Snart kommer biskoparnas nya biskopsbrev. Det ska handla om dopet utifrån olika perspektiv. Min egen biskop hävdar att det måste bli lättare att bli döpt, och det ligger mycket i det. Dopet är ett av kyrkans sakrament – ett sakrament som vi dessutom delar med så många andra kyrkor. Barnet, den unga, den vuxne/vuxna tas upp i den världsvida kristna kyrkan och också, då dopet sker inom Svenska kyrkan, i den församling där dopkandidaten är folkbokförd. Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Vi är gränslöst älskade och dopet är ett tecken på denna kärlek. Gränslöst, var ordet. Men tydligen finns det hinder i vägen för att bli döpt. Asylsökande tycks ha diskvalificerat sig. Här gäller det att ha rätt siffror och rätt tillhörighet innan dop kan vara aktuellt. Vid en första eftertanke kan det låta rimligt. Om dopkandidaten tror att det kan vara en hjälp att var döpt, sett ur svensk lagstiftning, är det nog inte korrekt. Dopet är ingen garanti för att den sökande ska få rätt till asyl i Sverige. Det måste dopkandidaten informeras om innan, och säkerligen görs det i de flesta fallen. Likaså kan det vara farligt att vara döpt och kristen i vissa länder, ja livsfarligt att ha konverterat till kristendomen. Detta måste prästen samtala med dopkandidaten om innan dop kan äga rum. Pastoral klokhet gäller här, och prästen har ansvar för det. Stiftsadjunkt Helene Egnell säger: Man döps in i en kristen gemenskap och har ansvar för att bli en del av en församling. Om man inte stannar i Sverige så tar man ju inte del av den gemenskapen. Det känns konstigt. Hur gör vi med utlandssvenskar som kommer hem till sin sommarförsamling och har ett barn eller en ungdom som vill bli döpt under sommaren för att sedan åka tillbaka utomlands. Endast vår herre vet när de återkommer till sin församling i ”gamla Svedala”. Och hur gör vi med nordiska medborgare som vill bli döpta i Sverige? Islänningar som inte har en egen kyrka i Stockholm (mig veterligen), får de inte döpas om de vill? Nej, det kan knappast vara ett skäl. De som är folkbokförda i Sverige döps också in i en lokal församling. De som inte är det döps in i den världsvida kristna kyrkan. Det första är en mänsklig registreringsfråga, det sistnämnda är ett Guds handlande.
Men, som präster är vi utsända av Jesus Kristus själv att döpa och undervisa, att dela bröd och vin i nattvardens mysterium. Dopet är ett av nådemedlen och det kan vi knappast undanhållas någon så länge dopet inte strider mot vår kyrkoordning. Så när kyrkans tidning med braskande rubrik skriver: ”Biskopar avråder: Döp inte asylsökande” känns det utmanande och konstigt. Betydligt lättare känns det när biskop Eva Brunne säger: ”Jag har tillit till att kulturkompetenta präster i Stockholms stift för de samtal som behöver föras inför ett dop.” Det ska bli intressant att se vad som verkligen står i biskopsbrevet.
Men, för mig kommer det att vara självklart att döpa den som vill bli döpt och som inte redan är döpt. Det kommer att vara självklart att föra samtal med vederbörande, oftast flera samtal i undervisningssyfte och med ett klart och tydligt sikte på dopet.
En mer utmanande fråga för både biskopar, präster, diakoner och lekmän är hur vi lever i vårt dop, hur vi dag för dag går helgelsens väg och fördjupar vår Kristusrelation. För dopet är ju inte ett målsnöre utan kanske snarare en startlinje för oss kristna. Om vi ska vara trovärdiga i ett multikulturellt och multireligiöst samhälle handlar det ju om att också leva det vi lär. Snacka går ju, men att omsätta dopets nåd i handling i det egna livet och att fördjupa Kristusrelationen i mötet med min medmänniska – det är en utmaning.
