Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:20) Så slutade julevangeliet i går. Men hur gick det sen? Vart tog herdarna vägen? Vad sa de? Vad tänkte de? Hur påverkades deras eget liv av mötet med änglarna och det lilla barnet i krubban? Det vet vi inte. Vi kan fantisera om hur de återvände till fåren ute på fälten. Vi kan tänka att de delade sina tankar med varandra och så småningom kanske med andra. Men det troliga är att de just återvände ut i det som var deras vardag, om man får tro evangelisten Lukas berättelse.

Annandag jul vill påminna oss om att vi inte kan förbli kvar vid krubban, att vi helt enkelt inte får det. Krubban tillhör, för många, kategorin julmys och det är mysigt med krubbuppsättningen som står där med Jesusbarnet lindat och lagt i krubbans strå, Maria som med en from böjning lutar sig mot barnet och Josef som står beskyddande bredvid medan herdarna knäböjer med ett antal lamm omkring sig. Mysigt, ja visst, – men om bara några veckor är det dags att packa ihop krubban igen. Då har vi kanske också ställt fram de vise männen med sina gåvor och firat Trettondedag jul. Sen är glada julen slut, slut, slut. Julegranen kastas ut, ut, ut. Fast ännu är det ju lite tidigt att tala om detta. Ännu är det julmysets tid och jag själv tillhör de stora julentusiasterna.

Men ändå; herdarna vände åter till vardagen, men med en ny erfarenhet, en erfarenhet som fick dem att prisa och lova Gud.

Det finns en hälsningsfras som vi använder varje jul, kanske redan på juldagen men i vilket fall på Annandag jul och det är orden God fortsättning! Det är ju ord som rymmer en önskan och en förhoppning om att framtiden ska påverkas av den godhet som vi mött i krubbans sammanhang. God fortsättning! Den goda fortsättningen är belyst – belyst av ljuset från barnet i krubban. För det är i ljuset från krubban vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28), i ljuset från Sonen som ekénåsen sig själv (Fil 2:7). Det nytestamentliga grekiska verbet kénoå betyder avstå, uttömma, tömma. Sonen i treenigheten avstod från den fullkomliga gemenskapen i treenigheten och blev människa. Detta är svårbegripligt eftersom vi samtidigt bekänner med emfas att vi tror på en enda Gud. Men det är inkarnationens mysterium. Gud blir människa. Sonen är Jesus och Gud blir människa för att vi ska kunna leva de ord vi hälsar varandra med: God fortsättning. Och då är krubban inte längre enbart en del av julmyset. Då är krubban och det som skedde i inkarnationens mysterium, Guds människoblivande – historieförändrande och livsförändrande. När Gud de facto blev människa förändrades hela vår historia. Guds kärlek blev tydlig på ett fullkomligt unikt sätt i ett litet barn, i en liten by, vid en bestämd tidpunkt och utifrån denna unika historiska händelse relateras hela vår tillvaro. Vi lever i den sista veckan av 2017 efter Kristi födelse.

Jesus säger i dagens evangelietext: Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. (Matt 10:16). Jesus sände ut sina lärjungar för att vittna om Honom, för att vittna om det livsförändrande, för att vittna om Guds rike som förkroppsligades i Jesus och som förändrade, påverkade och gav nytt liv och som i dag också förändrar, påverkar och ger nytt liv. Lärjungarna sändes ut i vardagslivet. De skulle inte vara isolerade i några speciella sammanhang utan de skulle leva, och i ord och handling tala tydligt om Jesus i det vardagliga sammanhanget. Men det var inte enkelt. Det var ett liv som påminde om deras mästares. De skulle utlämnas åt domstolar precis som Jesus hade utlämnats. De skulle piskas, precis som Jesus piskades. De skulle ställas inför ståthållare precis som Jesus ställdes inför Pontius Pilatus. Kort sagt de sändes ut i en fruktansvärt komplicerad verklighet. Och det är detta som också är vår utmaning.

När vi läser vår evangelietext i dag dras vi långt ifrån krubbans pastorala idyll in i den verklighet som rådde för Jesu lärjungar. Evangelisten Matteus beskriver en verklighet långt ifrån att glida fram på en räkmacka. Tvärt om. Jesu lärjungar var beredda att dela hans gemenskap i lidande och martyrium. Samtidigt var detta inget som hindrade dem. Det viktiga var att evangeliet förkunnades, att Guds rikes fantastiska sammanhang spreds. Vad handlade det sammanhanget om? Jo, kärleken, människovärdet, syskonskapet, – att vi hör ihop över alla gränser. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus, säger Paulus. (Gal 3:28) Vi hör ihop. Och vi får också säga: Här är inte hetro-, bi- homosexuell, asexuell eller transperson. Vi hör ihop! Här är inte kristen, muslim, jude eller hindu etc. Vi hör ihop, vi hör samman som syskon oavsett om vi vill definiera oss som man, kvinna eller något annat. Vi hör samman därför att vi är Guds älskade barn som har möjlighet att möta Gud i det älskande barnet som lindades och lades i en krubba och som i slutet av sitt jordiska liv, korsfästes, dog, lindades och lades i en grav men som uppstod igen på den tredje dagen. Vi är älskade av Gud som blivit människa och det är den kärleken, som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt (1 Kor 13:7) som vi är kallade att bära ut, kallade att leva, kallade att vittna om i den vardag som är vår här i Skara eller var vi normalt befinner oss och göra detta i både ord och handling. Det utmanar alla dem som vill stänga in kyrkans röst i kyrkobyggnaderna och förvandla evangeliet till ett traditionellt och till inte förpliktande sockervadd förklätt i lite existentiell förklädnad likt det Göteborgsposten i en ledare strax innan jul uttryckte: Landets största religiösa samfund borde börja lägga tonvikten på det som förenar oss på djupet, långt bortom våra politiska åsikter, och erbjuda existentiell vägledning. På så sätt kan Svenska kyrkan bli en samlande kraft och inta en unik roll som de politiska partierna men även socialtjänsten och psykiatrin har svårt att fylla. Som andlig brobyggare mellan människor skulle Svenska kyrkan kunna säkra sin överlevnad i en turbulent tid. (GP 2017-12-19) Men kyrkans uppgift är inte att säkra sin egen överlevnad utan att bära ut evangeliet, att tala tydligt om Jesus i ord och handling. Evangeliet är alltså viktigare än den strukturella kyrkans framtid samtidigt som den strukturella kyrkan bygger på evangeliet. Sin enda grund har kyrkan i Kristus frälsaren, står det i en av våra psalmer i psalmboken. Utifrån den grunden är vi en kyrka med levande stenar som låter evangeliet få påverka in i vardagen – ute på fälten också där det är obekvämt.

I det samhälle som vi lever i idag är människovärdet ingen självklarhet. När nazister åter igen ges utrymme i det offentliga rummet, när demokratins korridorer befolkas också av människor vars politiska övertygelse präglas av mörka färger, när antisemitismen och islamofobin blommar, när kvinnor i alla åldrar vittnar om övergrepp och sexuella trakasserier, när människor tvingas tillbaka till länder där de kanske aldrig varit och där deras liv är hotade, då är det viktigt att kyrkan står upp och våra röster hörs. Kyrkan består inte enbart av biskopar, präster, diakoner och andra i den kyrkliga organisationen. Nej, kyrkan är vi tillsammans, alla vi som vill följa Jesus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den heliga Anden, född av jungfru Maria, korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Det är Honom vi är kallade att följa. Det är krubbans och korsets kärlek vi är kallade att leva. Och då är det viktigt att vi inte tiger, att vi likt Petrus och Johannes säger: Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört. (Apg 4:20). Då är det viktigt att vi lever i och av Guds heliga Ande och blir en motkraft till allt det destruktiva och renodlat djävulska i vårt samhälle.

Vi är kallade ut att leva i krubbans ljus och låta det ljuset lysa upp i hatets mörker, i våldets och övergreppens mörker, i marginaliseringens och mobbingens mörker, i hungerns och krigets mörker, i rädslans och ensamhetens mörker, i sorgens och förtvivlans mörker.

Martyrerna är temat för Annandag jul. Vi påminns om den helige Stefanos som var den förste kristne martyren. Vi får vara martyrer – inte spela martyrer. Att spela martyr är att ömka sig själv och ändå göra olika saker. Ja, ja, jag gör detta. Tänk inte på mig, bry er inte om mig. Jag klarar mig så bra. Att jag missar, att jag får offra mig, det gör jag så gärna. Nej, vi får vara martyrer: vittnen, Jesusvittnen, precis som den helige Stefanos. Vi får lyssna till Jesus, till det han säger, lyssna in det han gör därför att det inte bara har med juletidens glädje att göra utan handlar om hela livet, om allt. Jesus, Guds enfödde Son, kallar oss ut i en värld där stora risker väntar (Sv.Ps 288:1), som det står i vår slutpsalm idag. Men vi är inte ensamma. Julens budskap kan sammanfattas i namnet Immanuel – Gud med oss. Så är det. När vi går ut och lever vår kristna tro, så är Jesus själv med oss. Var helst två eller tre är samlade i Jesu namn – där är Jesus mitt ibland dem. Det ger oss kraft – Guds kraft – kraft att vittna om ljuset i en mörk värld, kraft att tända ljus som lyser upp, som avslöjar, som visar vägens riktning och ger våra frågor svar. Då blir det en god fortsättning i Jesu, den inkarnerade, korsfäste och uppståndnes, namn. Amen