Vad är det egentligen att vara kristen? Är det att vara snäll? Är det att inte dricka alkohol, är det att vara vegetarian? Är det att se ut på ett visst sätt? Är det att vara världsfrånvänd? Är det att vara miljö- eller fredsaktivist? Nej, inget av allt det uppräknade handlar om att vara kristen. Kristen handlar endast om att vi bekänner Jesus Kristus som vår Herre och frälsare och öppnar oss för Guds gränssprängande nåd. Martin Luther lär ha sagt: Goda gärningar gör ingen kristen…Men, en kristen gör goda gärningar… Människan inför Gud kan inget göra – bara tro, bara förlita sig på nåden – nåden endast.  Men allt går tillbaka till den där förunderliga gryningen, tillbaka till den där händelsen utanför Jerusalem den där väldigt tidiga morgonen. Evangelisten Lukas berättar om att tre sörjande vänner ville gå till graven för att smörja sin döde mästares kropp. Sabbaten var över och de tre kvinnorna hade följt sabbatsbudet och helgat sabbatsdygnet. Sabbaten vittnar om livet, vittnar om Guds omsorg om människan. Nu hade de avslutat helgdygnet och kanske hade de gråtit många tårar, kanske hade de känt sorgens smärta – den där när allting bara stannar upp, när ingenting längre är viktigt, när man önskar att man kunde ropa: Stoppa världen! Men världen stoppas inte. Den rullar på, eller fortsätter att snurrar runt sin egen axel runt solen i en till synes evig bana och allt runt omkring i tillvaron fortsätter att hända trots förlamande sorg.

Där, mitt i det mörka, vittnade sabbaten om Guds omsorg, om Guds skapelse, om Guds befrielse och tidigt, tidigt på morgon efter sabbaten kom så ytterligare ett vittnesbörd. Graven med den avrättade Jesus var tom. Nej, det var inte en idé som hade uppstått. Nej, det var inte någon som hade stulit kroppen. Det var inte heller ett lik som plötsligt skulle vandra omkring igen efter att allt blod upphört att forsa i ådrorna. Nej, det var inget spöke som skulle dyka upp här eller där. Kroppen var borta. Graven var tom och kvinnorna var säkert förvirrade av änglamötets omtumlande budskap. Kom ihåg vad han sade till er… (Luk 24:6). Då kom de ihåg att han hade talat om sitt eget lidande, sin död och sin uppståndelse. Men ändå var det säkert förvirrande.

Det var bara prat. Klart han inte har uppstått. Är man död så är man. Vi kan nästan höra hur resonemanget gick bland Jesu apostlar, hans utsända, när kvinnorna blev de första att bära bud om den stora glädjen. Och det är ju detta som säkerligen är svårsmält för många än i dag. Klart inte Jesus kunde uppstå från de döda. Han har säkert funnits, därom vittnar ju inte bara Bibeln. Han har säkert undervisat och gjort saker som dåtidens människor tolkade som någon sorts underverk, han har säkert frustrerat den romerska ockupationsmakten. Det var det säkerligen många som gjorde på den tiden och korsen stod dessutom som spön i backen med alla som romarna avrättade. Men att denne man skulle ha sprängt allt vad död heter. Nej, det gjorde han inte. Hans fina tankar lever vidare och det kan vara stort nog, det kan ju för den som så vill, vara en sorts uppståndelse som vi behöver påminna oss om någon gång ibland. Den sortens argument eller liknande finns fortfarande i både kyrkliga sammanhang och i vårt samhälle i övrigt – ett samhälle där ca 3400 kyrkor och kapell med sin blotta närvaro ropar ut det trotsiga budskapet som inte handlar om en idés överlevnad eller uppståndelse utan om en faktisk historisk händelse. Graven var tom. Kristus är uppstånden! Skara domkyrkas grundsten är inte någon stenbumling. Nej, sin enda grund har kyrkan i Kristus frälsaren. Hon är hans egen byggnad den nya skapelsen. I världen som han löste från mörkret med sitt blod, blev hon den brud han krönte med evangelii ord (Sv.Ps: 57:1)

Petrus anade nog att kvinnornas budskap var viktigt, ja för honom själv livsviktigt. Han som hade följt Jesus nästan hela vägen till korset men som somnat i Getsemane och förrått honom när det brände till på översteprästens gård, för honom fanns det bara en sak att göra: Han behövde se med egna ögon och han såg den tomma graven och han var förundrad.

Vi får inte se den tomma graven och linnebindlarna med egna ögon men vi får lita till budskapet. Vi får lita till att sabbatens Herre, himlens och jordens skapare, befrielsens Gud har sprängt dödens gränser och visat oss att livet är starkare än allt det som vill bryta ned. Jesus från Nasaret uppstod från de döda på ett fullkomligt unikt sätt. Det är detta som är den kristna trons epicentrum. Kristi död och uppståndelse får vi bekänna oss till. Att vara kristen är just att bekänna sig till denna unika händelse och hämta kraft ifrån den och se och bekänna att Jesus själv är mitt ibland oss. För det är hoppets händelse, möjligheternas händelse – kärlekens seger över omänskligheten – Guds seger över ondskan. Vi får hålla fast vid Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne och när vi gör det, när vi håller fast vid honom, när vi står där tätt intill det tomma korset och den tomma graven får vi lyssna till Jesus, lyssna till allt det Han, som är den korsfäste och uppståndne, vill säga till oss i Ordet, i sakramenten och i varje medmänniska. För i dopet, nattvarden och Bibeln talar den uppståndne till oss och i varje medmänniska möter vi Jesus själv även om vi ibland, för att inte säga ganska ofta, har svårt att urskilja honom. Men vi får lyssna till Jesus – den uppståndne och låta detta lyssnande forma vårt liv och då utmanas vi också i det konkreta – i alla våra livsval. Vår tro får konsekvenser och då kan det handla om att välja olika etiska ställningstaganden som får konkreta konsekvenser utifrån den kristna tron. Men konsekvenserna får aldrig strida mot Jesu grundläggande budskap om att älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Vi får leva med Anden – Anden som utgår av Fadern och Sonen och som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras. Det handlar om Guds omsorg om oss – en omsorg som inte upphör i mörkret, livet som inte begränsas av döden, ljuset som lyser i mörkret – och som mörkret inte har övervunnit (Joh 1:5). I det ljuset ser vi också att vi hör ihop med våra systrar och bröder runt om i världen som i olika sammanhang terroriseras och förföljs för att de är bekännande kristna. I det ljuset får vi får vi se att Gud inte är religiös men generös och Guds generositet spränger alla definitioner. I det ljuset, som bekännande kristna, får vi därför lita till Fadern, lyssna till Jesus och leva med Anden med allt vad det innebär för oss som kristna. Och allt har sin historiska grund i det som kvinnorna fick uppleva i den tomma graven. Åter igen änglarnas ord: Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått! (Luk 24:5-6) Och vårt svar får bli:

Ja, Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Amen