Predikan i Slottskyrkan i Stockholm söndagen den 16:e efter Trefaldighet. 2018-09-16. Joh 11:28-44.

____________________________________________________________________

Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden! Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden! Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden! Det kanske känns lite överraskande att i mitten av september höra påskropet ropas, det rop som ljuder varje påsknatt och påskdag runt om över jorden. Men denna dag manar till detta och egentligen är det så att varje söndag är den uppståndne Herrens dag, d v s en påskdag. Det är i ljuset av uppståndelsen som alla nytestamentliga texter är skrivna. Det är i ljuset av uppståndelsen vi får förstå vår evangelietext idag och det är i ljuset av uppståndelsen som vi får leva det liv som vi har givits.

Lasaros, Marta och Maria bodde tillsammans i Betania. Tre syskon som stod varandra mycket nära. Lasaros blev sjuk och avled p gr av sin sjukdom. Jesus och hans lärjungar fick höra att han hade avlidit och begav sig till Betania. Jesus stod syskon nära. När Marta hörde att Jesus var på väg lämnade hon byn och gick och mötte honom. Ett samtal om livet och döden utspann sig och Jesus sa till Marta de orden som ger uttryck för hans identitet: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. (Joh 11:25) Marta bekände sin tro på Messias och sen begav hon sig hem till Maria och det är där som vår evangelietext börjar. För där, bland en massa andra människor, bland bybor, och kanske andra som känt Lasaros, satt Maria och gav uttryck för sin sorg tillsammans med andra. Sorgen är så viktig och i många sammanhang är sorgen efter en avliden nära och kär ritualiserad för att visa på dess allvar. Så är det i viss judisk tradition där allt får stanna upp den första veckan efter dödsfall även om själva begravningen ska äga rum snabbt. I viss judisk tradition hänger man för speglarna för att visa att utseendet under denna vecka inte spelar någon roll. Grannar och vänner kommer med mat o s v. Kanske var det inte precis så när Maria, och säkerligen också Marta, visade sin sorg – men de visade den och de gjorde det i offentlighetens ljus. Förr hade vi i Sverige sorgband på kavajslaget, och på andra klädesplagg eller på rockärmen på ytterrocken – svarta band som visade att vi hade förlorat en nära anhörig – att vi sörjde. I dag handlar det om att försöka klara av sorgen, att helst av allt vara duktig. Det är faktiskt en vanlig kommentar vid begravningar. Tänk vad duktig hon var. Tänk att han klarade av begravningen så bra. Jag reagerar alltid starkt inombords när jag hör den typen av kommentarer. Ingen är eller ska behöva vara ”duktig” eller klara av sorg och begravning. Nej, sorgen ska levas och på begravningen får en vara som en är.

Sorgen är så viktig – ja livsviktig. Jag är inte säker på att trösten är lika viktig. Det kan låta lite utmanande att säga så. Men det är svårt att trösta på ett hållbart sätt och kanske är det inte heller det viktiga. Jag tänker att det som verkligen är viktigt i sorgens sammanhang är att som vän eller släkting finnas där, finnas tillgänglig, bry sig, orka lyssna om och om och om igen. Det kan vara samma berättelse som den sörjande berättar för tjugonde gången till samma personer som lyssnar. I sorgens sammanhang behöver vi dela, dela vår sorgbandsbeklädda berättelse, dela om och om igen och vi behöver närheten och den omsorg som tar initiativ när man själv inte orkar. Den envisa omsorgen är inte så dum. Jag har mången gång sagt att det är viktigt att störa den som sörjer och vara lite envis.

Hur lång tid tar då sorgen? Den tar oändlig tid. Många säger i akt och syfte att ge hopp: Du ska se att det blir bättre om ett år, när första födelsedagen varit, första julen, första sommaren, första… o s v. Men det är inte alls säkert. Sorgen är en berg- och dalbana där en efter ett tag kan känna att livet håller på att stabilisera sig, att nu funkar det ganska okay. Och så plötsligt, kanske i samband med ett minne, i samband med en doft, i samband med någon musik så kan man rasa ned i sorgens dal igen. Och det kan ha gått år sedan den älskade avled – och plötsligt känns det som om det var igår. Sådan är sorgen. Den går aldrig över – men en lär sig att leva med den.

Mitt i den akuta och starka sorgen fick Maria en kallelse. Jesus själv kallade henne och hennes svar var ett omedelbart JA. När jag var ung sjöng jag en from sång vars text lyder: Vi är på väg, vi är på väg. För Jesus kallar på Dig nu, och Jesus kallar på mig nu, för Jesus kallar på oss nu. Vi är på väg. Så är det. Vår text idag vill påminna oss om att Jesus kallar oss – kallar oss att leva livet, kallar oss att se nya dimensioner, kallar oss att bäras av hoppet och bära ut hoppet. I sorgens sammanhang får vi bäras av hoppet. Det gör inte sorgen mindre. Det gör inte det svåra lättare men det finns ett ljus i mörkret som lyser trots allt – ett ljus som mörkret inte har övervunnit. Det är en annan sorg än den som inte har tillgång till detta hopp, som den som har tillgång till det lever. Aposteln Paulus säger därför mycket tydligt: …vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. (1Thess 4:13-14) Vi får, likt Lasaros syster Maria, säga JA till att komma till Jesus, som kallar Dig och mig i varje innevarande ögonblick – också i sorgens sammanhang.

Maria och Jesus och många andra vandrade till Lasaros grav. I fyra dagar hade han legat begravd och säkerligen hade förruttnelseprocessen påbörjats eftersom kroppen stank. Men Jesus uppväckte Lasaros från de döda till ett liv med död, både av omsorg om syskonen men kanske främst för att peka på ett liv som övervunnit döden. Hela berättelsen om Lasaros som ropas ut ur graven och kommer ut, som befrias från sina gravlindor och får gå, vittnar om en ännu större händelse – Jesu egen död och uppståndelse. Jesus dog på det romerska avrättningsredskapet korset och blev lagd i en klippgrav med en stor rund sten framför ingången. Han var verkligen helt och hållet död. Men Gud uppväckte honom – inte på fjärde dagen utan redan på tredje dagen. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Det handlar om livet – det liv vi har att leva, det liv vi har att hantera, det samhälle vi har att påverka.

Vi har just haft val i riksdag, kommun och landsting och när det gäller regeringsmakten vet vi ännu inte hur den kommer att se ut. Vilka kommer att bilda en regering och kommer den att hålla? Vi vet inte. Och hur kommer vårt samhälle att se ut framöver? Hur kommer medmänskligheten som spränger alla gränser att kunna levas? Vad betyder allt det nya för våra syskon som kommer från andra länder med fara för sitt eget liv? Och vad är vår uppgift mitt i allt? Och vad betyder mitt eget fortsatta liv? Det är så lite vi vet med 100 % säkerhet i förväg. Men en sak vet vi och det är att vi alla ska dö. Det är ett faktum som vi ogärna talar om. Vi ska dö och kanske ska vi innan dess mista – mista nära och kär. Poeten Per Lagerkvist skriver i en av sina mest berömda dikter: Allt är mitt, och allt skall tagas från mig / inom kort skall allting tagas från mig. / Träden, molnen, marken där jag går. / Jag skall vandra / — ensam, utan spår. Det är detta som är så svårt för oss, så svårt att greppa, så svårt att leva. Detta behöver vi tala mycket mera om och inte slå bort i rädslan över det som inte går att undkomma.

Men det djupaste budskapet som Jesus visar oss på och kallar oss att leva är att det begränsade inte är allt. Det är inte allt här och nu och det är inte allt när hjärtat slutat att slå eller då hjärnan slutat att sända signaler. Det är hoppets budskap mitt i kaos. Det är hoppets budskap när det mörknar. Det är hoppets budskap som får bära oss. När samhället präglas av destruktivitet får vi vara röster som bär ut hoppets budskap. Sångens ord ljuder fortfarande: För Jesus kallar på Dig nu och Jesus kallar på mig nu. Vi kallas ut, ut ur vår comfortzon, ut i ett multisamhälle, ut att leva vår kristna tro utanför slottskyrkans väggar. Kom ut, ropar Jesus och vi får komma ut som kyrka, komma ut som kristna burna av tron på Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne, burna av hoppet om livet som är större än livets gränser, hoppet om livet som är större än det i nuet begränsade. Vi får komma ut burna av den kärlek som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt – den kärlek som är Guds kärlek. Vi får komma ut som kristna, som tillhörande uppståndelsefolket – påskfolket för att dela livets storhet, livets skönhet och livets skörhet med varandra. I den värld som vi lever där destruktiva krafter, mörka krafter, väller fram i våra olika världsdelar får vi kristna, oavsett kyrkofamiljstillhörighet stå upp för livet, vara en motkraft mot hopplöshet, kraftlöshet och förlamning.

Döden och livet är temat för denna dag och denna vecka. Och vi vet och vi bekänner att livet vann – dess namn är Jesus. Eller med ord av Lasse Lucidor: Döden skrämmer mig ej mera, / ty dess udd bröt Kristus av. / Gud lät Sonen triumfera / över synd och död och grav. Det är just detta som får bära oss när Jesus kallar oss och det är just därför som vi också denna dag med glädje kan fira påskens trotsiga budskap: Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Så som det var av begynnelsen nu är och skall vara. Från evighet till evighet. Amen