Kanske är frågan felställd? Kanske borde den vara ännu mer tillspetsad: Har Svenska kyrkan en nutid? Vi har inte råd att invänta framtiden i en kyrka där färre och färre är medlemmar, där ekonomin blir kärvare och kärvare, där färre och färre döps och konfirmeras, där färre och färre bekänner sig som kristna. Svenska kyrkan, och nu tänker jag på den interna strukturen av personal och förtroendevalda, kan väldigt lätt fastna i det som handlar om medel, om interna strukturer, fastna i kommunikationsplattformar, fastna i intranät, fastna i alla möjliga olika inre angelägenheter som naturligtvis också måste kunna diskuteras och hittas lösningar på. Men om kyrkan, både på nationell, stifts- och församlingsnivå mest fokuserar inåt missar man målet (som tidigare sagts är detta definitionen för synd). Målet är att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd. När Jesus bad Petrus att kasta ut nätet på djupet var det inte ett intranät det handlade om. Jo, visst behöver vi fungerande kommunikationsmöjligheter över webben och där vi internt kan dela erfarenheter, material mm. Närvaro, öppenhet och hopp är naturligtvis viktiga kärnvärden för oss att kommunicera ut.

Samtidigt måste vi än mer, och redan nu, samtala om hur vi kan möta människors längtan efter ett rum, en plats där de kan finna den de djupast längtar efter – Gud själv. Jag menar inte att vi finner Gud på en plats. Gud är allestädes närvarande, men vi behöver inre och yttre platser där vi kan upptäcka Guds närvaro, där vi kan erfara att Jesus själv är mitt ibland oss. Svenska kyrkan på alla nivåer borde därför samtala mer om vad mission betyder i svensk kontext. Daniel Grahn skriver i gårdagens tidningen Dagen apropå en bok som handlar om varför män hatar att gå i kyrkan och där författaren talar om konkretisering och relevans: ”Men långt, långt, innan dess måste vi alla – män och kvinnor -förstå evangeliets förändringskraft. Utan den insikten blir all utmaning bara meningslös action! Knallpulverskott i luften. Kyrkans budskap, evangeliet, handlar om synd, nåd och frälsning. Det är på liv och död, så brutalt utmanande att det är skamligt att vi inte förstår dess kraft”. (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249148)

Låt oss än mer våga tala med varandra om dessa ord, om synden, om nåden, om frälsningen. Vi har något livsviktigt och livsförändrande att erbjuda. Vi har det makalösa evangeliet om att det destruktiva inte har sista ordet, att människovärdet inte är beroende av de många områdenas duktighet, att räcka. Låt oss räcka det i tydlighet och respekt – i engagemang och stolt ödmjukhet. Men låt oss för Guds skull och människans skull göra det nu, göra det högt och göra det tydligt i mötet med den enskilde. Det är bråttom! Vi kan inte invänta kyrkans framtid för när börjar den om inte nu? Detta är det viktigaste av allt! Låt oss gå till verket tillsammans!