Jag har intervjuat 5 kyrkohedekandidater gällande Vantörs församling i Södra Stockholm. Sådant ingår ibland i en domprosts liv och leverne. Det är väldigt roligt och ofta får man möta entusiastiska präster som gärna vill ha den utlysta tjänsten. Det är sannerligen inte lätt att hitta den optimala kandidaten. Som domkapitelrepresentant, vilket jag var tillsammans med Kerstin Backman, har jag att tillsamans med min kollega grunna över vad som kan vara bäst både för församlingen och stiftet. Kyrkoherden är ju inte bara kyrkoherde i en församling utan ingår i det gäng på ca 68 kyrkoherdar som utör ledarkadern för stiftets församlingar.

Frågor om bibelsyn, om synen på religionsdialog, välsignelse av registrerade partnerskap etc är viktiga frågor som självklart ställs. I ett multireligiöst, multikulturellt samhälle där hbt-rörelsens medlemmar tack och lov mer och mer kommer ut från olika garderober är det viktigt att evangeliet får förkunnas på ett sådant sätt att det blir som det var tänkt från början – till befrielse och upprättelse. Församlingarna borde få vara miljöer där man får känna hemhörighet som den man är på djupet – inte främst som den andra vill att man ska vara.

Min dröm om Svenska kyrkan är just den att varje individ ska kunna känna sig älskad, uppleva sig sedd och bekräftad i den identitet som är bärande för just den personen. Man ska kunna få se sig i spegeln och säga till sig själv: Jag är oändligt värdefull! Jag är oändligt älskad bara för att jag är jag. Korset vittnar om denna gränslösa kärlek. I korsets tecken får vi verka som kyrkoherdar, präster och diakoner och övriga anställda och ideella medarbetare i vårt stift. I korsets tecken, drivna av korsets Herre. Då är vi verkligen kyrka!