vara bärare av det gudomliga tilltalet. Busken var alltså inte gudomlig i sig men i mötet med betraktaren skedde tilltalet. Så tänker jag på konsten. Jag citerar rätt ofta den avlidne konstprofessorn och ledamoten i Svenska Akademien Ulf Linde som i ett sammanhang gällande konsten sa att inkarnationen sker i mötet mellan betraktaren och konstverket. Där, när jag vågar öppna mig, när jag likt Mose vågar ta av mig det som skyddar mig, det som hindrar mig från att beröras, mina förutfattade meningar, mina uppfattningar om det som är ”come il faut”, mina egna tankar och bestämningar, då kan det gudomliga tala till mig på ett sätt som jag kanske inte var beredd på. Då kan jag överraskas och i någon mån förändras.

Ludmilas ikoner handlar till del om blicken, att se och bli sedd. Men ingen kan se Gud därför att Gud inte tillhör det begränsade, det som kan ses med blotta ögat. Gud finns inte. Gud är. Men det begränsade kan vittna om Gud, kan bli till ett tilltal som förvandlar, som låter oss ana de gudomliga bråddjupen. Ikonen avbildar det gudomliga ur olika perspektiv. Men aldrig exakt, aldrig ett porträtt som gör anspråk på att presentera en person på ett igenkännande sätt med bekanta anletsdrag. Nej, ikonen avbildar på andra sätt därför att det himmelska inte går att fånga. Det himmelska är alltid större. Men ikonen låter ljuset från det ofattbara glimma till likt en stjärna miljarder ljusår från vårt eget sammanhang. Ikonen blir, med en känd bild, ”ett fönster” mot det som inte finns men ändå är.

Och ändå låter oss fönstret eller den glimmande stjärnan inte bara betrakta det som inte går att betrakta utan låter oss ana att vi är sedda. Vår längtan får ett svar. Du är sedd! Vår längtan möts inte bara av en tystnad, av en förstärkt längtan, av ett förtvivlans tomrum utan av ett svar – ett svar från någon som ser mig, som vill mig, som älskar mig. Den brinnande busken och konstverket hör ihop därför att för Gud är allting möjligt. Tilltalet kan ske – inkarnationen kan ske.

Och så vittnar konstverken även om det unika där det som inte kan ske sker – Guds människoblivande – den historiskt förankrade inkarnationen. Blicken är inte bara en blick från Gud bortom alla formuleringar. Blicken är en blick från Gud som möter oss i en människa – sann Gud och sann människa – i Jesus själv, han som såg Simon, Johannes son, han som såg rövaren på korset. I dag ska Du vara med mig i Paradiset. Han ”som gått före oss längst in i ångesten” (Sv.Ps 74:1)

Seendets Gud – det är Gud. (1 Mos 16:13) Hagar är den enda personen i Bibeln som gav Gud ett namn. Hagar födde Ismael som var Abrams eller Abrahams första barn som han fick med sin slavkvinna i desperation över att Sarai eller Sara inte kunde få barn. Ismael är enligt traditionen ursprunget till våra muslimska systrar och bröder. Gud är seendets Gud – som ser, som älskar och där tillslut korset blir tecknet på den kärlek som inte bara ser men som är med – en kärlek som möter vår längtan – en kärlek som berör, som griper tag, som förändrar – en kärlek som är också där orden tystnar.

I ljuset av elden i den brinnande busken kallades Mose vidare. Den kallelsen finns också i mötet med konstverket – en kallelse vidare för kärlekens skull, en kallelse vidare där korsets Herre utmanar oss mot det okända – om vi bara vågar ta av oss våra skor.

Gud för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar mot en okänd morgondag. (Sv.Ps 288:3)
Ludmila, tack för det Du gör! Tack för det Du förkunnar! Tack för möjligheten att låta oss ana Guds ofattbara storhet i ikoner och konstverk som inte bara är i förvandling utan som förvandlar!
Tack Aurora music Old Ox för musikens förvandlande klanger!
Tack Mariestads kommun för engagemang!
Tack Mariestads församling för initiativ och drivkraft!

Utställningen är öppnad – må den bli till välsignelse!
Tack!