Innan jag skriver något om det som rubriken antyder vill jag uttrycka min glädje över att Tomas Tranströmer har fått årets Nobellpris i ltteratur. Liksom säkerligen många andra bloggare och twittrare och hemsidesskribenter, journalister, insändarskribenter, allmänna tyckare, så gläds även jag över att det är en svensk poet, en på många sätt tillgänglig poet, en poet som uttrycker andliga tankar och som tolkar livets viktiga frågor på ett fantastiskt sätt som fått priset. En av mina favoritdikter är Romanska bågar som återfinns i många sammanhang. Läs den och meditera över den!
Men nu något om vad som bör göras efter tandborstningen varje dag. Jo, då ska Du ställa Dig framför badrumsspegeln och stirra in i Dina egna ögon och säga högt till Dig själv: ”Jag är oändligt älskad”. Detta är grundbudskapet i den kristna tron. Det är för kärleks skull som Gud skapar världen. Det är för kärleks skull som Gud blir människa. Det är för kärleks skull som Jesus Kristus ger sitt liv för oss i både ord och handling. Det är för kärleks skull som han låter sig spikas upp på korset. Det är för kärleks skull som han uppstår igen ifrån de döda. Det är för kärleks skull som han är mitt ibland oss. Den kärlek det handlar om är den gudomliga kärleken som ”inte söker sitt” (1 Kor 13), som inte värderar efter förtjänst, efter engagemang, efter produktivitet etc, en kärlek som inte går att stoppa, som inte ens döden kan stoppa.
Kort sagt handlar Guds kärlek om nåd, den nåd vi får öppna oss för, den nåd som bär också när allting annat sviker och bedrar. Detta är något vi behöver påminnas om, öppna oss för. För den ”vanlige” svensken verkar detta vara svårt och samtidigt är det just detta som så många längtar efter. På en gång syndare och rättfärdig, säger Martin Luther. Så är människans sitaution. Att vi är syndare, att vi gör, säger, tänker en massa saker som vi kanske inte borde göra säga eller tänka, det är vi nog alla medvetna om. Kort sagt: det finns ett sorts syndamedvetande hos den ”vanliga svensken” ett syndamedvetande som handlar om nedvärdering av det egna jaget. Även de s k underlåtenhetssynderna tycks vi vara medvetna om. ”Jag borde ha gjort eller sagt…”. Men nåden, den upprättande nåden är svårare för oss. Därför behöver vi stunden efter tandborstningen där vi får se in i våra egna ögon och säga de upprättande orden om vårt eget värde.
På söndagen (efter tandborstningen :-)) får vi komma till kyrkan som dem vi är, öppna oss för Guds nåd och bejaka att vi är älskade, att vi får leva av och i nåden, att vi är, med kyrkligt fikonspråk, ”rättfärdiggjorda”. Detta är vår dubbla natur. Vi är både det ena och det andra. Det ena vet vi och kanske tyngs av. Det andra behöver vi påminnas om!
Efter tandborstningen!
