I dag har 89 namn stått på talarlistan i ett enda ämne vid kyrkomötet i Uppsala. Ämnet är frågan om äktenskap för homosexuella. Staten har fattat beslutet att införa lika möjlighet för alla att ingå äktenskap, oavsett kön. Nu måste Svenska kyrkan hantera detta faktum.
Om Svenska kyrkan genom kyrkomötesbeslut i morgon fattar beslutet att alla, oavsett kön, ska kunna vigas i kyrkan genom en gudstjänstordning som kommer att återfinnas i Svenska kyrkans kyrkohandbok och som kommer att vara både ett uttryck för Svenska kyrkans bekännelse och dessutom en civilrättsligt giltig handling, väljer kyrkan en väg som naturligtvis kommer att upplevas som ett stöd för alla homosexuella och glädja ofattbart många människor. Samtidigt väljer då Svenska kyrkan att gå sin egen väg, att strunta i de allra flesta andra trossamfund. Svenska kyrkan kommer att vara en isolerad ö och en ö som dessutom är bebodd av grupper och individer med helt skilda åsikter. Risken är att denna ö kommer att ha murar uppbyggda – en splittringens ö.
Jag har hela tiden hävdat i skrift och tal att olika och lika måste behandlas lika. Svenska kyrkan står inför ett oerhört viktigt beslut och kan välja att inte diskriminera någon genom att man behandlar både samkönade och särkönade par på helt och hållet samma sätt. Alla par, oavsett kön, ska ha möjlighet att få kyrkans välsignelse över sitt civilrättsligt ingångna äktenskap. Inget par ska hindras eller på annat sätt diskrimineras utifrån sin sexuella identitet. Alla ska behandlas lika och med respekt. Först går man till den civilrättsliga myndigheten och ingår äktenskap, sedan kan man komma till kyrkan och fira en stor och härlig välsignelsegudstjänst där löften och ringar, texter och sånger, vita klänningar och mörka kostymer (eller frack), orgel och solister, tärnor och näbbar, ja allt det som många drömmer om, ska kunna förekomma. Välsignelsegudstjänsten ska återfinnas i Svenska kyrkans handbok och därmed vara en del av Svenska kyrkans bekännelse. Detta är en väg framåt.
Med detta har svenska kyrkan understrukit att man inte går i några statliga ledband alls. Det är bra att kyrkan står upp för apatiska barn gent emot statsmakten. Det är bra att kyrkan reagerar mot det ena efter det andra av riksdagsbeslut och diskussioner. Det ska vi göra och det visar att vi är en kritisk och viktig röst i vårt samhälle. Men kyrkan måste någon gång våga ta konsekvenserna fullt ut av relationsförändringen år 2000. Låt oss skiljas från staten och låt oss markera vår vilja att göra detta också genom ett beslut om att inte ansöka om juridisk vigselrätt.
Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet. Det har inget med juridik att göra. Kyrkohistoriskt är det också en ganska sen konstruktion att förena välsignelse och juridisk betydelse. Evangeliet bär! Evangeliet om den ofattbara och gränslösa kärleken är starkare än all juridik – tack gode Gud!
Låt oss inte vara ekumeniskt blinda och döva! Må kyrkomötet välja den väg som bidrar till enheten snarare än till splittringen – enhetens väg! Till detta är vi kallade av Jesus Kristus själv!
”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:21)
